havet - vår framtid

Havet ger, havet tar. Så har det varit, så kommer det att förbli.

Naturreservatet Digerhuvud är Sveriges största sammanhängande raukområde. Foto: Jeppe Wikström

Miljoner människor söker sig årligen till världens solstinna hav och stränder för att bada, segla, njuta. Medan otaliga andra flyr över vattnen, bort från krig och fattigdom, bort från kuster där storm och vågor slagit sönder allt de ägde.

Havet lockar till vila och meditation, till nya perspektiv vid öppna skimrande horisonter. Men det sorlar också sorgset om plågor och smärta i historiens grymmaste sjökrig, om saknad efter förlista och drunknade. Det ruvar på rikedomar, på mat och energi till människors välstånd. Men även på minor från ofärdstider, på sopor och gift från välfärdens bakgårdar.

Havet är planetens jättelika termostat, som lagrar solvärmen under sommar och höst och lämnar ifrån sig till land och luft när våren kommer. Vattenånga, koldioxid, salt och stoft stiger ur oceanerna till atmosfären och reglerar väder och klimat. Avsaltat havsvatten faller ner och vattnar markens grödor - för att sedan flöda genom allas våra kroppar.

Oceanerna skiljer oss åt. Men binder oss också samman. Närmare nittio procent av alla förnödenheter skickas på köl mellan folk och nationer.

Tre femtedelar av Jordens yta utgörs av oceanbottnar dit solljuset aldrig når, medan en femtedel är landremsor och grunda kustvatten där merparten av planetens alla människor bor.

Världens framtid står och faller med denna smala livszon mellan djuphav och kontinent. Här, i mangoveskogar och tångbälten, korallrev och flodmynningar, har fisk och skaldjur sina uppväxtområden, sina barnkammare och gömställen. Här fångas tre fjärdedelar av all världens matfisk. Här, i alger och andra organismer, finns råvaran till mediciner mot sjukdom och ohälsa. Här produceras nyttigheter som direkt och indirekt ger liv och uppehälle åt två tredjedelar av människorna på klotet.

{artprettyphoto thumbnailPath="images/stories/planeten/thumbs" path="images/stories/planeten" height="75" showTitle="0" /}

Men kusthaven har allt mer förvandlats till krishav, hotade av utfiskning, koralldöd, övergödning, giftutsläpp, skogsavverkning. Det drabbar i första hand de fattigaste, men på sikt oss alla. Hälften av Jordensbefolkning bor redan inom ett avstånd av tvåhundra kilometer från kusten, en siffra som väntas stiga till sjuttiofem procent år 2025. Sju av världens megastäder med mer än tio miljoner invånare är belägna i den smala zonen.

Världssamfundet har dock vaknat. Det finns kloka konventioner och avtal om att stoppa ödeläggelsen av haven. Ännu är åtgärderna otillräckliga, ännu har inte handlingsprogrammen i Agenda 21 och FN:s milleniedeklaration kunna häva den negativa trenden.

Men det finns hopp. Poeter besjunger havens skönhet, de skildras i film, konst och musiik. Medierna förmedlar upplevelser av sinnrika sammanhang. Allt fler börjar på allvar förstå vad haven betyder, för vår fysiska överlevnad, men också för själen, våra sinnen.

Planeten Havet är värd att älska, vörda och vårda. I en förundran som föder förändring och förtröstan.