Nu har jag förresten inte diesel till två dagar heller, längre. Vindgeneratorn har lagt ner. Den går långsamt och ger ingen ström. Antagligen är det kullagren som har skurit ihop i stormarna. Kusin Karin och Hasse, som hade en likadan snurra varnade för det. Dessutom fixade de reservlager som Sonja hade med när hon gastade i Polynesien. Men jag har ingen lust att klättra upp på targabågen i sjögången för att byta lager. Antingen kommer jag eller lagren att hamna i sjön. Så nu är det elransonering, framför allt kylskåpet som slås av till natten. Men dessutom måste jag ladda ett par timmar varje natt med motorn.
I går fick jag första fisken, en dorado eller mahimahi på kanske åtta kilo. Den ser så häftig ut när den hoppar flera meter för att komma loss från linan. Det gäller att sakta farten, annars drar den ut hela linan och sliter av den. Nu har jag kommit på tricket, startar motorn och lägger i backen. Då kan jag bromsa ner till 2 knop, vilket är lagom för att kunna veva in lina emellanåt. Däremellan drar han ut igen. Men efter en trekvart är den rackarn trött och låter sig träffas av huggkroken i huvet och slängas in på durken i sittbrunnen. Där sprattlar den en halvtimme till innan jag kan börja filea. En kniv i huvet gör knappt nån skillnad.
Men nu är kylen full av fisk, då gäller det att hålla strömmen uppe. Varannan dag skiner solen på panelerna, varannan dag lite mindre bakom molnen.
Du som inte är ett dugg intresserad av TV och teknikutveckling kan sluta läsa det här blogginlägget. SVT har varit en stor del av mitt liv, som jag försakat barn och kvinnor för. Men det har också varit himla kul. Och eftersom det är min blogg, min jordenruntsegling och mitt liv så skriver jag vad jag vill. Det är det som är så kul med en blogg.
Det var ett rent misstag att jag fick jobb på Rapport 1988. Det var fel datum på jobbannonsen och ingen annan sökande kunde ta jobbet på två veckors varsel, vilket återstod när de kom på misstaget.
Så nu gällde det att visa framfötterna. Jag hade ju gjort praktik på Aktuellt för sju år sen, och en sommar på TvärsNytt i Örebro, så jag kunde ju hantverket hyfsat.
Men det gällde att orientera sig i den mycket speciella hierarki som rådde på den radikala konkurrenten till TV1:s Aktuellt. Fast det var ju ett tag sen och revolutionen från början på 70-talet hade väl i det närmaste gått i stå. I ena hörnet satt intake Eva Marling, drivande i feministnätverket som lyckats få en kvinnlig chef, Ewonne Winblad. Bra jobbat, så småningom skulle SVT vara ett av de första företagen i Sverige med en majoritet kvinnor i företagsledningen och som VD. I andra hörnet satt dagens redaktör, som hade hela makten över dagens sändning.
Det var Freddie Ekman och de andra redaktörerna man måste sälja in sig till, oavsett vad Eva sa. Och Freddy hade den där kvällstidningskänslan, som gick lite stick i stäv med det ideologiska arvet från TV2-starten. När TV4 sen startade ökade trycket på att bli lite mer publikfriande och även Ingemar Odlander vågade satsa på kioskvältare. Aina Bergvall var nog också ganska publikfriande och Göran Larsson togs in som en ung framåt redaktör med kvällstidningskänsla. Från ekot rekryterade man sen även Magnus Åkerlund, som var lite motvalls och tänkte själv.
Principen var att ingen bestämde, utom redaktören över dagens sändning. Visst fanns det chefer som försökte, typ Hasse Månsson, men de åkte ut med öronen före. De gamla stötarna lunkade runt på redaktionen och gjorde något inslag i månaden. Sen fanns det de energiska, som Elisabeth Höglund, som ville ha in minst en grej varje dag. Jag har sett henne stå vid desken och gråta och stampa med fötterna för att hon inte kommit med i sändningen.
Det var den konkurrensen som skulle se till att kvalitén på sändningarna upprätthölls. Evolutionsprincipen, de starka överlever. Här kunde man vara glad om man fick in ett inslag i veckan, och betraktades som framgångsrik, medan man i distrikten producerade minst ett inslag per reporter och dag. Lite slöseri på människor och resurser, men effektivt.
Först var jag allmänreporter och gjorde allt. Sen upptäckte jag att bostadsfrågor var det ingen på redaktionen som brydde sig om. Jag hade ju lite hemifrån, med en mamma som var arkitekt och professor i byggnadsfunktion. Nu fick jag möjlighet att researcha fram egna knäck och till och med driva lite grejer som billigare byggande och miljövänliga material.
Men sen tog de Christer Pettersson. Då började vansinnet igen. KG Rickhamre, som hade jobbat med Palmespaningarna på ekot och jag fick komplettera kriminalspecialisten Sune Lindgren. Och från Gävle rapporterade Affe Lundkvist dramatiskt när Petterssons kompis synts till där. Så småningom anslöt även Affe i Rapports palmegrupp i Stockholm.
Det blev några dramatiska år med åklagar- och polisläckor för att stärka sin egen position, tipsare och privatspanare med sensationella teorier och en hel del klant från utredarna. Som när vi fick loss videon med Lisbeths utpekande av Christer Pettersson.
- Det ser man ju vem som är alkoholist, hade Lisbeth sagt. Och det gör man verkligen.
Hela cirkusen avslutades med en direktsänd presskonferens hemma hos advokat Arne Liljeros. Några hundra journalister, bland annat jag och KG, kröp på golvet medan Claes Elfsberg hovsamt intervjuade den i hovrätten frikände statsministermördaren. Vad han sa kommer jag inte ihåg. Den mannen kunde säga precis vad som helst. Oavsett om han hade mördat Palme eller inte.
När vi skulle göra inslagen skrev vi på elektriska skrivmaskiner med jättestora typer, på smala manusblad i fem kopior. Då kunde man lämna en kopia till stillbildsrektören, en till tecknaren osv. Programledaren tog en kopia och gav till vaktmästaren som tejpade ihop alla påannonser till ett flera meter långt band som vevades under en tv-kamera, vars bild sändes till en monitor under kamerorna i studion och speglades upp till programledaren som kunde titta rakt in i kameran när hen läste från manus. Prompter kallades det.
Men KG och jag fick överta en gammal PC som Pohlman hade använt för att ta emot prognoser från SMHI på. Vi började skriva våra manus på den, så vi kunde ”ordbehandla”, dvs stryka, ändra och lägga till mitt i. Manuset skrev vi ut på en smattrande matrisskrivare och rev bort matningshålen i kanterna.
Sen startade datoriseringsprojektet under stridsropet ”Inte efter Albanien!” Resten av Europas tv-stationer hade ju redan någon form av nyhetsdatasystem. Eftersom jag var lite tekniskt intresserad och redan hade gått över till PC fick jag vara med och utvärdera några olika system och blev sedan utsedd till en journalistisk ”superuser”, under ledning av projektledaren och sedermera systemägaren Ingegerd Leijonhufvud.
