Från medeltid till förfall

Vi färdas genom den döda zonen. På ena sidan sjunkna vrak och hoprasande industribyggnader, på andra sidan träsk, döda träd och ibland kossor som bajsar i strandkanten. Flodkanten är hela vägen förstärkt med kross-sten, för att skydda mot förändringar i flodsträckningen, och flodfåran är muddrad för att klara internationell trafik.

Vi är på väg uppför Göta Älv, en gång en stolt fjord, när havet stod nästan metern högre och Lödöse vare den medeltida porten mot väster. När landet steg beordrades invånarna så småningom att flytta ut till Göteborg och förfallet inleddes. Idag är det enda moderna sprängningarna för E45:an, vägen mot skidbackarna i Värmland och Dalarna, som lyser mot älvfararna. Först fem slussar upp, när vi passerat Trollhättans stolta slusstrappa ser vi industrier som fortfarande lever. Men inte länge till. SAAB står det på fasaden.

I Ström, eller Lilla Edet, hittar vi den första svenska slussen, byggd av Carl IV. Men det dröjde till 1800 innan även det stora Edet, eller Trollhättan, fick slussarna som gjorde Vänern till en del av världshaven.

Det känns i alla fall avspänt att alla båtar man möter kör gladeligen med fendrarna ute, och särskilt tyskarna vinkar energiskt tillbaka. Trollhätte kanal är dyster, men ändå ett ett uppiggande äventyr.

Idag passerar vi genom de fyra 3:e generationens slussar, typ 10 meter höga, som vi hanterar med en lina i fören och en i aktern, till stegen i kanalkanten som vi följer upp till toppen av varje steg i slusstrappan.

Efter slusstrappan klaffbro och lyftbro att vänta på till de får tid att lyfta dem för oss. VHF:en är trasig så jag ringer upp på mobilen, men det tar ändå sin lilla tid. Men sista slussen, Binkeberg, där vi har tur med att några båtar just kommer ner och portarna öppnas för oss.

Imorgon Vänern, Sveriges sjö....