Vägen till Sandhamn

Det kom ett mail. Avsändaren hade läst det jag skrev om båtklubben och tyckte sig funnit ett antal sakfel. Personen kände igen klubben, men påpekade att hamnkaptenen inte alls kallades “elake Måns” utan kort och gott “Stalin” då han hade egenskaper utöver mustaschen som förde tanken till en diktator. Vidare började klubbens egenhändigt komponerade visa “Här kommer det en båtgubbe, det snöar på hans hatt” och det såldes inte allt Lyckholms och Kum utan Tingsryd. Minns jag så fel? Nej självklart inte, sanningen är nog att de flesta båtklubbar på 60-talet var sig lika.

Tapparn, Elake Måns och Hugo Hård

Båtklubbar, de framkallar minnen det. Efter 25 års uppehåll hittade jag tillbaks till båtlivet och ytterligare ett par år senare hittade jag en båtklubb som utan vidare betänkligheter accepterade mig som medlem. I ett ögonblick av djup tacksamhet över detta lät jag mig väljas in till ett mindre viktigt styrelseuppdrag vid årsmötet, det är ju trots allt inte bara klubben som ska visa sin goda vilja. Och trivsamt är det. Att komma ner till klubben, morsa på folk, snacka lite hit och dit, helt enkelt känna gemenskapen med de andra.

Fast vänta nu. Så minns jag inte alls min barndoms båtklubb.

Har du tittat till båten?

Juletid. Kommer tomten till dig i år? Jag läser just ett julkort avsänt från ett företag i finansbranschen som tydligen kom på att de älskar just mig och tänker på mig i dessa tider. Tänk om de visste att jag gått ner i tid, arbetar mindre och tjänar därefter, skulle deras kärlek vara lika häftig då? ”Vi önskar dig en god jul och ett gott nytt år” lyder texten och den får mig att fundera. ”En” god jul? ”Ett” gott år! Jaha, så de räknar alltså inte att jag ska leva mycket längre? Jag hoppas de siar lika illa om min livslängd som de gör på börsen. Eller är deras fromma förhoppning att jag från 2013 ska leva i armod och elände efter ett gott 2012? Då de samtidigt lever livets glada dagar på alla avgifter de plockat av oss småsparare?

Christofer Ahlandsberg har förut skrivit några väldigt trevliga recensioner i Sittbrunnen. Nu har han fått blodad tand och lovat att regelbundet bidra med diverse betraktelser om båtlivet i allmänhet och segling i synnerhet. Det låter så kul att vi genast öppnar en ny avdelning med rubriken "betraktelser". Så får vi se hur det går. Den första är tidigare publicerad i Viggenbladet.

Om bryggsegling och att hurla en våk.

Segling. Tänk vad ordet kan betyda mycket. För min gode vän Sebastian Flink betyder segling att gå ner till båten som ligger säkert förtöjd mellan Y-bommarna. Nere i båten öppnar han upp förluckan så att vinden kan blåsa igenom ruffen och vädra ut den lite unkna, instängda luften. Han fäller upp bordet i sittbrunnen, ställer fram två kylda flaskor lättöl, häller upp en i ett glas och dricker djupa klunkar. Sedan lutar han sig tillbaks, tänder en cigarill och ser röken stiga mot den blå himlen. När cigarillen och ölen är slut diskar han ur glaset, plockar undan tomflaskorna och låser båten. Vandrar hem med ett fridfullt leende på läpparna. Sebastian Flink har bara seglat en gång i sitt liv och det var för fem år sedan när han köpte sin båt. Hur det gick ska jag berätta en annan gång.