Vi åkte till London, jag, Magnus Åkerlund, Monica Hurtig och fem ytterligare superusers från Rapport, Aktuellt och ABC. Där skulle vi lära oss det nya systemet Basys på en vecka. Vi kunde snabbt konstatera att så här kunde man ju inte jobba. Så vi ägnade veckan åt att göra om systemet och anpassa flödet till våra arbetsrutiner. Plus att Inge-Leif Öhman la upp en kö för V65, vilket kom att bädda för systemets succé när vi kom tillbaks till redaktionen.
En dag ringde Kenta Berggren från radion till mig. Han hade hand om teknikernas skvallerdatabas, Live Media BBS, den tidens Facebook, fast lite nördigare och via ett modem på telefonen. Han brukade ringa och tipsa om tekniska reportageuppslag.
- Det här måste du kolla, sa han. Man kopplar upp sig mot en sida. Sen klickar man på ett understruket ord. Då kommer man till en ny sida. Där kan man också klicka. Och till slut vet man inte var man är.
Internet var här. Carl Bildt skrev ett email till Bill Clinton. Folke Rydén var korre i Washington, gjorde inslag om det, och ville också ha en emailadress. Jag pratade med dataavdelningen som la upp
- Internet är bara en fluga, sa kommunikationsminister Inez Usman.
- Internet kommer att förändra televisionen, hävdade jag i personaltidningen Antennen.
Vi hade båda fel.
Visserligen kom tv:s produktionsmetoder att ändras radikalt när man gick från film och videobandspelare till datorer och nätverk. Något som jag kom att ägna mig huvudsakligen åt de återstående tjugo åren på Sveriges Television. Men i grunden är tv samma sak. Enkelriktad kommunikation från Storebror till Lillasyster.
Jag spanar ut över havet. Det är vackert, solen skiner. Men jag ser bara vågor.
Robinsson. Mello. Öppet Arkiv och SVT Play.
Vad är det mot Yutube, Insta, Facebook och Google?
Vi gjorde några försök. Rapport skulle ut på nätet. Men min chef Janne Axelsson tyckte inte att det där med Internet var något att satsa på, så projektledaren Torbjörn Jacobsson från Text-TV fick betala min lön med extra projektpengar. Jag fick ta hand om Rapport på nätet som webmaster och skapade den första svt.se-sidan, multi.svt.se. Multimedia var inne då. Förstasidan, som lyckligtvis inte finns bevarad, bestod av fyra tv-skärmar som man kunde klicka på. Jag kom över en Photoshophandbok och en html-kurs och fixade det själv.
Klickade man på Rapportskärmen kom man till en textad version av Rapports 16-sändning. Den åstadkoms genom att vi tog textfilen från direkttextarna, som textade hela den sändningen för hörselskadade, och körde den genom ett script som förvandlade den till en webbsida. Sen tog jag ett videoredigeringsprogram och frös en bild från varje inslag. Nån gång la jag in en frimärksstor videosnutt i Quicktime. Det tog ungefär en kvart att tanka hem en och en halv minut via telefonmodem. Det handlade om kriget i Syrien. Går världen framåt eller inte? Tjänsten blev riktigt bra, men slog väl så där. Det fanns ju inte så många tittare ännu ute på webben och allt tog en himla tid. Fråga Inez.
Bättre slog nog Text-TV-skärmen. Det blev ju jättesnabbt på nätet. Torbjörn Jacobsson drev den delen av projektet och jag hjälpte till. Vi köpte ett system av numere gamle webbgurun Joacim Jardenborg, som plockade ner text-TV-sidorna och gjorde om dem till html, alltså webbformat.
De två andra skärmarna var tablåerna för SVT1 och TV2 som Anders Egerö på tablåavdelningen fixade in via några Word Perfect-script.
Han fick sen ta över SVT Multi och lanserade en mycket snyggare förstasida i form av en fjärrkontroll. Den växte och växte i takt med att alla program kom på att de måste ha en egen hemsida. Fjärrkontrollen tror jag finns bevarad på Internetmuseum. I varje fall har jag sett en svartvit bild på den.
Jag lyckades få resa till TV-teknikmässor i Amsterdam och Las Vegas, dit bara tekniker tidigare åkt. Inspirerad av föreläsningar och diskussioner där skrev jag artiklar i interntidningen Antennen om den analoga tv-teknikens dinosaurier och de nya digitala däggdjuren, datorer och nätverk.
Teknikcheferna Kjell-Ove Andersson och Björn Kallner blev så oroade att de bjöd mig på lunch i den fina à la carte-matsalen för att ta reda på vad jag var för skum murvel som la mig i tekniken. Jag vet inte om de blev lugnade av vad jag sa, eller inte.
Men efter en resa till NAB-mässan i Las Vegas och studiebesök på några datoriserade tv-stationer i Florida kom Jan Hamm, Micke Wall och jag med ett förslag till nätverkslösning för en nyhetsredaktion. Vi föreslog att ABC-Nytt i Stockholm skulle bli ett pilotprojekt.
Javisst, lätt som en plätt, vi fick våra 30 miljoner och började förhandla och ta in offerter. Det var bara ett problem. Tekniska chefen, Kjell Kullberg och TV-chefen Sam Nilsson ville att jag skulle vara projektledare. Men jag hade aldrig gjort något liknande. Jag var ju utbildad som journalist. Så vi frågade Annika Pahlm på dataavdelningen som gärna ville bli administrativ projektledare, så kunde jag koncentrera mig på de visionära idéerna.
Det passade mig utmärkt. Jag har egentligen aldrig trivts så bra med att vara chef. Det är roligare att vara nr 2, och slippa ta det fulla ansvaret.
Det var bara det att när vi öppnade budgetofferterna visade det sig att våra 30 miljoner aldrig skulle räcka ens till det mest ekonomiska alternativet. Det skulle komma att kosta 3-4 gånger så mycket. Samtidigt bestämde regeringen att public service skulle banta 10 procent, precis som alla andra myndigheter just hade gjort. Att det fanns pengar i rundradiofonden spelade ingen roll. Där rök 100 miljoner till olika former av avgångsvederlag. Vårt pilotprojekt fanns inte längre.
Public Servicemodellen vi har i Europa hämtades från BBC. Efter andra världskriget kom TV. Det blev en del av det kalla kriget. Varje nation har minst en station som är ansvarig för den egna berättelsen, den gemensamma myten. Det som kyrkan hade varit ansvarig för tidigare.
Visst ska Public Service vara opartiska och sakliga. Men det står också i villkoren att man ska värna om de demokratiska värdena. Och de kan ju variera. Kommer ett fascistiskt parti in i riksdagen blir plötsligt främlingsfientlighet och nationalism demokrati. Opartiskt och sakligt.
Och blir det krig tar regeringen över. Det står i sändningstillståndet. Basta!
