Janken:

Endast seglare detta väder älskar!

Tidig höst. Jag och kollegan kommer ut på lastbryggan bakom jobbet och jag blickar ut mot hamnbassängen.
12 grader i luften, små piskande regndroppar, grådask och vattenytan är mörk med undantag av de symetriskt uppkommande vita gässen på vågkammarna.
"Fan! Båten på land och ett sånt fint seglarväder" utbrister jag!
Kollegan skakar på huvudet.
"Ja du Janken!" säger hon, "Vi har ju alla olika uppfattning om begreppet bra väder."
Jo! Jag förstår hennes skepsism men vinden blåste sådär jämnt och fint. Inga byar och riktningen gjorde att vattnet var riktigt platt trots en vind på runt åtta sekundmeter.

Naturligtvis uppskattar även jag, som de flesta andra, en solskensdag med god vind och sommarhetta. Att iklädd flytväst och shorts sitta med en iskall sockerdricka i sittbrunnen. Kunna kasta sig i böljan, bli solbränd njuta av värmen och allt det där men det är något visst med att segla i hundväder.

Har man bara bra kläder och inte tvingas övernatta tillsammans med alla blöta paltor på natten så kan jag finna en fantastisk tjusning i, vad andra skulle kalla, dåligt väder.

Jag minns förra sommaren då jag och min käresta vaknade i Spikarnas fiskeläge och dimman var så tjock att du kunde skära den med kniv. Trots den tjocka dimman blåste en svag bris in från Bottenhavet och temperaturen låg runt 22-23 grader redan klockan nio på morgonen. Vi satte segel och begav oss ut i gröten. Vi snackar om vatten som är extremt välkända för oss båda. När vi kom ut från hamnbassängen så får man känslan av att världen är extremt liten. Att inget finns inne i den vita smeten som omger en. Vi satt i kortärmade tröjor och shorts och hörde bränningarna från de närbelägna skären. En motorbåt puttrade fram någonstans i fjärran och några måsar höll konsert inne på Alnöstranden. Förutom dessa ljud så uppstår en alldeles speciell tystnad när dimman är så tjock. De få ljud man hör förefaller filtrerade genom bomull.

Luftfuktigheten var så hög att det droppade från seglen och plötsligt kommer en förvirrad liten tjock humla och slår sig ner på storseglet.

Kanske hade den flugit vilse i dimman? Den slog sig i alla fall ned i tryggheten några decimeter ovanför bommen. Vi uppfattade det som att den satt och pustade och skänkte en tacksamhetens tanke till den lilla gula båten som erbjöd snålskjuts.

Plötsligt kunde vi skönja en av Alnöns uddar genom dimman. Inte tydligt, men vi uppfattade konturerna. Detsamma tycktes vår knubbiga fripassagerare göra eftersom den genast lättade från dacronduken och satte av i riktning rakt mot udden som någon minut senare åter var uppslukad i de vita slöjorna.

Vår sjukt jobbiga kryss ut från Galtström i tvåmetersvågor som jag beskrivit i en tidigare krönika, om skyddade hamnar, erbjöd inte så mycket njutning men ack en så härlig adrenalinkick! Grejen är väl den... att man är väl förberedd, har en plan B och en plan C samt väldigt bra kläder.

Det var inte så kul den gången vi överraskades av en åskskur med till hörande vind från alla håll, även uppifrån, för några år sedan. På den tiden var det 20-fots Julle som gällde. Min besättning trängde ihop sig i jullens minimala ruff och jag satt ensam kvar iklädd flytväst, T-shirt och badshorts. Regndropparna var stora som vaktelägg och jag frös som en vinthund i Arktis.

Eller när vi skulle ta en solskenstur över fjärden. På hemvägen visade det sig att vi hade lite för dåliga kläder, lite för mycket segel och lite för dålig uppfattning om hur snabbt man blir genomblöt om man överraskas av en piskande regnskur mitt på fjärden. När vi kom i hamn, tjugo minuter senare insåg jag att det regnställ jag valt visserligen var av hög kvalitet men.... trettio år gammalt! Jag och min dotter kunde vrida ur samtliga kläder ända in på kroppen när vi kom in i klubbstugans trygga värme. Dessutom hade vi avskräckt min kärestas trettonårige son från segling för resten av den sommaren.

Men känslan att kliva upp tidigt en septembermorgon och kasta loss redan klockan sju är trollsk!

Martin med Comet 26:an hade bjudit in till en spontan singlehandedsegling runt Alnön och då vi skulle starta redan klockan 9.00 mitt i sundet var jag ute i god tid för transportseglingen. Rått och kallt men förbaskat vackert. Jag var välklädd, hade gott fika.... och njöt i fulla drag. Se den lilla fimsnutt jag tog där man kan se den mäktiga Sundsvallsbron gå rakt in i diset och Ortvikens pappersbruk omge sig i skira slöjor av morgondis!

Så trots att jag benämner mina semesterveckor i somras med "50 shades of rain" så kan jag inte klaga.
Solskenskryss ni all ära men med rätt kläder, varmt kaffe och bra planering så är det riktigt trevligt att segla i hundväder också. Trevligt... fast på ett annat sätt.