mot Söderhavet

Sofia var en 38 meter lång hippiebåt, befolkad av sofianer. Nakna, idealistiska, fattiga, våghalsiga, envisa och till slut oerhört skickliga äventyrare. Tretton år seglade de, två varv runt jorden, med den gamla Östersjöskutan. De tre sista åren, 1978-82 var Pamela Sisman ombord. Klängande i rårna i orkan, surfande naken bland hajar för att få kött i present från ett franskt lastfartyg, bluffande sig in på lyxklubb i Söderhavet tillsammans med en svensk jurist. De två tog sig också i Thor Heyerdals fotspår, genom urskogen på Marquesasön Hiva Oa till de bortglömda Tiki-statyerna.

Nu, 25 år senare har hon äntligen skrivit ner den fantastiska berättelsen, med hjälp av sina egna brev och anteckningar. "Sailing to the far horizon" har fyndigt döpts till "Mot Söderhavet" på svenska.

 Det är mer ett tidsdokument  än en seglingsberättelse. Om engagemang, naivitet och äventyrslusta, om relationer som sätts på sin spets i de mest extrema situationer, som när kapten Evan vägrar starta motorn, utan vind under en skoningslös sol, tryckande hetta och rullande sjögång. Han vill spara dieseln för att senare kunna komma i lä bakom Nya Zeeland. Nästan alla andra vill sätta motor.

Läget är explosivt och senare bryter myteriet ut. Pamela Sisman, numera även Bitterman, sen sofianen Joe Bitterman friat, ute på räddningsflotten efter haveriet när de trodde de skulle dö, skildrar situationerna, känslorna på ett sätt som gör det svårt att sluta läsa när man väl börjat.

Dilemmat att alla ska vara med och arbeta, bestämma, men ändå är en av dem kapten, det ställs på sin spets i myteriet. Och om någon inte vill arbeta är det svårt. Någon reell arbetsplikt finns inte och man är ekonomiskt beroende av nya besättningsmedlemmar som betalar för sig.

"I början försökte grabbarna som startade projektet introducera ett system där alla turades om att vara kapten för en dag. Idealet om jämlikhet på sjön upplöstes snart av den kaotiska verkligheten på det öppna havet. Trots att teorin var ädel visade den sig i praktiken vara självdestruktiv, naiv dårskap. Därför införde de en mer ortodox version av kaptenskap. En skeppare utsågs, den som på sant demokratiskt maner var mest kvalificerad, hade mest stöd och var villigast. Nedanför honom blev hierarkin mer avspänd. Att ha varit med länge tycktes vara det viktigaste kriteriet för att ha ansvar eller myndighet ombord (det avgjorde definitivt vilka som först fick välja kojer)."

Ingen av de ursprungliga sofianerna är längre med när skutan seglar mot sin undergång. De bor i ett kollektiv i Kalifornien, varifrån de som ägare per telefon avgör striden om vem som ska ha befälet, när myteriet bryter ut. Den som har varit med längst är Odjuret, en näsbjörn som räddades från köttgrytan av en upprörd besättningsmedlem, som köpte honom på marknaden i Costa Rica och gömde honom i en bananklase, när han var en unge. Nu misstänker Pamela att det egentligen var han som var Chefen. Han gullade med dem han för tillfället gillade och han bet sina fiender i vristerna och sket i deras kojer. "Ingen går segrande ur en konflikt med Odjuret", skriver hon.

Tyvärr skriver väl hennes tillfällige pojkvän och senare professionelle världsomseglare inte lika bra. Han är redaktör för den svenska upplagan. Juristen och hamnbeskrivaren Lars Hässler ger sin faktaruta- och punkt-formaterade version, vid sidan av, före och efter. Intressant är att han följt upp vad som hänt flera av bokens huvudpersoner, men när han om sig själv flummar ut i hur han efter avmönstringen på Sofia reste runt i Kina efter Maos fall känns det lite väl egofixerat. Redigeringen är också slarvig, med samma text "Barneys beskrivning av Sofia" både i början och i slutet av boken.

Men hoppa gärna direkt till kapitel IV: Pamela Sisman Bittermans berättelse om Sofia, och ta det andra som en trevlig avslutning.

Niklas Krantz