Det var det sista jobbet jag hade på SVT, beredskapschef. Att se till att sändningarna fungerade i en krissituation. Jag jobbade ihop med Styrelsen för Psykologiskt Försvar, som sen gick in i Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, MSB. Närmare bestämt Mediernas Beredskapsråd.
Det var bara det att det nya digitala marknätet, som var det som skulle skyddas, inte var det som svenska folket tittade på. Det är bara en spillra av svenskarna som ser på TV via Teracoms master. Numera tittar man via kabel-TV, IP-tv eller satellit. Om man ens tittar på TV.
Men sändningstillståndet reglerar bara Teracomsändningarna. Tar man bort dem kan man inte längre ställa några krav på SVT i sändningstillståndet. Första steget mot en omreglering är taget i och med att den obsoleta tv-mottagarlicensen nu är borttagen och ersatt med en obligatorisk medieavgift, som dras på skattsedeln.
¨
Ska man kunna lägga ner det onödiga marknätet måste man ersätta sändningstillståndet med direktiv, precis som med andra myndigheter. Och då blir det ju uppenbart att det handlar om statstelevision. Så mitt grundtips är nog att man stoppar huvudet i sanden, fortsätter att finansiera det onödiga marknätet med några miljarder om året och håller tummarna att ingen märker nåt. När ingen tittar längre kan man ju skruva ner anslagen via medieavgiften.
Sam Nilsson var en fascinerande VD för Public Serviceföretaget SVT. Han kom som partisekreterare från moderaterna med ett Höganäskrus om halsen, först som ett moderat kraftkorn bland bröderna Surf, de nya politiska kommentatorerna på Aktuellt. Men han blev så småningom en förkämpe för det fenomen som många av de licensskolkande nymoderaterna hatade (ni vet hon som fick avgå). Han kämpade hårt för att SVT skulle behålla minst hälften av tittarna när TV4 och de andra kommersiella kanalerna kom. Sam Nilsson ville expandera public service, skapa nya kanaler i kabel och satellit. Guldkanaler och sportkanaler fanns i projektpipen.
När sändarnätet las över från analogt till digitalt, för att få plats med en massa nya kanaler, så satsade regeringen några hundra miljoner för att få igång nya digitaltv-projekt.
- Kan vi inte starta en digital nyhetskanal, sa jag.
- Jovisst, sa Sam Nilsson.
Så fick vi 100 miljoner, ihop med några digitala regionala kanaler som inte blev långvariga, och startade den digitala nyhetskanalen SVT24.
Nu var jag lite mer förberedd. Jag hade lyckats få gå lite kurser i projektstyrning och lärt mig en del om planering, vad projektmål, effektmål och delmål är för något, vad projektet ansvarar för och vad verksamheten måste ta hand om. Dessutom krävde jag att få ta in min lärare Anders som handledare under projektet, för att gå med på att bli projektledare. Det var tur.
Anders förklarade att det är mycket viktigt att projekt har en tydlig överlämning till verksamheten. Så vi behövde ha med en blivande redaktionschef som kunde ta över när projektet var tillräckligt klart. Vid det ögonblicket skulle jag degraderas till projektledare under redaktionschefen.
Det var lite infekterat på Rapportredaktionen, alla gillade inte nya idéer och chefen Jan Axelsson ville absolut inte ha en nyhetskanal inom sin organisation.
Så vid en julmiddag på Ulla Winblad med Antennens medarbetare under året frågade jag Affe Lundkvist om han trodde att hans fru Lena skulle kunna vara intresserad. Jag hade jobbat en del med henne när hon hoppat in som programledare på Rapport.
- Jo, det tror jag nog, sa Affe och log.
Sen gick han och dog. Knall och fall stannade hjärtat. TV2 Nyheter och Sports chef Ingvar Bengtsson, som var projektets beställare, frågade ändå henne. Och hon sa ja, trots att det kom mitt i hennes värsta livskris. Det var också tur. Annars hade det nog inte gått så bra.
Lena, Magnus Åkerlund, teknikprojektledaren Thomas Rapp och jag gjorde en jättelik projektplan i Microsoft Project. Flera meter lång utskriven på en skrivare som gav en meters breda papper på rulle. Många hundra aktiviteter. Natten innan jag skulle gå upp till Sam Nilsson med hela projektplanen gick jag igenom den en gång till. Då upptäckte jag att vi visserligen skulle ha allting på plats till starten i januari 1998. Men utbildningen skulle ta tre månader till.
- Det är ok, sa Sam. Nu kör vi!
Vi fick skjuta starten två veckor till i slutet, men det gjorde inte så mycket eftersom Teracom inte hade lyckats få fram digitalboxarna i tid, så det fanns inga tittare än. Dessutom höll vi budget med god marginal, vilket var ovanligt för SVT. Det var en historisk dag när Sam Nilsson kom till studion/redaktionen och klippte bandet i direktsändning. När det var tomt i rutan på dagarna gick vi i alla fall ut i SVT1, som alla kunde se.
Vi hade formulerat tre mål med projektet: Ny kanal, ny teknik och nya arbetsmetoder. Det första, kanalen, var inte något stort problem, det fixade ju Teracom, och faktiskt inte den nya tekniken heller, även om vi led av en del barnsjukdomar. Det tredje var inte heller något problem, förrän vi skulle börja jobba mer ihop med Rapport och Aktuellt och få egna rapporter från deras reportrar. Där blev det konflikter.
Svt24 var en dygnetruntkanal som efter något år som gick runt på 34 personer. Visserligen var mycket av materialet återbruk från övriga redaktioner, men de var å sin sida över 600. På Svt24 hade vi slagit ihop reportrar och redigerare, scripta och mixer. Vi hade inget bemannat smink, programledarna gjorde det själva (det var nästan den största frågan). Ingen studioman.
Lena hade bemannat med hälften från Svt och hälften utifrån, genom inträngande anställningsintervjuer. Svt24s personal var entusiastisk och motiverad. Men på andra sidan korridoren tittade man snett, och 24-medarbetarna vågade inte gå in i det gemensamma fikarummet.
Allra värst var det när Ingvar Bengtsson beslutade att Rapport Morgon skulle flytta upp från Rapports studio 11 till 24:an som ändå var bemannad. Allt var fel!
Klockan stod på fel ställe, promptern såg ut på fel sätt, metereologen stod fel. Inslag som inte startade var världens undergång. Visserligen hände det även i Studio 11, men det var en annan sak. Anna Hedenmo spydde gift omkring sig och förolämpade 24:ans personal. Det värsta var att hon tyckte att hon hade rätt till det.
Till slut blev det totalkaos när ett fotbollsinslag gick ut med ljudet av en ishockeymatch. Då var jag väldigt nära att säga upp mig och gå hem.
Det visade sig senare att en redigerare tyckte att han inte behövde lära sig det nya systemet, han kunde ju redan redigera på Aviderna, så han missade handgreppet när anläggningen startades att radera de gamla ljudfilerna, och då kunde inte det nya systemet hitta sina ljudfiler på den stora gemensamma servern.
