Bouwe bäst i besvärligaste ÅFOR

Bra tryck rådde utanför Gotland. Här pressar Emelie Byström sin Jeanneau 39, som hon fullföljde med på 67 timmar. Foto: Hasse Eriksson.

Kanske kan segern för Bouwe förklaras med att vindarna passade VO 65:an perfekt – mest halvvindsbogar, precis som i Volvo Ocean Race, gav fina farter. 13.01 knop i snitt kommer att ta sin tid att knäcka. Banrekordet runt Gotland har dock fortsatt trimaranen HiQ4 som Klabbe Nylöf styrde 2008.

Att köra en VO 65 med 15 man i besättningen kräver synkronisering ombord. I det perspektivet verkar det enklare att köra en 30-fotare på två, vilket Christian Martin inhoppare för Klas Jonzon och lugne segelmakaren Martin Angsell demonstrerade med en spritt ny franskbyggd Figaro III, en racer med foils. Med en seglad tid om 45:02 åkte de runt 1:07 snabbare på korrigerad tid än toppade 44-fotaren Matador en Elliot 44 styrd av Jonas Grandér.

Årets sensation stod Martin Angsell och Clas Martin för med en ny foilförsedd Figaro III. Trea totalt var en bravad! Foto: Hans Broman

Martin och Christian i Tutalör berättade att fenorna på sidan, gjorde båten stabil, att den lyfte och planade iväg även mellan byarna. Loggen visade ofta 15-20 knop med en topp på osannolika 26 knop genom att de styrde på skenbara vinden som på en flerskrovare eller jolle.

- Mest tagna blev vi av accelerationen, båten satte fart fortare än någon enskrovsbåt vi seglat. Figaro III är en galet cool båt säger de och har skapat årets snackis i seglarvärlden. Detaljanalys finns på no-crew.se

På samma gång har jag svårt att inte reflektera över våghalsarna i ÅFOR. Att ta sig runt med en 8,60 meters tom racer kan jag tycka är risky business. Äventyrare borde kunna leva ut sin lusta i bättre båtar. Högmod går dock vanligen före fall och viljan att späka sig som i ett Tritathlon väger tungt.

Långfärdsbåtar som Hallberg-Rassy 44 kan hävda sig i ett hårt ÅFOR med bra besättning och "knappsegling."

En annan överraskning i ÅFOR 2019 var Hallberg-Rassy 44 Pleasure seglad av Sven Vallgren. Han körde runt på 54:57 med ”Knappsegling”. Sven med kompisar kom trea i SRS B, det säger en del om vad detta förenklande system innebär.

- Jag visste från förra årets ÅFOR att HR 44:an går bra, jag skaffade den för att den är gjord för sådana som mig -äödre gubbar som ska långsegla och kappsegla någon gång. Vår fördel var att vi vid vindökningen vid Korsöhalsen fortsatte med focken istället för att sätta det inre förseglet. Med knapparna kunde vi rulla in focken och storen till markeringarna för rev 2.

Tack vare den segelsättningen hade vi balans, bara krängningen sade om vi hade för mycket segel, även pressad behöll båten balansen. Än bättre var att vi inte behövde skicka upp någon på däck för att justera skotpunkten . Genom trimmöjligheterna kunde vi plocka båt efter båt i kulingen öster om Gotland. När vinden sedan vred med och minskade mot Visby kunde vi enkelt rulla ut och öka farten.

För drivna havskappseglare såg det kanske malplacerat ut med vindruta och sprayhood i ÅFOR. Men när det tog i som mest och sjön sköljde över båten trots de höga friborden, tyckte Sven & Co att det var ganska gott att kunna ducka bakom rutan.

- ÅFOR var spännande, men var mest ett sätt att förbereda mig för en långfärd till Medelhavet, förklarade Sven sitt beslut att segla ÅFOR för andra året.

Besättningen på Pleasure: Lars Molin, Stefan Schelin, Peter Liedholm, Fredrik Helmer, Hans Siltberg, Bengt Johansson och Sven Vallgren.

Årets minst väntade klassvinnare var en Bavaria 46 med rullsegel, Prima Donna styrd av Tomas Hedberg. Han vann SRS C med en marginal på hela 1:41 före tidigare totalvinnaren Per Lindstedt i hans fina Finngulf 33 La Dolce Vita. Bavariabåtar kan prestera, vilket ägare av dessa populära båtar kan ta till sig och ställa upp i nästa års ÅFOR. Att Prima Donna seglades väl, märktes på kryssen över Kanholmsfjärden då vi i Swan 44 Molekul länge höll samma fart. På havet i de hårda vädret tappade vi kontakten tyvärr, men Tomas seglade runt på fina tiden 55:32. 

Själv seglade jag på en solid Swan 44, Molekul med Kristian Hermanrud som skeppare. Vi gjorde en skaplig kryss i broschyrvädret ut från Stockholm, slank genom gröten vid Oxdjupet utan incidenter och slog mestadels rätt i lederna ut till Sandhamn. Vi slapp krock med färjan Baltic Princess, som plöjde fram i synbart onödiga 12 knop i det trånga faret före Farfarskobb.

