Janken filosoferar:

Att hålla sig varm

Jag har genom åren praktiserat lite olika metoder för att hålla mig varm under tidiga vår- och sena höstseglingar.

Jag är ingen älskare av tekniskt avancerade mojänger som heter... typ... Eberpächer, Vallas eller Webasto. Grejer som går sönder och tarvar reservdelar som alltid kostar tredubbelt vad jag gissar.

 

”Öhhh... Vad kostar den här skruven?” frågar man och står med en störtlöjlig femtiolapp i näven!

 

”198 plus moms” säger den, i övrigt, sympatiske unga herren eller damen på andra sidan disken utan att ens lyfta ett ögonbryn.

Nä! Det räcker med att tvingas köpa låsbrickor för 40 kr/st på Yamahhacenter och små stålpinnar till autopiloten för 195 kr på Hjertmans så min princip har varit att inte gödsla ännu en teknisk pinal i båten med svindyra reservdelar.

I min ungdom värmde jag båtar med diverse improviserade metoder såsom varma stenar från en lägereld på landbacken som bars in i en plåthink, grovsalt i en gryta på spritköket och, inte att förglömma, min gamla klenod. Den gamla generationen Heat Pal som eldades med kemiskt ren bensin. Hur farlig den var kan jag inte bedöma idag men man tände en glödboll som förmodligen bestod av asbestull som sedan glödde med en extrem hetta tills bensinen tog slut eller man släckte genom att lägga över det tillhörande locket. Den kändes lika opålitlig som eldfarlig och luktade inte nådigt. Naturligtvis har jag aldrig vågat ha mina alternativa värmare igång medan vi sovit. Det har vi löst med långkalsonger och extra filtar i stället.

Jodå!
Jag har sedan barnsben varit fullt medveten om att man måste ha god tillförsel av luft när man eldar öppen låga i båten. Ingen behöver påpeka det men jag kan ju passa på att påminna andra om det. Ett spritkök som står igång under längre tid slukar ganska snart upp allt syre i en trång båt om man inte ser till att ha god ventilation.

Åter till ämnet!
När så Tussan (IF SWE2163 Tussilago) kom in i mitt liv hade hon redan en, med 80-talsmått, högteknologisk värmepanna av märket Wallas inmonterad i ena sittbrunnsstuven. En stilig rostfri skorstenskåpa på skarndäck avslöjade härligheten och vittnade om väntande stugvärme under kulna sensommarkvällar. En rekordelig fotogendunk för ”Esso blå” satt stadigt fastspänd under sittbrunnen.

Okej!
Den sitter ju redan där! Jag ger den en chans!

Vi provade den redan under hemseglingen från Nordmaling men den gav inte ens ifrån något direkt tecken på liv.

Väl hemma upptäckte jag att det var säkringen som hade oxiderat. Efter en omgång 5-56 och smärgelduk så snurrade fläkten igång, det tickade och brummade förtroendegivande under toften men ingen värme kom ur utblåset. Plötsligt sade det POFF! Och efter att ha spottat ut en rejäl dos fet fotogensot rakt i skepparens ansikte så började det plötsligt strömma in varm luft i ruffen!

Efter en omgång tvål och vatten kunde jag konstatera att jag för första gången hade en båt med värmare.
Den värmde oss efter en kulen transportsegling till Vindhem under en hel kväll men nästa gång vi trånade efter dess ljumma bris så satte den igång att tjuta något alldeles förskräckligt!

Ett hjärtskärande ångestskri som formligen basunerade ut dess nära förestående död varpå vi valde att skjuta upp dess bortgång till ett värdigare tillfälle med OFF-knappen!

Sommaren därpå sitter min son i sittbrunnen och utbrister ”Det luktar fotogenkök här!”
Mystiskt! Vi är ju alldeles ensamma på skäret? Men så ser vi ju hur den, som vi trodde, döende Wallasvärmaren frenetiskt försöker trycka avgaser genom skyddskåpan! Någon hade kommit åt den lilla vippbrytaren av misstag och satt fyr på kaminen!

