tidernas fotografi

När Sören Colbing berättar om naturen året runt i Stockholms skärgård tror man först inte det är sant.

Förrän man sett bilderna. Då blir man förstummad.

Som när han beskriver den hungriga minkhonan som månar om familjelyckan och måste skaffa mat till minkungarna som växer mycket i juli. Hon känner att det luktar fisk från sumpen:

"Tidigt på morgonen ger hon sig på brädorna på sumpens överdel. Hon biter med sina vassa tänder och rafsar med klorna, och sakta men säkert lyckas hon få bort träflisor och små trästycken ur brädorna. Till slut är det en tillräckligt stor öppning för att hon ska kunna klämma sig ner mellan brädorna och komma in i fisksumpen. Det uppstår full panik bland fiskarna och de far runt och sprattlar. Gäddan väger drygt ett kilo och är i fin form. Den lyckas trycka undan minken ett par gånger. Minkhonan koncentrerar sig på de mer lätthanterliga flundrorna. Hon biter dem helt sonika i huvudtrakten och puffar upp dem genom samma springa som hon själv kom ifrån. Därefter tar hon sig upp ur sumpen och bär flundrorna en efter en till en av hennes matgömmor. Minkhonan återvänder ner i sumpen, dödar ytterligare ett tiotal flundror och transporterar bort samtliga till gömman under ett par stora stenblock i strandkanten, ett tjugotal meter från bryggfästet. Sedan ger hon sig på gäddan vid den ena gälen. Gäddan förlorar en hel del blod. Minkhonan lyckas dra upp gäddans huvud mellan brädorna, men sedan är det stopp. Fisken fastnar och hur hon än sliter och drar i den döende gäddans huvud så sitter den fast i springan. Efter en stund ger hon upp försöket. Nu kan hon inte komma ner i sumpen till de återstående flundrorna eftersom gäddan är i vägen. Minkhonan kilar iväg till sitt matförråd för att kalasa på flundra tillsammans med sina ungar."

Det kan ju inte vara sant. Nu skarvar han väl, tänker jag tills jag vänder blad och slås av häpnad av bilden på gäddan som fastnat i sumpen.

{artprettyphoto path="images/stories/arstidernas" width="125" height="100" theme="dark_square" slideshow="9000"/}

Sån är han, Sören Colbing. Osynlig och ohörbar glider han runt i sin jaktkanot och iakttar allt som händer i skärgården, året om.

Det här är inte första boken, men möjligen den bästa, med ett urval från de åtta tidigare, publicerade under tjugo års tid.

– Jag kände att jag ville göra en sorts sammanfattning, jag ville spegla alla årstider och månader fullt ut. Nästan varje vecka har ju sitt eget ljus, förklarar Sören Colbing för sin lokaltidning Nynäshamnsposten.

Om det är någon bok som man ska önska sig i julklapp för att få drömma i under vinterkvällarna, så är det Årstidernas Skärgård.

Författaren själv kan man få träffa och lyssna på i Brygghuset i Stockholm, 23 november kl 18.30.