Janken:

Jag erkänner!

Jag har köpt mig en autopilot i vinter! Visst har jag stött på dessa elektroniska grejor tidigare men jag har aldrig själv haft en fungerande autopilot i någon av mina båtar.

”Tramsigt och ytterst onödigt” har jag fnyst med så hånfullt tonfall jag vågat när det kommit på tal. Jag har alltid sagt, med självgod ton: "Man ska segla aktivt och ha full koll!" 

Det har varit min devis sedan första gången jag puttade ut optimistjollen i Svanösundet som liten kille. Dessutom känns det lite tufft att säga såna saker! Genuint och rejält på något sätt! Jag inbillar mig att Sig Hansen och Kieth Colburn, i Deadliest catch, skulle titta rakt in i kameran och säga såna saker om de hade varit fritidsseglare. Man klarar sig bra med hackbräda om man måste släppa rorkulten en stund. Jovars!

På min gamla julle hade jag utarbetat en fin variant där jag spände en gummicord rakt över sittbrunnen, över rorkulten. När jag var ensam i båten och behövde hämta kaffetermos, snusdosa, solglasögon eller annat nere i ruffen så tog jag hem lite extra på storskotet så båten blev aningen lovgirig och slog autopiloten (d v s gummicorden) runt rorkulten. Båten lovade upp en aning varpå trycket på rorkulten minskade och gummicorden tvingade båten att falla av varpå lovgirigheten ökade och båten lovade. På så sätt kunde jag segla bidevind långa sträckor i någon slags försiktig form av slalom. Det här fungerade dock uteslutande på kryss.

En långkölad julle med mastheadrigg är inte så lätt att trimma exakt på öppnare bogar. Jag provade men slalomsvängarna blev väldigt yviga och gummicorden för oexakt i sin elasticitet. Under åren med Jullen saknade jag heller aldrig någon mer avancerad självstyrning. Dels blev det sällan längre än 3-4 timmar mellan strandhuggen och jag begav mig heller aldrig ut på några längre etapper ensam så behovet av längre stunder utan rorsman fanns inte.

Fördäcket fanns till råga på allt, i stort sett, inom armlängds avstånd om jag ställde mig i ruffluckan. När jag sedan fick Tussan (IF-båt SWE 2163, Tussilago) i min ägo så medföljde faktiskt en autopilot. Dock betingade den en ålder så att den mycket väl kan ha varit orsaken till att regalskeppet Wasa sjönk. Den såg ut som min mormors dammsugare! En hammarlackad plåtcylinder med en teleskopisk pinne ur ena änden, allt i en sober grå och röd design. Jag provade den i smyg en eftermiddag på Klingerfjärden men det visade sig att den bara kunde styra åt babord och att segla i cirklar intresserade mig inte.

IF:en är också så mycket mer välbalanserad än jullen att jag inte lyckats locka fram en "lagom" lovgirighet att jag får gummicorden att fungera riktigt bra. Jaja! Jag har ju en fullt fungerande hackbräda. Löstagbar till och med! Det duger! Båten seglar i stort sett själv långa stunder.

Förra sommaren så uppstod dock dilemmat med vuxna barn! Dottern fick jobb, ena sonen bor i Stockholm och den andra var sjuk. Min seglingsbitna styvdotter huserar numera i Göteborg och min käresta kunde inte komma loss förrän kvällen därpå!

 Jag ville iväg redan första semesterdagen och det bestämdes därför att jag skulle segla ensam till Härnösand dit min käresta kunde få bilskjuts dagen efter. Jag gav mig i väg från Söråker i en härlig eftermiddagsbris. När jag hade kommit en bit ut på fjärden och passerat den sista ön som skymmer bottenhavets horisont så kände jag att det vred till i magen. Inte bara en liten känning utan på det där sättet som det kan göra efter en mötesmorgon på jobbet med för många koppar kaffe!

Inte optimalt enligt min måttstock! Jag kunde omöjligt sätta rorkulten i hackbrädan och försöka hinna ner på toaletten i båten och tro att båten skulle hålla någon form av kurs. Fjärden kändes inte heller tillräckligt stor för att dreja bi, lite sten där, en ö i lä och... Ja!

