Vår vän Rex

Hösten är här, båten ska upp och innan det ska den tömmas på sommarens alla bra att ha saker och nödvändiga detaljer. Det nödvändiga är inte mycket att säga om, det finns i alla båtar, men allt det där som sätter guldkant på tillvaron får minnena att flöda och precis som varje höst tar det en oändlig tid att packa ner alltihop.

Årets sista segling blev ett sökande efter en dinosaurie, ett urtidsmonster som frusit fast i ögonblicket när den sliter sitt byte i stycken. Finns det i skärgården?

Javisst säger jag, jag har själv mött ”Rex” som han kommit att kallas av oss som mött honom. Och bildbevis har jag, se själv.

rex

Naturen är märklig. En sten som inlandsisen lämnat efter sig ger sig till känna när kölen plötsligt dunsar över blocket och jag inser än en gång att det är bra att hålla ögonen på sjökortet eller plottern. ”Landkänning” fick genast en ny betydelse i loggboken, landkänning låter mycket bättre än att navigatören är en klant som seglar på grund.

Och när navigatören nyss sett en, nej två havsörnar är det förståeligt att uppmärksamheten neråt blir bristande.

En lustig detalj vid landkänningen blev när jag skulle leda oss ur stensamlingen, motorn puttrade igång och växeln gled i, ingenting hände. Lite mer gas resulterade i ett ökat utsläpp av avgaser, men farten var exakt 0 knop, stod vi på stenen? Gasten beordrades att kränga båten, men det gav ingenting, farten var fortfarande lika med 0. Till sist insåg jag att det var dags för kursändring och med rodret dikt styrbord gick allt lättare. Tydligen stod vi prydligt parkerade mot en undervattenshäll och nu var vi flott igen. Seglen hissades, solen sken och livet lekte. Sökandet kunde fortsätta när vi en stund senare ankrade vid den ö där ryktet gått om att vårt urtidsdjur skulle vara.

Med båten väl förtöjd gick vi iland och tog oss igenom en mindre urskog innan landskapet öppnade sig och vi fann en liten stig att följa. Och plötsligt stod den där, med blottade huggtänder, ett stort, men oseende öga och sitt villebråd fastlåst i de kraftiga käftarna. Vi var framme!

Och ön bjöd å fler sevärdheter, en John Bauer-skog med mossbeväxta stenar och väldiga jättekast och andra spännande trädformationer, men ingenting som vår vän ”Rex”. Jag hoppas han står där nästa år igen, vem vet vad hösten och vinterns stormar kan ställa till med.

Nu är det dags att dra upp båten, jag ska bara tömma den först, jag ska bara läsa lite till i loggboken...