Trängsel och knepiga vindar rådde Oxdjupe när över 100 båtar skulle genom samtidigt. Inga krockar dock och publiken fick sitt.

Vårt stora misstag var att inte följa planen att byta till fock inomskärs. Prognoserna, som Kristian hade och de vi fått av Mr. Swan Sverige, Klabbe Nylöf, sade att vinden skulle öka och vrida från sydost till väst. Vilket hände.

Tyvärr tvekade vi för länge om segelbytet och när vinden tog i och sjön ökade mot Alma, vågade vi inte upp på däck för att skifta. Istället rullade vi in den nya gjutna fina genuan helt och fortsatte ända till Fårö innan vi bytte till focken. På så vis tappade vi timmar mot andra båtar. Att vi loggade 9 knop för bara storen, räckte inte i konkurrensen.

När focken äntligen kom upp, kunde vi rulla in den med båtens elvinsch tills balansen blev bra. Hela vägen utmed Gotland gjorde seglet god nytta. När vinden ökade till som mest 15,2 m/sek och det tjöt i riggen, rullade vi bara några varv till och tog även ett rev mellan Östergarn och Hoburgen.

Hårt väder, ösregn, kyla och överbrytande sjö tog på krafterna. Max Willhelmsson var standby och Niklas Bernstorp styrde på sin vakt.

Som tilltrodd taktiken följde jag min plan – slå in mot Gotland för sjölä och medvrid. Jag styrde även en del och uppskattade mycket roderkänslan i denna Swan 44 mk I. Inget bänd, kalaskontakt, utmärkt utväxling och ljuvligt gensvar. Styrningen var distinkt, inte minsta glapp eller friktion förekom och jag kan bara konstatera att så sköna båtar som Molekul att styra, byggdes och byggs bara av några få varv.

Enda problemen ombord var sjösjuka och sömnbrist. Kristian klarade sig helt från kräk, han tilochmed bytte batteri barfota när det gungade som mest, han brassade skaffning, navigerade, höll ordning, peppade sin besättning oupphörligt, styrde och sov knappt.

Dagens lunch, varma mjukkonserver piggade upp Hans Elvén, Fredrik Sellgren, Max Wilhelmsson. Niklas Berntorp i kylan.

Jag blev bara vimmelkantig i gunget men inte direkt illamående -  tack och lov. Att sova var svårt, skynkena i lovartskojerna fungerade inte lika bra som gammaldags smala sjökojer med plywoodskivor som fanns i gamla tiders Swanbåtar.

Beträffande mat klarade jag mig på Yoghurt och fullkornsostmackor. Övriga levde på mjukkonsever, choklad, gifflar och smågodis. Och vardagligheter som att gå på toaletten fungerade fint med en toa fram med stolen tvärs och en akterut med stolen längs. Den utan tank förblev luktfri.

För mig som äldre biten seglare, var det intressant att segla på Kristians båt och notera hur väl den generationens Swan fungerar på havet. Greppvänliga grabbräcken under rutorna, konvexa höga grabblister i pentryt, räcken vid nergången, rundade hörn, bra benavstånd i sittbrunnnen, stabilt räcke vid ratten och vid nergången, underlättade att röra sig när sjön gick hög. En Swan designad 1986 må vara otrendig idag, men ack så behaglig och bekväm.

Almagrundet angjordes i soluppgången tredje dagen i nordvästvind, som stod sig in i mål. Vanligare är stiltje på målrakan.

Hur gick det då för oss på Molekul totalt? Ganska godkänt, menar jag utifrån att det var första havskappseglingen för en förhållandevis seglingsovan besättning. Vi fullföljde, hamnade, vi kom inte sist, varken totalt eller i klassen. Och trots det hårdaste racet runt Gotland på många år, verkar besättningen inte ha blivit avtänd. Kamratliga avskedskramar och high-five tyder på att 2-ton Army från Bullandö kommer tillbaka.

Men för min del räcker det nu, jag blir 75 nästa år, har gjot fler Gotland Ruht än jag minns och är inte vig längre. Alltså är det dags att packa ner seglarstövlarna, ta färjan till Gotland och heja på deltagarna från piren i Visby nästa år. Såvida inte en chans kommer att åka med Klabbe på en ny Swan och ta reda en gång för alla hur teamwork och routeing i ÅFOR kan tas till sitt yttersta bästa.

Korsö Torn var en välkomnande silhuett när vi närmade oss målet vid Skanskobb efter 67 timmar till havs.

Hamnvakterna mötte pigga och glada i gryningen med sina gummibåtarvoch hjälpte oss till en paradplats vid stora bryggan.

Skeppare Kristian överraskade sin besätning med portvin och god ost.

Iland bjöds vi på varmkorv och öl på KSSS veranda och fick eftersnack med besättningen på finska Pam. S & S 40 anno 1965.

En kanske inte helt rättvis, men likväl intressant jämförelse av hur German Frers har utvecklat prestandan i två av sina lika stora båtar - HR 44 anno 2017 och Swan 44 1986 är tiderna för Pleasure och Molekul en indikation på vad som skett på drygt 30 år.

Curt Gelin