Snabbt av med locket och ta mig tusan! Den rackarn gick som en klocka igen!
Dock insåg vi värmarens begränsning, rent luftkvalitetsmässigt, då vinden ligger på akterifrån. Fotogenavgaserna söker sig obönhörligt in genom ruffluckans ventilationsgaller! Med irriterande halsar och stickande ögon tog vi fram Helly Hansentröjan i stället.

lysnatta

Så skulle lysnatta* klaras av! Traditionen med att ge sig ut för att tända eldar och marschaller längs hela kusten sista lördagen i augusti. Då var den lilla stackaren kall som en död fisk igen! Fläkten levde men... varmluft?

Icke!
Nu, denna vår, inhandlade jag faktiskt en sån där svindyr reservdel. En servicesats bestående av några spröda packningar en platt veke och en metallspiral för 299 spänn!
Jag skruvade ur hela värmaren och tvingades lossa på skorstenen för att kunna få den ur det trånga utrymmet i sittbrunnsstuven.

Oj så gammal den såg ut att vara helt plötsligt! Spröda kabelisoleringar och kabelskor så oxiderade att de såg ut att vara doppade i krita!

Men jag ger den en chans och byter ”servicesatsen” men nu var det prio att få båten i vattnet så jag sjösatte henne häromveckan med urmonterad värmare och skorstenen skramlande i en ensam skruv.

Så fattade ödet ett beslut åt mig!
Efter att ha förtöjt min pärla mellan Y-bommarna skulle jag bara låsa luckan innan hemfärd. Då jag hör ett ljudligt plums!

spritkaminenJag hade minsann sparkat till skorsten och skyddskåpa som satt fast med några få gängtag, i en enda skruv och hela baletten ramlade ner på 3,5 meters djup i tolvgradigt vatten!

En skorsten till det facila priset av 1 995 kronor exklusive konverteringsring från gammal till ny skorsten!

Värmarens öde är således beseglat!
En färd till Hjertmans för att byta den oanvända servicesatsen mot en modern version av Heat Pals spritkamin!

Visserligen får jag lägga en tusenlapp mellan men jag har i beräkningen att jag i framtiden ska slippa gräva i plånboken för att köpa småpinaler för 89 kr, mojänger för 199, och tjafsmojskrussiduller för 399 varje säsong för att få lite värme i båten!

Janken Åkerström

* Lysnatta

Traditionen kommer närmast från Finland där man helt enkelt eldade upp skräp som samlats i sommarhuset innan man ställde i ordning huset inför vintern.

I början av nittiotalet introducerades ”stugsista” i, framförallt, Hälsingland och Ångermanland men sedan man på Borka brygga i Enånger började arrangera ett mer organiserat firande under namnet ”lyskväll” har det uttrycket blivit det vedertagna med undantag för Ångermanlandskusten där man fortfarande firar stugsista.
Den riktigt gamla traditionen kommer fån Venedig där man i slutet av 1500-talet firade segern över en förödande pestepidemi genom att tända eldar på höga berg och i kusten.

Traditionen med öppen eld i sensommarnatten har där levt kvar under namnet ”Veniziansk afton”
Med eller utan pest så måste man tillstå att det är en härlig tradition och en värdig avslutning på båtsommaren.


Här är Hafsorkestern nu:

Logga in till kommentarer och forum.

Kom ihåg mig

Bli medlem i Sittbrunnen, kommentera artiklar och få sällan ett litet nyhetsbrev om det är något kul som händer här.

Vi använder några cookies på Sittbrunnen. Välj om du vill tillåta det eller inte.
× Progressive Web App | Add to Homescreen

För att installera sittbrunnen som app i din iPhone/iPad, tryck på ikonen. Progressive Web App | Share Button Och sedan Lägg till på startskärmen.

Off-line