De stora problemen var inte tekniken, de stora problemen var människorna. De som inte ville.
Och jag kan inte klandra dem. Vi människor är olika, och jag tror att det finns en tanke hos evolutionen med det. En ganska liten procent är extremt riskbenägna. De blir äventyrare, upptäcksresanden eller legosoldater. De får kickar av näradödenupplevelser. De bestiger Mount Everest med cykel, paddlar runt USA eller seglar Gotland Runt på en vindsurfingbräda. Det är de som försvarat gruppen med sina liv, när vi har varit hotade. Människoflockar med en viss procent sådana galna människor har överlevt.
Men för att överleva i det långa loppet behövs också trygga, beskyddande och omtänksamma människor som gör allt för att undvika risker. Det gäller att ha rätt blandning så att man klarar de flesta situationer.
Jag är inte en värsta sorten högrisktagare, men en lite besvärlig person. Jag funderar alltid på om man kan göra det jag gör på något annat sätt. Medan de flesta andra helst gör som de har lärt sig att det fungerar bäst på. Varför ska man laga det som inte är trasigt?
När vi så småningom lärde oss göra riskanalyser var det nån smarting som kom på värsta risken av alla: Niklas får en idé. Sannolikhet 5 (max), konsekvens 5.
På Rapport, Aktuellt och ABC ville man jobba med journalistik som man lärt sig den och som man kunde. Varför skulle de lära sig redigera eller videofilma? Jag har aldrig stått ut med att göra samma sak nån längre tid. Så jag tyckte det var jättekul.
Så de var bra journalister. Jag var en bra utvecklare. Men om jag skulle lyckas måste jag få dem med mig. Och det var inte så lätt.
Måndagen den 11 september 2001 var det uppdukat tårta i det nya stora nyhetshavet i TV-huset. Tre dagar tidigare hade det splitt nyutvecklade produktions- och sändningssystemet META tagits i drift och nyhetsredaktionerna hade flyttat hit från de provisoriska lokalerna i Kontorshuset.
Det var inte många som hann få nån tårta den dagen.
På förmiddagen hörde jag rykten om att ett litet propellerflygplan hade störtat i New York. Jag kollade på 24:an som naturligtvis sände. De körde bilder från USA på ett flygplan som störtade in i World Trade Centers ena skyskrapa. En expert de fått till studion hävdade att det måste vara Al Quaida som slagit till.
Jag rusade bort till det nya kontrollrummet i TV-huset där man höll på att förbereda direktsändning. Strax efter att man tagit över sändningarna slog det ut en rökpuff i den andra skyskrapan på bilden som låg ut i sändning från USA. Sen kollapsade först det ena huset, därefter det andra.
Jag kommer inte ihåg hur länge direktsändningarna fortsatte, men jag satt där intill redaktören och bet på naglarna och hoppades att systemet som jag i två år hade varit projektledare för att ta fram skulle fungera. Det gjorde det, och nu hade vi plötsligt journalisternas förtroende.
Som vi högmodigt missbrukade när vi i det fortsatta arbetet siktade alldeles för högt.
Visst hade vi haft en massa teknikstrul på 24:an. Browsesystemet, dvs ett slags Youtube för att kunna se och till och med göra enklare redigeringar på PC fungerade inte alls. Men det gjorde inte så mycket, för konsulten Jonas Engström som hjälpte IBM att bygga arkivsystemet för 24:an, kopplade in en inspelningsserver som spelade in alla färdiga inslag till arkivet och samtidigt gjorde en browsekopia som vi kunde titta på i alla PC.
Uppspelningen från Avids stora medieserver hackade betänkligt och kunde inte lägga ut inslagen. Den skulle styras av ett program som kallades BCS, Broadcast Control System. Men det sket sig hela tiden och vi fick ta in en extratekniker på Avids bekostnad för att starta videouppspelningsservern AirPlay.
Men de protesterade och hävdade att programvaran fungerade som den skulle. Den fungerade ju jättebra hos CNN. Det var antagligen något i vårat nätverk som ställde till det, menade de. Till slut tröttnade jag och ringde upp CNN:s utvecklingschef i Atlanta, som jag hade träffat på något möte i Las Vegas tidigare.
- Nej, BCS, det har vi lagt ner för länge sen. Det bara krånglade. Vi har en tekniker som kör ut sändningen, sa han.
John Glimberg hade en gång gjort ett program som projektarbete på Tekniska Högskolan för MittNytt i Sundsvall som kunde lägga ut namnskyltar som den hämtade från körschemat i nyhetsdatasystemet Basys. Han fick jobb som bildproducent i Sundsvall, men när nye datachefen Rune Michelsen fick veta det anställde han John i Stockholm och spred kontrollprogrammet till alla nyhetsdistrikt i Sverige.
När det aldrig blev någon ordning på BCS frågade vi till slut John om han inte kunde fixa så att hans program, kallat ”Hawrys” efter läraren på högskolan, kunde styra AirPlayerna. Det kunde han.
Henrik Andersson hette en genialisk nätverkstekniker på dataavdelningen. Han hade som princip att bara satsa på enkla standardlösningar och vara skeptisk mot alla videoutrustningsleverantörer med egna fil- och nätverksprotokoll. De tyckte att högupplöst video var så krävande att vanliga nätverk inte fungerade. Det tyckte inte Henrik. Han kunde mycket, och var det något han inte kunde visste han vem man skulle fråga.
Henrik byggde i princip upp det så kallade DistriktsKontributionsSystemet (DKS), även om det var en annan person som hade det officiella uppdraget. Det bestod av servrar ute i distrikten av märket SGI, som var mycket snabba och specialiserade för video. De körde standarfilformat och hade ett kontrollprotokoll som kunde köras på nätverk eller via enkla script.
På den tiden spelades inslag över via Teracoms radiolänkar om ett distrikt t ex gjort ett inslag för Rapport. Nu omvandlades hälften av alla länkar till nätverksförbindelser som gjorde att man kunde skicka video som filer precis som på Internet.
DKS-servrarna spelade in de lokala nyhetssändningarna och programmen skickades till 24:ans DKS-server som framåt natten med hjälp av Hawrys spelade upp alla sändningarna efter varandra i det så kallade Pärlbandet.
Och från Växjö kom Olle Soprani och såg till att den helt nya 24:grafiken fungerade i våra elektriska flöden. Leif Hedman skötte propagandan med powerpointar och häftiga videorullar. Annika Pahlm kallades in för att lösa översättarfrågan. De var frilansar och jobbade på timersättning. För en 24-timmarskanal blev det ju betydligt dyrare än för en halvtimme för Rapport och en timme för Aktuellt. Det resulterade i ett helt nytt delprojekt för översättning och direkt-textning som Sissela Andrén tog hand om och med raska händer vände uppåner på både gammal teknik och gammal organisation. Eva-Lis Green hittade geniet Jonas Engström som fixade vårt IBM-arkiv med vanliga databackupband. Det var ju början på det som i många år var världens bästa media managementsystem. Och Jonas Langborg som kom in och höll reda på alla tidplaner och vart alla miljoner tog vägen. Och förstås alla hjältarna som körde 24-an dygnet runt ett antal år.
