Janken:

Liket lever!

Jag syftar inte på mig sjäv och min återkomst till Sittbrunnen.se efter en tids tystnad!
Nä!
Som frilansandet kulturtattare så har jag periodvis för många järn i elden för att hinna med mig. Under våren har jag haft ett jobb på biblioteket och ett projekt i egen regi samtidigt vilket gjorde att jag tvingades prioritera bort mtt entusiastiska ordbajsande på Sittbrunnen.
Nej! Det lik jag tänker på ligger på Sundsvalls Båtsällskaps hamnplan!

(För den kulturellt intresserade bjuder jag på en länk till trailern för det dramaprojekt som upptagit min tid i vår. https://youtu.be/notS7ZrdRsU)

Den rekordtidiga våren gjorde att jag knallade ner till hamnen redan i mitten av april för att slita av vintertäckningen från min älskade IF-båt, Tussilago!
Iklädd stickad mössa och fodrade arbetshandskar har jag sedan pysslat lös i snålblåst och duggregn för en rekordtidig sjösättning runt kristiflygarehelgen.

 Ett lika säker vårtecken som att Tussilago tittar fram såväl under pressenningen som i dikeskanterna är att liken på marinorna friläggs från sina tunga täcken av snö!

I min förra hamn, i Söråker, norr om Sundsvall låg ett antal sorgebarn!
En kanontjusig träsnipa som hade ett helt uderbart skrov, med ett förskäpp som såg ut att vara hämtat från en lyxyacht från rivieran!
Där låg en ledsen Albin viggen. Riggad och klar men med öppna luckor sedan två år tillbaks!
En gammal kustkryssare i plywood fanns där. Inrullad i grön pressening såg hon ut som en gigantisk koldolme! Den båten såg jag aldrig uppackad ur sitt koldolmeskal på de nio år jag bevistade hamnen.

I Söråker hade jag sett liken så länge att jag inte reagerade nämnvärt på dem men så flyttade jag in till Sundsvall och här ligger nya lik och förfaller!

Jag är ju en sån som anser att båtar, på något sätt, har en själ.
Man delar så mycket med sin segelbåt och färdas runt kusterna i en ständig strävan efter symbios mellan vinden, båten och mig själv!

Därför värker det till i hjärtetrakten när jag ser dessa, en gång, stiliga, charmiga och förhoppningsvis älskade flytetyg bara ligga och förfalla.

Där ligger en gammal potent madam av typen Dominant 95 där mossan har växt på ena sidan att man knappt kan urskilja färgen.
Tänk så mycket glädje och spänning hon har erbjudit sin besättning tidigare! Kanske var hon en av de snabbaste undanvindsbåtarna i distriktet en gång i tiden och sopade mattan med alla konkurrenter under spinakerseglingen genom Klingerfjärden på Alnön runt? Småkillarna och  tjejerna i det lokala seglarmeckat Vindhem suktade efter att få kliva ur jollarna och sätta fötterna på hennes grovmönstrade däck.
Nu har någon i o för sig varit hos henne och gjort ett halvhjärtat försök att täcka sittbrunnen med en pressenning!
Kanske, kanske, kanske och förhoppningsvis finns det någon som bryr sig om henne?

Där ligger också ett litet klinkbyggt charmtroll av trä!
En liten goding som verkligen väcker empati hos mig!
Ser ut lite som en folkbåt i skrovet fast något större. Med uppkäftigt peke och ovala ventiler i ruffsidan!
Herrejisses vilken skönhet hon måste ha varit en gång i tiden!
En sån där som det luktar "riktig båt" i. Terpentin, tjära och fotogenlykta!
Tyvärr är hon nog bortom all räddning och kommer sannolikt att bidra till kommunens fjärrvärme vad det lider!
Det ger mig en tagg i båtälskarhjärtat!

Tidiga våren 2013. Då jag var i full färd att söka efter en IF i rätt skick var jag och tittade på ett hyfsat exemplar en bit norrut!
Den var i lagom skick för mig men säljaren ville ha mer betalt än alla andra som sålde IF-båtar den våren!
Vi kom aldrig överens om priset så det slutade med att jag åkte till Umeå och köpte en annan IF i bättre skick men 10 000 kr billigare.
Jag frågade säljare nr1 om han själv trodde att han skulle få ut vad han ville för båten?
Det var ointressant för honom, sa han!
Han kunde lika gärna låta den stå där den stod om han inte fick vad han ville ha för den!
Vad jag vet så står den där fortfarande!

Där ställer jag mig frågan: Känner man sig mer nöjd över att ha en båt som står och förfaller bara för att man inte vill sälja den "för billigt"?
Värdet sjunker ju bara ännu mer på den och snart återstår knappt ett hyfsat kilopris på vraket!

Men hur var det nu då med liket som lever från min rubrik?

Jo!
Det står en präktig ÅH 30 i vår hamn!
Den har stått läääänge nu!
Hårt ansatt av väder och vind med en havererad täckställning på däcket!
I höstas kom det upp en till-saluskylt på vaggan med telefonnummer och...
ta mig tusan!
En dag nu i vår såg jag hur det kom en mögelprickig segelsäck uppflygande ur denna rekordeliga 30-fotare!

Det visade sig att en hugad entusiast som inte är rädd för renoveringsarbete har tagit över den gamla damen för en... typ... symbolisk summa och har klara ambitioner att få henne flott i sommar!

Det finns hopp!

Än lever liket!

Tänk om fler kunde tänka likadant!
Låt en ambitiös entusiast ta över båten för en spottstyver i stället för att sakta låta den tyna bort.
Det blir lite varmare i mitt seglarhjärta varje gång jag passerar denna pompösa gamla ÅH-30 och ser att någon, trots allt, tycker om henne!