midsommar på Harstena

{jumi [jumi/harstena.html]}

Jordgubbstårta och champange, det är midsommar på Harstena. Sussie från Norrköping, som växt upp i båt här ute i vackra St Anna och Gryts skärgårdar bjuder på tårtan hon bakat i segelbåten. Medan korkarna yr i luften och de medhavda tårtorna skärs upp, kläs stången utanför folk skolan, av de fyra bofasta familjerna, sommargäster och fritidsbåtsfolk som fyllt både gästhamnen och den stora fladen i Flisviken. PA-anläggningen med Taube stängs av, stången reses och nu blir det levande spelemän, räven raskar och grodorna. Samt naturligtvis raketen.
Harstena är inte bara känt från väderrapporten. Ön har också ett särdeles fint museum i den gamla skolan med det särskrivna namnet ovanför dörren. Där sitter fröken vid katedern och väntar på att barnen ska komma in från rasten. Där kan man studera åltinor, gamla skridskor och sälklubbor. En rykande modern platt-tv visar 50-talsfilmen om hur byalaget tillsammans slog höet och lottade ut till delägarna på den oskiftade marken.
Sen fick en uppmärksam skärkarl syn på sälarna som samlats ute på sälbådarna. Man vet inte varför, men några gånger om året samlades Östersjöns sälar i tiotusental på de låga skären utanför Harstena. Männen i byn kallades samman och rodde i stora skötekor ut, med broddar på stövlarna och järnskodda påkar. Sen gällde det att ro så snabbt att sälarna inte hann slänga sig i sjön. På filmen misslyckades de med det, och fick fejka att de slog ihjäl sälar på andra sidan skäret.
Sälarna togs in till trankokeriet, som fortfarande finns kvar som en filial till skolmuseet. De flåddes, köttet åt man upp och fettet kokades till tran, som användes som linolja och såldes till färgfabriker.
Det var tur att man spelade in denna film på femtiotalet, för sen dog sälarna ut. Kvicksilver utrotade nästan all östersjösäl på 60-talet. Nu har sälstammen börjat växa till igen, men till Harstenas bådar kommer de inte som förr.
Röda näckrosor, som annars bara finns i Kolmården, eller på Ramsö vid Koster, växer i dammen som också tjänar som vattenreservoar. Restaurangen i sjöboden hoppar vi över, men köper glass i kiosken, innan vi seglar av mot kryssarklubbens uthamn på Stora Ålö.