Nu har jag seglat halva vägen till Nya Irland där Kurrekurreduttön, som i verkligheten heter Tabar. Vinden har varit perfekt och vi har tutat på i 5-6 knop Hafsorkestern och jag. Ett gäng delfiner hoppar runt båten och gratulerar.
Jag messar över satellitmojängen Garmin inReach till Metbob och frågar om jag ska fortsätta västerut eller svänga söder mot Kavieng och slutmålet.
Sväng nu, skriver han. Vinden ska minska, till 5, sen 2,5 ms. Då får du nog knuffa på med motor.
Men så mycket diesel har jag inte, eftersom vindgeneratorn pajat och jag måste ladda med motor några timmar varje natt. Så det blir nog längre än en vecka, den sista halvan.
När vi hade gjort färdigt 24:an var det meningen att vi skulle gå vidare med de andra nyhets- och sportredaktionerna i projektet NOS 2000. Detta var bra mycket större, eftersom det också omfattade organisationsförändringar. Konkurrenssituationen från TV2-starten 1969 mellan kanalerna var ju sedan länge borta, men Rapport och Aktuellt konkurrerade fortfarande.
- Helvete, helvete!
När Jas Gripen störtade i Linköping framför Aktuellts fotograf Katarina Lundblads kamera skulle Rapport inte få visa bilden i dagens sändning 19:30. Först skulle den visas i Aktuellt 21. Jag stod bredvid Rapportchefen Ewonne Winblad när bilderna spelades upp kl 17:00 för det Europeiska tv-nätverket EVN.
- Har vi spelat in det där, sa hon bistert. Bra, vi ska ha det i sändning. Aktuellt får säga vad de vill.
Och det gjorde Aktuelltchefen Janne Scherman med råge när han kom uppklampande för trapporna så fort bilderna gått ut i Rapport. Men TV-chefen Sam Nilsson höll med Ewonne och efter det var konkurrensen aldrig sig lik. Nu var det dags att avskaffa den helt.
Redaktionerna skulle slås ihop, men deskarna och varumärkena skulle behållas. Alla skulle flyttas ner i Aktuellts hus som skulle byggas ut. Men först trängde alla ihop sig hos Rapport och ABC i Kontorshuset, som sen skulle utrymmas.
Nu vidtog intriger och konspirationer. Jag fick ansvaret för teknikprojektet, med nyhetsteknikchefen Leif Ahlqvist som överrock. Han ville ju ha äran om det gick bra. Officiellt var han beställaren av teknikprojektet.
- Du måste se till att du får ett chefsjobb när projektet är klart, tipsade Annica Creutzer som brukar ge privatekonomiska råd i Plånboken i P1, när vi stod i kön till Press-Baren vid Stureplan.
Men det brydde jag mig tyvärr inte om. Jag var så överväldigad av att ha fått förtroendet och godtrogen nog att tro att det säkert skulle ordna sig sen.
Jag skulle förstås ha begärt att få ett eget litet utvecklingslabb, ungefär som Olle Soprani som körde sitt eget i Växjö. Han tog fram en grafikserver, inför ett valprojekt, som kunde spela upp Quicktime och Flash på en PC. De gjorde den så småningom till Open Source och den fortsatte utvecklas även av folk utanför SVT. Caspar CG kom att ersätta alla gamla teckengeneratorer på SVT, men teknikerna var skeptiska. Den var ju nästan gratis. Numera kan den göra allt, spela video förutom grafiken, mixa och tricka mellan olika lager, ja typ allt som behövs i ett kontrollrum.
Det var inte bara på nyheterna det var rörigt. Sam Nilsson annonserade att nu hade han gjort sitt på SVT efter 18 år som VD. Lasse Weiss från fyran skulle ta över. Lasse slutade på TV4 och fick ett halvår på sig att läsa in sig på företaget innan han började. Sina grejer ställde han in i ett hemligt kontorsrum intill Sams. Jag fick låna det några gånger när jag var uppe för att göra några presentationer för Sam. Men innan Lasse hann börja briserade bomben att han fortfarande hade aktier i Bonnier/TV4.
Så Maria Curman, som efter jobbet som förlagschef på Liber haft ansvaret för SVT Drama i Värtahamnen, blev VD. Hon hade ju inte så mycket erfarenhet av TV eller SVT, men kompenserade det med att sparka alla gamla kufar i företagsledningen som hade det. Dvs alla utom fd tekniske direktören Kjell Kullberg, som fick sitta utanför i korridoren när de hade företagsledning. Om det var frågor ingen kände till hämtade de in honom, vilket ju inte var helt ovanligt.
Maria Curman gjorde en bra sak. Hon tittade på nyhetsprojektet och sen undrade hon om det inte var smartare att använda de lokaler vi hade i stället för att bygga ut Aktuellts hus. Längst bort i TV-huset fanns det tusentals kvadratmeter som tillhörde Kostymförrådet. Här hämtade TV-cheferna sina nobelfrackar, här klipptes och fixades alla möjliga medarbetare i sminket. Det fanns flera hundra kvadratmeter skor, miljontals kostymer.
- Vad skulle det innebära för teknikprojektet om ni fick flytta till kostymförrådet? ringde hon och frågade mitt i sommaren. Du har två veckor på dig att svara.
Tja, det var ju inte så svårt. Att bygga kontrollrum, studio och redaktion i helt renblåsta ytor var ju mycket enklare än att försöka pussla ihop något av det gamla i Aktuellthuset. Och mycket bättre skulle det bli, med en stor öppen studio på översta våningen med tre kontrollrum runt omkring. Flexibelt och framtidssäkert. Fastighetsavdelningen sa samma sak och eftersom man med den här lösningen skulle kunna säga upp en massa dyra hyrda lokaler på andra sidan gatan var det inte något mer snack.
Men Maria fick inte bara cheferna emot sig. Till slut sa facket stopp och Juttan kallades in. Fast först fick Kjell sin revansch, han blev tf VD efter Maria Curman. Sen kom torpeden från Dagens Nyheter, Christina Jutterström. Hon hade ju jobbat på Rapport för länge sen och hade full insyn via sin man Ingemar Odlander, fd chef och redaktör på Rapport. Maria hade satt igång en rad effektiviseringar som nu skulle ros iland. Till exempel nyhetsprojektet, där Lena Lundkvist blev huvudprojektledare, fastighetsavdelningen tog hand om bygget och Dag Strömqvist om utformandet av den nya stora studion på V-planet, scenografi och ny grafik. Och Annika Pahlm anslöt igen för att utreda allt som dök upp och som ingen hade tänkt på.
