Vägen till Sandhamn

sandhamn

Det kom ett mail. Avsändaren hade läst det jag skrev om båtklubben och tyckte sig funnit ett antal sakfel. Personen kände igen klubben, men påpekade att hamnkaptenen inte alls kallades “elake Måns” utan kort och gott “Stalin” då han hade egenskaper utöver mustaschen som förde tanken till en diktator. Vidare började klubbens egenhändigt komponerade visa “Här kommer det en båtgubbe, det snöar på hans hatt” och det såldes inte allt Lyckholms och Kum utan Tingsryd. Minns jag så fel? Nej självklart inte, sanningen är nog att de flesta båtklubbar på 60-talet var sig lika.

Evert Taubes texter kan användas i många olika sammanhang, en midsommarhelg gick vi över Trälhavet mina vänner och jag på väg mot en förhoppningsvis lugn vik då plötsligt en motorbåt sladdade upp vid vår sida och en rödbrusig karl frågade om vägen till Sandhamn. Min gode vän och tillika begåvad sångare brast ut med inledningen till ”Skärgårdsfrun”, Ni vet den som börjar “Håll babord håll styrbord håll rätt som det går, håll in mellan skären håll ut”. Som navigationsbeskrivning är den kanske inte helt solklar, men mannen såg upp på oss med lätt dimmig blick, tog en stor klunk öl, rapade ljudligt varpå han drog gasen i botten så hans övriga passagerare for bakåt. Det kändes skönt för visst hade sången lätt kunnat tas som en provokation och ett sällskap rödbrusiga män kunde mycket väl bestämt sig för att läxa upp oss. Jag hann knappt andas ut innan motorbåten vände och kom i mot oss med hög fart, den rödbrusige stod upp och höjde sin ölburk och jag duckade instinktivt när han utbrast “F-n jag glömde å tacka, men, men vilken sida är styrbord?”

Än idag när vi träffas min gode vän sångaren och jag, funderar vi på om de verkligen hade nytta av sången och kom fram till Sandhamn eller om de likt den flygande holländaren fortfarande far fram mellan öarna i Stockholms skärgård under försök att finna lycksalighetens ö där det åtminstone finns ett ombud för systembolaget.

I dikten ”inför en runsten” lyder en strof ”de svunno utan spår i österlanden”, det gällde inte riktigt dessa mindre befarna sjömän vars spår vi då och då stötte på i form av tomma ölburkar som guppade övergivet på fjärden.

Eftersom jag vet att många av er är litterärt bevandrade avslutar jag med en extra knepig fråga den här gången. Jag hade ju en strof från diktverket ”Hjärtat och svärdet” med, men vad hette den begåvade poeten som skrev dikten? Den är så bra att jag gärna låter er läsa den första versen:

”I tusen vintrar yrde snön kring stenen.
I tusen vårar grönskan återkom.
Men oberörd av allt som skiftar om,
han ståndar vittnesgill på dikesrenen.
Nött skriften är, men mäktig lever anden.
Och stormen gnyr och havet brusar än
i stolta ord om fjärranfarna män,
som svunno utan spår i österlanden.

Första rätta svaret får en brödbok med posten från Galleri Lena Linderholm.