Det kändes inte som ett frestande alternativ men behovet började onekligen kännas akut! Återstod tanken på hinken i sittbrunnen och jag skulle precis fiska upp den där slitna hinken ur akterstuven när min charmerande svärdotters ord dök upp ur minnet!

"Tänk vad många som tittar på oss just nu" Hon sa det en gång när vi korsade just denna fjärd. "Hur menar du?" Frågade jag. Hon förklarade vidare. "Jamen... När vi är i vår stuga i Lörudden, vädret är vacker och man tittar ut över havet. Så ser man en segelbåt! Då tittar man ju på den! Eller hur?

Inte sällan går man och hämtar kikaren för att titta lite närmare. Just nu är ju vi den båten!"

Hmm! Så rätt hon hade! Nu satt jag där i nödens stund och reflekterade över svärdotterns visdom och var jag såg, stuga, vid stuga jag såg. Alnö åt ena hållet, Storkalven strax därutanför med vimplar hissade på varje flaggstång. I norr, hela Söråkerslandet och Åstön där man byggt sjönära sedan Hedenhös. Jag kunde nästan känna alla kikare som riktades mot mig. Hörde föräldrar säga till sina barn: "Titta, en segelbåt! Här får du kikaren så kan du titta lite närmare"

Små söta tanter som satt med eftermiddagskaffet i ena handen och tubkikaren på ett stativ på verandan! Japanska turister med kameraobjektiv stora som nyöppnade hushållsrullar! Herregud! Jag har för mig att Challe Berglund har en stuga på Storkalven! Svärfar, travkungen, ropar: "Charles! Kom och titta! Det sitter en karl och skiter i en gul segelbåt ute på fjärden!"

Jag hade skepparmöte med mig själv och lade om rutten till närmsta hamn! Jag angjorde Åkeröviken och motorn hade knappt hunnit stanna innan jag satt på portapottin! Undrar om kapten Sig nånsin blir nödig när han rattar sin krabbtrålare på Berings hav?

Jag började erkänna att ett substitut för en extra rorsman faktiskt hade ett existensberättigande! Dagen efter hade jag en härlig solskenskryss i 6-8 m/s över Åvikebukten framför mig. Jag brukar ta en bog... Sisådär fyra, kanske fem, nm rakt ut mot horisonten innan jag slår. Visst är det härligt att segla men har man bara horisonten att sikta på så krävs det att man antingen glor på kompassen eller vindexen. När jag väl slagit så finns det alltid någon radiomast, bergstopp eller kobbe att styra mot men sen krävs det ett nytt kryssben rakt mot Finland, med blicken på kompassen eller masttoppen igen. Ganska tröttande efter en stund.

På med radion! Inte något vidare program! Varför tog jag inte med en bra ljudbok? Jag hade en kanonbra thriller av Hans Koppel nere i båten men det var ju en helt vanlig gammal hederlig pappersbok. Jodå! Jag njuter av att vara på sjön. Doften, ljudet, gungningen och att känna vinden i det lilla hår jag har kvar men det är på ett sätt ganska långrandigt att sitta ensam på en utomskärskryss. Djup suck! Jag skulle vilja ”pula på med nånting! Det skulle… liksom… förhöja njutningen på nå’t sätt.

Nu har jag införskaffat min autopilot! En enkel sak från Simrad, inköpt för ett bra pris i en tysk webbshop. Den kommer att ge mig friheten att besöka toaletten om jag måste, plus att det ger mig möjligheten att kombinera två saker jag älskar att göra. Segla och läsa samtidigt. I sommar kan jag kryssa på havet sittandes med en god bok i sittbrunnen och slänga ett öga på kompassen med jämna mellanrum.

Bara en sån sak att kunna äta med två händer under färd! Sen har jag hört att det är ganska fint med automatisk slagfunktion när genuan ska vinschas in också! Så Sig och Keith! All respekt men jag sväljer stoltheten och är beredd att ge Simrad en chans. De är nog inte så dumma ändå? De där autopiloterna!

PS Jadå! Jag använder säkerhetssele när jag seglar ensam!

ALLTID flytväst!