Ingvar Bengtsson tröttnade på alla turerna och drog i sin avtalade fallskärm vid 60. In kom tf Johan Lindén, men snart flyttade nya ordinarie nyhetschef Eva Hamilton in i chefsrummet och Johan drog sig tillbaka på direktörsvåning 3 som rådgivare åt jag vet inte vem.
För Eva tror jag det här med teknik och utveckling var lite besvärligt. Hon var ju journalist som jag, kom till Rapport när jag var där. Men hon brydde sig om personalen, människorna, i första hand. Jag tror att hon inte riktigt litade på en sån utvecklingsnörd som jag. Med rätta, kan jag säg så här i efterhand.
Ett problem vi hade var att den stora mediaserver vi hade testat ut på 24:an plötsligt inte fanns längre. Ett annat företag, Grass Valley som gjorde videoservrar, köpte Avid och la ner deras server. Deras egna videoservrar, Profile, kunde inte på den tiden kopplas på vanliga nätverk och spela vanliga videofiler. Allt var special och det ville vi inte ha.
Men vi hade ju våra DKS-servrar från Silicon Graphics och de funkade kanonbra. Nu behövde vi bara ett managementsystem som kunde hålla reda på alla filer och inslag i systemet och skicka de dit de skulle.
På CNN hade de ett sånt system, sas det. Media 360, kopplat till samma nyhetsdatasystem Basys/Avid News som vi hade. Perfekt. Jag bokade in oss med utvecklingschefen och vi åkte dit för att kolla.
Nu var det ju inte riktigt klart bara, förstod vi när vi kom till Atlanta. Jag kommer inte ihåg riktigt vad det kunde, men det var inte mycket. Men det var bara en tidsfråga, sa Media 360-folket.
- Då vill vi ha ett pilotsystem att testa i Stockholm, sa jag.
- Det går inte, ni måste köpa hela systemet, sa de. Men det är inget problem.
Vi köpte minsta möjliga system för nån miljon och de kom till Stockholm för att sätta upp det på tre veckor. Efter tre månader gav de upp. Det fungerade bara inte. Vi analyserade själva deras system och såg att de hade en bakvänd arkitektur. Alla processer och filtransporter skulle gå genom en javamotor som satt i mitten. Och den bara chokade upp så fort det blev nån belastning.
Men jag hade en joker i skjortärmen. För att utvärdera systemet hyrde vi in Jonas Engström som hade gjort 24:ans arkivsystem, som också skulle användas i den nya miljön. Så han visste precis vad vi ville ha när Media 360 tackade för sig och försvann.
- Kan du bygga ett sånt system, frågade jag honom. På tre månader?
- Joo, det borde väl gå, sa han.
Och så gjorde han det. Fast de blev några till under resans gång. Först Anna Söderström, numera hans fru, Micke Wahlstedt. Till slut var de 11 stycken och bildade bolaget Ardendo.
Men de fick ihop en rad pearlscript och webbsidor där man kunde läsa körscheman som var skapade i Basys/Avid News, titta på en browsekopia på videoinslaget och se om videofilen hade kommit fram till rätt sändningsserver i kontrollrummet, på de röda, gula och gröna bollarna. Johns program Hawrys användes för att starta videoservern och lägga ut grafik.
Allt var mycket enkelt. Filer skickades med gammaldags ftp mellan redigeringar, DKS-servrar och ett traditionellt dataarkiv med bandrobotar. Över vanligt nätverk.
Det fungerade. Eftersom det byggde på den metadata som skapades runt videofilerna kallade vi systemet för META.
Lysande Sickan!
Under kanske tio år var SVT ledande i världen när det gällde media management.
Men sen började vi göra fel av bara farten. John och jag fick i uppdrag att ta fram ett ”lätt” kontrollrum för distriktsnyheterna. Och John automatiserade allt som gick, och det var ganska mycket. Problemet var bara det att i varenda distrikt fanns det minst en tekniker som älskade att sända. Däremellan att fixa allt som behövde lagas och donas.
I det lätta kontrollrummet behövdes inte teknikern. Men för säkerhets skull måste han sitta med i kontrollrummet om något gick fel. En sändningsproducent, ett begrepp vi hittat på i 24:an, sammanställde körschemat och tryckte igång inslagen.
Nu gällde det för teknikern att inte göra något. Det gick förstås inte. Alltid var det någon ljudnivå eller någon kameravinkel som var lite fel. Men så fort hen pillade sket sig automatiken.
- Sitt på händerna, sa John.
Men det funkade förstås inte, och nu hade det nya lätta kontrollrummet fått en farlig motståndare. Den lokale teknikern. Hade vi istället analyserat först och byggt kontrollrummet utifrån teknikern, och låtit programledaren och/eller redaktören ansvara för körschemat tror jag det hade gått mycket smidigare.
Nu rullades det ut i alla fall och så småningom accepterades det, om än motvilligt. I Stockholm tittade dock teknikerna fortfarande snett på det ”lätta kontrollrummet”, trots att det kunde samma sak som kontrollrummen på V-planet.
Sen var det det där med att reportrar skulle redigera. Avids proffsredigeringar var jättekrångliga och visserligen tog vi fram en så kallad ”journalistredigering” med lite enklare kringutrustning, men det var fortfarande en hel vetenskap att lära sig alla kommandon och handgrepp.
Ardendo tyckte att de skulle kunna bygga en enkel redigering som jobbade med browsevideon i systemet och sen skickade en klipplista från redigeringen till en videoserver där det färdiga inslaget renderades. Det var väl en vacker tanke, men när vi satte oss med användarna och specade vad som behövdes, så blev appen ungefär lika krånglig som Aviden.
Vi skulle göra ett pilotförsök på TvärsNytt i skarp drift. Men när reportrarna skulle använda den nya programvaran var den så buggig att de knappt fick ihop sändningarna. Personalen blev skitstressad. SVT anmäldes till Arbetsmiljöverket och fälldes. Piloten avbröts.
I några år till kämpade vi i olika omgångar med att få EasyCut att fungera. Till slut var den väl så där. Men då var den redan så hatad att ingen ville ha den. Vi skulle ha nöjt oss med den lilla appen PreCut, som man kunde sätta nya in- och utgångar på videoinslag med. Men vi var alldeles för högmodiga efter META-succén.
Allra värst gick det när vi skulle införa META 2.0. Den skulle klara allt. Hantera nyhetsinslag och hela program för programkontrollerna för SVT1 och 2. Vara en miljö där man skrev manus, gjorde research och fixade körscheman. Sånt som vi hade Basys/Avid News för. Vi skulle helt enkelt lösa en massa problem som vi inte hade.
Jag var med och drog upp specarna. Sen blev jag bortkopplad efter missarna med lätt kontrollrum och EasyCut. Och lika bra var väl det. För META 2.0 blev en mardröm under en lång följd av år.
