Hon är vacker, men trots en son på ett år ser hon ungefär lika gammal ut som mina yngsta döttrar.
Prästen bjuder in mig på lunch på söndagen efter kyrkan. Innan dess tar han mig ut på fisketur i lagunen med sin aluminiumeka. Jag får ett jättenapp, som tyvärr lossnar med drag och allt.
Tongareva är det gamla maorinamnet på atollen, som betyder ”Tonga i skyn”. Den ligger lite för sig själv längst norrut bland Cook-öarna, ovanför pärlatollen Manihiki. Bara åtta grader från ekvatorn.
Det här är avfolkningsbygder. Ungdomarna flyr till Nya Zeeland och Australien.
- På 80-talet hade alla jobb här, berättar tidigare bychefen som vinkar in mig i huset på en kopp kaffe. De var anställda av myndigheterna. Men det höll förstås inte, Cook-öarna gick i konkurs.
Sen försökte de sig på pärlodling i lagunen under 90-talet. Varför det inte fungerade finns det olika förklaringar på. Det var ett gift i ämnena vi la in i ostronen som slog ut dem till sist, säger bychefen. På nätet står det att det var en algblomning. Men dessutom sjönk marknadspriserna i början på 2000-talet, så även om ostronen hämtade sig så gick de back med pärlodlingarna.
Något år, lite olika vem man frågar, slog El Ninjo till med extra värme som dödade korallerna inne i lagunen. Hela lagunen, som är ett par mil i diameter, är mellan 20 och 50 meter djup. Men överallt finns det grund på nån meter under vattnet, som består av koraller. Det är här fisken lever, ostron, musslor och humrar. Däremellan fullt av hajar, mest svartfenade revhajar, men även en del nurse shark.
Fisken tappade sin föda, men nu börjar det komma lite levande koraller på de blekta reven och fisken verkar trivas.
När ostronen la av började man istället dyka efter de vita guldpärlorna. Men det ledde till att de musslorna nästan utrotades helt. Nu har man fridlyst dem sen fyra år och de säger att de verkar hämta sig långsamt.
Hoppet här står numera till en planerad brytning av små runda bollar på botten av Penrhynbassängen, djuphavet runt omkring. Från 5000 meters djup räknar man med att kunna dammsuga upp bollarna med nickel, kobolt och jordartsmetaller till de bilbatterier som snart ska ersätta bilbensinen. Frågan är bara om de här gruvbåtarna kommer att inbringa något här på atollen, eller bara lite avgifter till myndigheterna i Raratonga.
I byn sitter det en skylt att detta är ett stödområde för EU:s klimatgrupp.
- Har de gjort något projekt här, eller är det bara en skylt, frågar jag prästen.
Han funderar lite.
- Det är bara en skylt, säger han och skakar dystert på huvudet.
I stort sett hela atollen ligger ungefär en meter över havsytan. Här kommer inte att finnas något kvar när temperaturen har stigit två grader. Inte konstigt om han vill att nån ska ta med hans dotter därifrån.
Prästen och hans kompis får några blå fiskar på ett par kilo var, så lite fisk finns det. Jag får ju ett häftigt napp som sliter sig. Det kan vara en stor grouper eller barracuda. Utanför revet finns det tonfisk, vilket jag ju själv märkte på vägen hit.
Det ligger en båt till utanför den lilla byn Te Tautua, en 50 fot lång trimaran där Travis och hans familj lever. De har bestämt sig för att vänta ut orkansäsongen här, innan de fortsätter till Australien.
Det är lite olika bud om det där med orkaner också, som med allt annat här. Vissa säger att det inte förekommer. I Wikipedia står att 2010 slog en orkan till över det andra samhället Omoka. Nej, det var 2011, säger William som bjuder på en frusen kokosnöt att dricka i sitt hus vid kajen där jag lägger till med dingen. Gamle bychefen säger att det var 2007, då kajerna i byn raserades.
I varje fall tänker jag att jag ska fortsätta upp i skydd av ekvatorn, även om jag bestämmer mig för att stanna en vecka extra i den här vänliga byn.
