Janken

Vadå kappsegling?

Som krönikör för en hockeysajt gjorde jag för många år sedan en intervju med Robert Carlsson i samband med att han lade grillorna på hyllan!

Inte han i Södertälje utan en slitvarg utan like som började sin karriär i Almtuna men under 90-00-talet blev en legendar i Timrå IK.
Robban sa till min förvåning att han inte var speciellt bra på nånting inom hockey. Ändå hade han 500 elitseriematcher, några landskamper och en medelpadsk legendarstatus i ryggen.
”Nä!” säger han ”Jag har byggt en karriär som grovjobbare och slitvarg, på min attityd och att jag älskar att träna”
Efter årets upplaga av Medelpads klassiska kappsegling Alnön runt börjar jag undra om jag är likadan?
Jag menar....
Jag älskar att segla, tycker om den sociala biten med kappsegling, jag har en sjuhelsikes tävlingsinstinkt men saknar nånting!
Jag ska försöka förklara mig.

Starten:

Vi ställde upp med våra, enligt klassregeln, korrekta dacronsegel. Hade såväl utombordaren som solpanelen kvar på båten. Hade försett oss med gott fika, äpplen och bananer, snus, cigaretter samt en tiopack Coca Cola.
Seglingen sker med omvänt SRS eller jaktstart, vilket man vill kalla det, varför vi var bland de första  att ge oss iväg.
Snart var värstingsnepparna förbi. Vi låg bakom en av dessa när insikten slog mig att det som hängde i deras mast troligen betingade ett högre värde än vår kompletta båt. Inklusive motor, fika, bananer och tiopacken Coca Cola. Två blanka, grafitgrå, perfekt vingformade segel inskotade med millimeterprecision med en jämn luftspalt mellan för- och storseglet. I den båten hängde, Norberg och hans kompis, två maxfokuserade idrottsmän, ut över lovartskanten med fötterna förankrade i sittbrunnens hängband.
I vår båt snaskade vi på var sitt härligt sött äpple!

Kryssen:
I vartannat slag hade tjejerna i min besättning lite svårt att få över genuan eftersom en irriterande knap på masten ville hugga tag i skotet hela tiden och visst blev vi irriterade men inte särskilt upprörda varpå de snabbare båtarna började närma sig i sporrsträck. Årets Lidingö runtvinnare, Tant  Raffa, gled snyggt förbi oss. Ett glänsande vidunder av kevlar, mylar, pentex, dyneema och annat. Hela besättningen satt, som sig bör i lovart med benen dinglande under mantågen. I vår båt dividerade damerna om huruvida dom föredrog vinscharna på rufftaket eller på sittbrunnssargen till genuaskotet.
Strax passerade de söta unga pojkarna med Maxi Racern och min tjugoåriga dotter fokuserade för en stund mer på Maxi Racern än på vår IF. Visserligen var det några flickor med på den båten... men hallå!!! Dom kan faktiskt vara syskon!!!
Jaja! Låt henne glo en stund. Det är ju på sätt och vis hennes uppgift som 20-årig singel att sukta efter solbrända unga män i Maxi Racers. (Och jag måste tillstå att det är ena riktigt stiliga svärfarsdrömmar de där gossarna)

Slören:
Så kom vi in på undanvinden och det blev dags för spinnakersegling. Eller rättare sagt kurs i spinnakersegling. Min käresta hade satt en spinnaker blott en gång tidigare och min dotter några gånger fler men det var länge sen sist.

Min kära besättning var dock oerhört lättlärd och snart satt jag på rufftaket med läskotet medan dottern kokade kaffe och serverade tunnbrödsrullar med skagenröra.
Vi avverkade kapitlen gipp, brant slör och slutligen bärgning av spinnaker innan det blev dags för utomskärskryss i målet utanför Vindhem.

Målgången:
Tuuut!

Så gick vi i mål som sjuttonde båt av tjugo startande. (En gick på grund 100 meter från sjöräddningens station och bröt) Vi vann en flaska svindyr gelcoatrengöring från International och var nöjda, solbrända och belåtna.

Slutsatsen:
Jag är nog som Robban Carlsson. En slitvarg och grovjobbare. Jag har aldrig varit på pallen som skeppare i en kappsegling men vunnit klubbtävlingar och även på distriktsnivå som gast.

Jag kan sitta bakom rorsman i sex timmar med fullt fokus på backstagsvinscharna. Jag kan, iklädd seglarställ, tillbringa timmar, halvdränkt, på fördäck eller slita en genua över däck hur många gånger som helst på en lång kryss och tycka det är roligt men....
Jag är nog inte den där taktikern som kan bevaka varje vindvridning och sitta ständigt räknande kompassgrader i huvudet.
Jag kan bara inte irritera mig på min entusiastiska besättning trots att dom inte orkar skota in förseglet när vinden tar i, Istället berömmer jag dom och och tycker dom är duktiga.

Jag kan inte ryta ut snabba order och jag vill definitivt inte övernatta i båten tillsammans med rullade segel, hårda som masonite, liggandes genom ruffen.
Nä! Jag är nog inget skepparämne på kappseglingsbanan.

Men vi ska anmäla oss till nästa års Alnön runt!
Det är så jäkla kul med alla människor och båtar. Stämningen är öppen och härlig men viktigast av allt...
Vi har vår lilla hjärtliga men ack så seriösa uppgörelse med Shark 24:an "Hajdi" från Fagervik.
Dom slog oss med 32 sekunder förra året och vi tog dom med drygt 14 minuter i år.
Hajdis besättning verkar ta det på samma sätt som vi gör. Lite... sisådär... med ro! Dom har redan utmanat oss på en tredje och avgörande uppgörelse nästa år.

Då ska dom ha lärt sig hantera spinnakern och vi ska ha tagit väck den irriterande knapen på masten!
Dessutom ska vi ladda upp med rökt lax i tunnbrödsrullarna vilket torde göra oss oslagbara!

Nu återstår en härlig sommar med semestersegling i Höga kusten.
Om ni undrar när det fina sommarvädret kommer så är svaret i början av juli!
För då kastar IF SWE 2163 loss!