Kanske spelade det en roll att israeliskägda norsk/österrikiska tvgrafikbolaget VIZRT köpte Ardendo för en förfärlig massa miljoner. De ville väl utveckla programvaran med hjälp av SVT. Och det var mitt fel det också. Jag presenterade deras VD Lars-Ole för Jonas, som ju var VD på Ardendo. Sen gick det snabbt. Men Jonas blev rik.
Det finns inte så mycket att göra ombord när man seglar ensam några. Förutom att läsa och skriva kan man fixa sånt som går sönder och tvätta kläder. Nu var det toaletten som krånglade. Jag skruvade isär pumpen, kollade alla delar och letade fram tråden för att kolla att inte nånting satt sig i sjövattenintaget. Då märkte jag att det var tvärstopp, just vid intaget. Och när jag böjer mig ner upptäcker jag att kranen är stängd. Just där tvättmedlet stod som jag hämtade i morse. Jag hade av misstag stängt inloppskranen. Efter några timmar lyckades jag pilla ihop allting igen och få bort luften ur ledningarna.
Nästa dag stannade inte motorn efter nattens stiltjekörning. Men jag har tidigare haft problem med brytaren som aktiverar motorstoppet. Då fäste jag ett snöre i motorstoppet och drog i uppifrån sittbrunnen. Så nu visste jag i alla fall var motorstoppet satt inne i motorrummet. Jag öppnade och stoppade motorn.
Det visade sig att det inte bara var stoppet som inte fungerade. Det fanns ingen ström alls i motorpanelen, så det gick inte att starta heller. En dieselmotor går ju till skillnad från bensinmotorn alldeles utmärkt utan någon ström. Jaha, på med autopiloten, skruva bort ratten och ta ut motorpanelen. Mycket riktigt, ingen ström när jag tog fram mätinstrumenten. Men jag lyckades lista ut vilken sladd som gick till startmotorn och dra en sladd dit. Och tjoho, motorn startade. Jag hade tjuvkopplat den.
Men sen kollade jag också dosan i motorn, som panelen är hopkopplad med. I den hade den tillfälliga bränslepumpen som Greg i Panama kopplat in suttit. Sladden hängde fortfarande och slaskade. Jag satte på en tejpbit, om det var den som hade orsakat kortis. Sen skruvade jag av locket på dosan. Då upptäcker jag att det under värmeväxlaren sitter en liten knapp på doslocket, ungefär som bakpå tvättmaskiner. Jag tryckte på den och gick upp och testade att starta motorn. Det var mycket riktigt en säkring. Brum, brum sa motorn. Bara att skruva ihop och packa in allt igen.
Jag hade varit utlånad av Nyheterna till Tekniken och fick nu komma tillbaka till Nyheterna och jobba som småprojektledare och fixare på teknikavdelningen hos Nyheternas tekniske chef Leif Ahlqvist.
Under tiden tog de gammaldags TV-teknikerna över igen, de som alltid köpte de dyraste grejerna av leverantörerna som bjöd på de finaste middagarna. För massor med miljoner köptes det specialhårddiskar för från Avid, sk Unity, som egentligen inte behövdes i SVT:s flöde. Efter bara tio år skrotades hela nya studion på V-planet. Trots att den med små uppdateringar skulle kunnat köras i minst tio år till. För det fick man möjligheten att visa Claes Elfsberg i HD. Dock inte själva inslagen i programmet, för då skulle man varit tvungen att gradera upp Avids Unity. Alla inslag var fortfarande i lågupplöst DVCPRO25. Den ombyggnaden blev en affär på några hundra miljoner. Och sen gick Claes i pension.
I och för sig inget stort problem om man som Public Service har en sju miljarder att göra av med varje år och har lagt ner de kostsamma delarna som dramaproduktionen. Men lite synd var det. Lite som Jurassic Park, dinosaurierna återupplivades. Och där står han ju och vaktar studiogången: Bolibompadraken. Och är han inte pensionerad så står han där än.
24:an las ner som nyhetskanal och gjordes om till repriskanal. Nyheterna fick ta över personalen och redaktionen användes för dygnetruntbevakning på webben. Programledare och chefer på nyheterna i Stockholm kommer i dag huvudsakligen från 24:an. Det var ett riktigt starkt och framtidsinriktat gäng som Lena rekryterade.
Kanske hade vi som jag räknar som nytänkare kunnat göra det bättre och effektivare om vi lyckats med EasyCut och Meta 2.0. Om vi utvecklat tekniken utifrån medarbetarna. Men det är väl det där med att jag är bättre på att vara duktig än att bry mig om. Nu blev det istället de som är duktiga på att snacka som fick bestämma.
Men havet är stort och jag bryr mig inte värst längre. Noterar och lägger på hyllan.
I dag skiner solen och det är stilla. Vi ligger och guppar, Hafsorkestern och jag. 33 grader blir varmt när det inte blåser, tur att jag har Biminitaket över sittbrunnen. Till kvällen startar jag motorn och kör upp åtta av de 30 timmar diesel jag har ombord. Strax innan solen kommer upp kommer vinden och motorn får vila.
Efter ett par år fick jag dock ett trevligt erbjudande. Ett nytt kamikazejobb, som Henrik sa.
SVT hade fått ett bidrag från hemlig ort för att kunna säkra datadriften i krissituationer, en Disaster Recovery Site, DRS. Dåvarande beredskapschef var journalist och kunde ännu mindre än jag om data och inget om projektledning. Dessutom var han trött på att pendla mellan Umeå och Stockholm.
Ett jobb där jag skulle rapportera direkt till VD, även om tjänsten så småningom placerades i vd-staben under ledning av Lena Lundkvist. Som hade funkat fantastiskt att jobba med, över och under i alla år, så även det var ju lysande.
Så nu gällde det att pruta ner alla teknikers våta drömmar om speglingar och redundans, att hålla det så enkelt som möjligt. Ok, om det tog några timmar att koppla om och inte gick automatiskt. Bara det gick.
Efter byte av konsulten, som hoppade av när han insåg att hans fantastiska och orealistiskt dyra förslag inte gick hem, fick vi så vår hemliga reservdatahall i drift.
Men det svåraste var ett absolut krav jag hade ställt på systemet: Det ska gå att testa det genom att koppla över till DRS-drift i skarpt läge minst en gång om året. Första gången gick det naturligtvis åt skogen. Vi fick backa tillbaka systemen till TV-huset efter bara några timmar. Andra gången gick det nästan. Tredje gången kunde vi sända med hjälp av DRS-systemen över en helg!
Sen identifierade vi att vi måste kunna sända SVT även om huset på Gärdet var utslaget. Det kunde handla om krigssituationer, men också terror, brand eller översvämning. Så vi byggde några reserv-programkontroller som automatiskt kunde gå igång och sända från ett par andra orter. Som också emellanåt testades i skarp drift.