När prästen föreslår att jag ska följa med ut på utflykt och sova över på nån av småatollerna en natt med hans familj, då svarar jag undvikande. Men jag hänger med honom ut och snorkla på korallerna i lagunen. Jag filmar och fotar, och han samlar snäckor och ostron med en stor järnkrok.
Han vill gärna ha lite grejer, typ simfötter eller sandaler om jag har några extra. Det har jag inte, men lite metkrokar och plastbläckfiskar har jag över, samt min gamla snorkel och mask som han får.
Det växer inget utom kokosnötter och brödfrukt i korallsanden på atollen. Men Travis och hans fru har lyckats plantera gurka, tomater och vattenmelon på en tomt de har fått använda. Jorden är av kokosfiber och vatten får de ta från en regnvattentank vid ett övergivet hus. Det finns inga bin på atollen, så de måste pollinera alla blommorna för hand.
Det är betydligt fler hus än invånare. De är 60 i byn och 300 totalt. För femtio år sen var de ett par tusen här. En del hus är bara grunden kvar på, andra i olika grad av förfall.
Klockan tio på söndagen ringer det in i kyrkan. Det är en stor, över hundra år gammal kyrka med fantastiska träarbeten i taket. Jag får inte fotografera där inne under förrättningen.
Församlingen stämmer upp i en fantastisk körsång. Kvinnorna sjunger före och männen svarar. Hela tiden bryter någon in med stick i överstämmor. Detta är verkligen transmusik, som Lasse Berg sommartalat om på usb-stickan jag fick med mig på resan av Anders Egerö. Lasse menar att det San-folket i Kandaharöknen ägnat sig åt sen mänsklighetens gryning också är nyckeln till mänsklighetens framgångar. Gemenskap, kärlek, att vi tar hand om varandra. Och att sången, dansen och framförallt skvallret är verktygen för att skapa den gemenskapen.
Jag tänker att om man lyfter av taket på kyrkan påminner planen om de gamla kultplatserna jag såg i Franska Polynesien. Sången är mycket äldre än den anglosaxiska kristendomen som nu håller ihop resterna av det här samhället, även om orden är nya, utbytta av missionärerna.
Två olika föräldrar kommer fram med sina nyfödda, som döps av prästen.
Sen håller prästen en dundrande predikan, understödd av ytterligare två kyrkoansvariga. Så kliver församlingen män fram, en efter en och håller tal om hur de tolkar dagens text. De är oerhört vältaliga och uppenbart duktiga talare, men jag fattar inte ett jota. Utom när Travis kommer fram och håller en liten föreläsning på engelska om att man ska vara ödmjuk och ha förtröstan till Gud.
Jag kommer att tänka på Ramsö i Bohuslän där alla bara har hatat och förtalat varandra. Att man behöver något gemensamt att tro på, en myt, och en gemensam plattform att uttrycka sig för varandra, för att ett samhälle ska kunna hålla ihop. Om det är maoriska gudar eller europeiska är inte så viktigt. Men på Ramsö fanns bara makrillen. Och den tog slut.
Och transdansen, sången och musiken skapar sammanhållning. På festen efter kyrkan sjunger de igen, men nu lyfter några av damerna på rumporna och börjar röra dem i hula-hula-rörelser.
Jag håller ett kort tal om att jag besökt många fina platser, men inte träffat så vänliga och välkomnande människor någonstans. Att jag alltid ska komma ihåg dem efter att jag kastat loss i morgon. De applåderar.
Nästa morgon går jag över lagunen och clearar ut hos polisen, handlar några konservburkar och lite torrmjölk till det hutlösa priset 100 NZD (600 kr) i affären som är en villa där burkar och flaskor står staplade på golven i några olika rum. Handlarn skjutsar mig bakpå sin moppe tillbaka till dingen. Jag ror ut till båten, tar ur luften och stuvar den på rufftaket.
Klockan 14.40 kastar jag loss på min längsta ensamsegling hittills.
Och sedan Lägg till på startskärmen.
