Den seglande deckardrottningen har gjort det igen. Fast "Vågspel" är snarare mer av en historisk roman än en deckare. Gåtan med den försvunne seglaren utanför Orkneyöarna blir under bokens gång mindre intressant än huvudpersonernas öden, liksom gåtan bakom sänkningen av HMS Hampshire 1916.

 Ann Rosmann rör sig hemtamt i det fascinerande landskapet på öarna norr om Skottland. Det är så man får lust att kasta loss mot dessa tidvattenfyllda hamnar och sund, forsande virvlar och gamla vikingabosättningar. Hon balanserar skickligt, som vanligt, på gränsen mellan vår vardagliga värld och den magiska. Denna gång i form av sälfolket, som tar av sig sina fiskskimrande skinn och gömmer under en sten, när de går upp på land.

Men framförallt berättar hon mättnadsdykarnas historia ute på Nordsjöns oljeplattformar. Om hur de utnyttjats av oljebolagen och om hänsynslösa experiment, hur ersättningsproceduren när norska staten till slut insåg vad de gjort, spårade ur helt godtyckligt.

Men mest handlar det nog om den stora kärleken som blir hängande ett helt liv och om äktenskapen som bara blir. Eller blir, men då krävs det att man flyttar upp på land från segelbåten. Fortsättning följer.

För det här är sjätte boken om den seglande kriminalinspektören Karin Adler, som la till i Marstrand efter skilsmässan, och nu är på väg upp i Johans lägenhet på ön. Fyrmästarens dotter, Själakistan, Porto Francos väktare, Mercurium och Havskatten är några andra måsten om man inte upptäckt dem än. Alla med en välresearchad historiebakgrund, en mustig skärgårdsskildring och en fängslande story.

Möjligen kan jag tycka att efterordet, med beskrivningen av hennes researcharbete ligger lite fel. Jag hade nog velat smälta romanen lite mer, innan jag fick bakgrunden till storyn. Lite som magikern som avslöjar sina trick innan hen går av scenen.

Men boken är riktigt bra.

Niklas Krantz