Jag hittade lite bidrag så vi kunde finansiera ett rullande kontrollrum ifall något distrikts nyhetslokaler skulle slås ut. En liten OB-buss (outside broadcasting) som också kunde användas vid andra sändningar och event, typ tv-gudstjänster och Antikrundan. Några glada tekniker i Norrköping som egentligen skulle avskedas, eftersom SVT outsourcat OB, fick ta hand om den.
Det sista jag gjorde efter sju år som Beredskapschef var att fixa en container med reservkraft till Umeå som hade ansvaret för hela Norrlands sändningar i krislägen. Sen var det inte mycket mer att göra än att ordna övningar med systemen och Centrala Krisledningen som jag också hade uppgift att träna.
Så jag övertalade Eva Hamilton, som nu hade blivit VD, att det där med Beredskapschef var ju obsolet. Kalla kriget var slut. Varje avdelning måste själv ta ansvar själv för kontinuiteten i krislägen. Det här var innan Putin blev elak igen, så jag fick ett rejält avgångsvederlag. Hur mycket har jag lovat att inte avslöja. Jag får väl en snigel på ögat om jag gör det.
Men jag funderar lite på hur det skulle ha gått om jag struntat i dinosauriernas kamp i den gamla tv-världen och satsat på SVT Multi och Internet. Det lättaste är ju att vara efterklok, så jag satsar på det här ute mitt på Stilla Havet medan solen går ner framför seglen.
En gång i tiden, när jag var ganska ung, hävdade Marshall McLuhan att TV skulle bygga den globala byn. Människorna skulle lära känna varandra och krigen ta slut. Men jag tror inte det var TV som fick slut på det kalla kriget. Snarare var en del av det.
Kanske var det Ronald Reagan i Stjärnornas Krig som knäckte Sovjetunionen och fick demokratin att rulla ut över östeuropa. Kanske var det TV. Men mest var det nog att den kommunistiska myten inte hade tillräcklig verklighetsförankring. Att styra ett samhälle med planekonomi funkar bara inte i det långa loppet. Makthavare som inte ifrågasätts blir förr eller senare korrumperade.
Inte funkade det att styra med Public Service heller, även om det har hjälpt till att upprätthålla den Europeiska demokratin under ett antal år, typ ett halvt århundrade.
Det unika med Internet är inte distributionen, det är att det är människorna själva som kommer till tals. Jag tankade hem boken ”Internet är trasigt” av Karin Pettersson och Martin Gelin. De hävdar att extrema företeelser, troll och fejk har tagit över, eftersom sociala medier och sökmotorer har klickoptimerande algoritmer som styr. Det extrema är alltid intressantare än det vardagliga.
Jag tror de har fel, men ändå lite rätt. För ett antal år sen gällde det att få ekonomi på Internet. Få handel och marknadsföring att bli lönsamt på nätet. Och när Google och Facebook lyckades få tillräcklig volym för att göra mycket pengar trots små marginaler, då började pengarna snurra.
Men bara för de klickoptimerade nu nästan monopoljättarna.
Men nu när ekonomin finns där ute på nätet kanske det är dags för lite av den ursprungliga ideella anda som rådde i Internets ungdom. Med ickekommersiella sociala medier med ”goda” algoritmer.
Jag tänkte, då 1995, när jag höll på med SVT Multi att det fanns en uppgift för Public Service på Internet. Om vi hade lyckats göra om t ex Bullens diskussionsdatabas till ett svenskt Facebook, så kanske vi hade haft en liten plats i framtiden. Eller gjort en egen Youtube av SVT Play med privata videos och föreningspropaganda typ Öppna Kanalen.
Men Internet är inte bundet till nationerna, som TV-sändningarna är. Internet är globalt. Det är den globala byn som till slut har kommit.
Fast det behövs någon form av styrning och finansiering som inte handlar om att bara tjäna mer pengar och maximera klickandet. Nån form av stiftelse, som inte är beroende av nationalstaterna, som FN eller Världsbanken. Kanske de allt mer organiserade NGO:s skulle kunna få ihop något. Tänk en global styrelse vald via Internet! Finansierad med crowd founding!
Då kan man snacka om Public Service. Det hade varit något att jobba med.
Men det får nån annan ta tag i…..
Jag ska koncentrera mig på att komma igenom stiltjebältet och navigera utan sjökort till Kavieng. Jag upptäckte just att C-map i plottern tar slut just vid Papua New Guinea. Jag måste köpa och tanka hem nästa område. Men det kan jag inte göra förrän jag kommer iland. iSailor i paddan tar också slut där och Open CPN i datorn saknar av någon anledning just Papua New Guinea, trots att resten av världen finns där. Dock är hamnspecialen för Kavieng med. Och det tycks inte vara något mellan yttersta udden där C-map slutar och hamnen.
Jag får väl hålla ögonen öppna.
Det regnar och med regnet kommer vinden. Plötsligt susar vi fram i fem-sex knop igen i en dag.
Jag läser ”Kafka på Stranden” av Haruki Murakami. Det är en surrealistisk berättelse om en 15-årig pojke som rymmer från sin far, dödar honom (kanske) för att hitta sin syster och sin mamma. Hon finns i ett bibliotek och dör när hon äntligen får träffa sin Kafka. Men innan hon dör ber hon mannen som kan prata med katter och har kommit för att öppna ingångsstenen, att han ska bränna mapparna med alla hennes anteckningar och minnen från sitt liv, så ingen ska kunna läsa dem.
När jag har läst ut den har vinden dött ut. Regnet öser fortfarande ner i det stilla vattnet. Jag tänker på mitt liv, hur det har varit sen jag föddes, min mamma som verkligen försökte göra rätt, min pappa som mest var avundsjuk, min lillebror jag skulle ta hand om, lillasyster som jag tror mamma kände sig lugnare och tryggare med, mina halvsyskon Uno och Lisa som det var så kul att leka med. Hela livet. Skolan, jobben och barnen som jag ändå hoppas jag kunnat ge lite mer än vad jag fick en gång, även om det också blev för lite. Och här sitter jag nu mitt på Stilla Havet med mina minnen. Noterar och lägger på hyllan.
Jag gråter ikapp med havet.
Det är skönt att gråta ibland.
På natten kör jag motor i svag motvind. På morgonen kommer solen och jag driver i två knop. Ut över vattnet dånar Doors, Billie Holiday, Kjell Höglund och Lasse Tennander. Luften håller 33 grader. Honungen och sockret är slut, ost och ägg fick jag inte tag på i Tarava, halva fisken fick jag hiva efter fem dagar i kylen. Men kaffe har jag och mjöl och jäst att baka bröd med, konserverat smör och massor med andra konservburkar. Jag har 200 sjömil kvar och diesel för 50, så det gäller att hushålla. Kommer vind går det på två dar, annars kan det ta hur lång tid som helst.
Då nappar det. Men det är ingen fisk. Det är en plastpåse. Nu börjar det som jag hört talas om, men inte riktigt trott på. Plastflaskor flyter förbi och band med plastskräp.
Ibland är det inte skönt att gråta.
Niklas Krantz
Och sedan Lägg till på startskärmen.
