Curres blogg:

Från motorbåts-Mekka till Myggskär

Vad har hänt med Sandhamn? Och på Utö, och i Visby? I sommar har dessa hamnar blivit Mekka för rikingar i stora lyxmotorbåtar. Att bli begapad må vara vitsen med ett ginpalats på 50 - 70 fot, men de är långliggare och tar upp plats för 40 – 50 familjebåtar. Vill vi ha det så?
Eller njuta av vilda ensliga holmar som Myggskären och Huvudskär? Följ med på min tour.

”Seglare göre sig icke besvär” är ett budskap, man som besökare i Sandhamn inte vill uppfatta. Men med 50-70 fots monstermotorbåtar längs bryggorna i sommar och segelbåtar på kö för plats, uppstod den känslan.

Nästan samma syn mötte på Utö med stora motorbåtar i mängd. Även där tog de upp plats för 20 - 30 normala segel och motorbåtar.

Likadant lär det ha varit i Visby, 30-åringar i mångmiljonkryssare glassade inför turister och ortsbor, och tryckte ut dunka-dunka för att visa hur det partyglada vackra folket lever.

Sak samma på Bohuskusten, där stinna norrmän i sällskap om tre 50-fotare lade till i trånga hamnar som Mollösund, proppade igen bassängen och förfulade idyllen.

- Hamnarna blir inte större bara för att motorbåtarna blir det, säger en seglare i vänkretsen.

I Medelhavet är det okej med excessbåtar, men i skärgården?

Alla har rätt att lägga till var de vill och Sandhamn, Utö, Visby är som magneter för folk som vill se likar och bli begapade. Men varför ligga länge? Kostar det för mycket att köra? Om rikingar rör mer på sig kan många fler få kajplats. I sommar var det stress och cirklande tills hamnvakterna anvisade plats.

Frågan är förstås vart mostodontmotorbåtarna annars ska åka? Storleken och stilen fungerar knappast i en naturhamn, där imponeras ingen av ginpalats. Kunde de kanske åka till egna klubbholmar? Eller lägga sig vid fartygskajer?

Bäst vore om mastodonterna ankrade på svaj och ägarna tog jetskis och ribbar till krogen, som flott folk gör i Medelhavet. Eller har en besättning som lämnar och hämtar med en snygg tender. Det skulle ge rikingarna poäng och bli beundrade som ett cruise-ship på Stockholms Ström.

SEGLING SOM FÖRR

Med detta sagt och med koll på läget, var det fantastiskt som alltid att ta ut Folkbåten och segla som förr - utan motor. I år var dessutom dotter Hanna med ett par dagar - en stor förmån.

Från hemmahamnen Bullandö seglade vi till Sandhamn, Hanna ville ha kvällsliv och jag ville se om ryktet om mastodontmotorbåtarna stämde. Vilket det som sagt gjorde. Men det kändes helfel att ligga i Sandhamn, alltså valde vi Lökholmen och hörnan med kvällssol.

Med enkla förutsättningar för matlagning i Folkbåten – kök i sittbrunnen, ingen kyl, inget rinnande vatten, blev det middag iland. Vi tog baljan till Sandhamn och åt en god middag på Lars Wickströms välsignade Värdshus.

Lite förvånade blev vi dock – skärgårdens mest besökta hamn var stilla trots högsommar och lördag. Ingen kö någonstans och av det vackra folket syntes inga mingla.

Nästa dag blev det en halvbra lättlunch på Trollgården varefter vi hissade på mot Nämdö och Solvik. Dit kryssade vi på ett par timmar, lade till, men var mol allena på kvällen. En promenad till kyrkan blev kvällsnöjet. Myggor i mängd gjorde det svårt att sova, nattro fick vi först med aktern mot vinden till en boj utanför hamnen. Då blåste myggen förbi i nattbrisen.

MOT MYGGSKÄREN

Efter den myggnatten kunde det verka knäppt att segla till Stora Myggskär - mera mygg? Men med stark sol och bra vind var risken noll, bedömde jag. Över Byttafjärden kryssade vi med sjökortet för överblick och mobilen för precision.

Ryktet om två öppna sjöbodar på Stora Myggskär drog och att ön inte är med i hamnböcker. Viken på nordsidan är mörkblå i kortet, men djup i verkligheten. Med Hanna som utkik, gled vi galant in i lä utan att gå på.

Stora Myggskär ligger sydost om Fjärdlång och ingår i naturreservatet, som sköts av tillsynsmannen Per Blom. Att lägga till på detta utsatta, ensliga skär var vidunderligt. Vi kom inte ända in, men en motorbåtsman tog förtampen och hjälpte Hanna iland. Efter att ha bankat i en kil var det dags för sightseeing.

Stora Myggskär är ingen stor ö, men höglänt och ganska svårframkomlig med sprickdalar och en del branta berg. Lockelsen har kajakpaddlare ordnat med fina bilder efter övernattningar i bodarna, som Skärgårdsstiftelsen har. Bilderna har lockat folk från många länder, äventyrare och naturnjutare finns överallt.

NÄVARNA I BERGET

Visst mod krävs för att komma iland på ön, ingen brygga finns, vi fick kliva på hala klippor i vattenbrynet. Och spänna nävarna i berget och klättra. Vilket gick och väl uppe kunde vi se att det går att lägga till lite längre in, djupet räcker.

Det kändes som sagt exotiskt att komma iland på detta skär i yttersta havsbandet, det går inte ofta. Viken har lä, men sjön rullar in, visar svartalger en bra bit upp på klipporna.

Dragningen med Myggskären består främst av bodarna, som alltid står öppna och ofta har övernattare. Vem som helst kan bo över, men bara i två dygn, då suget är stort på enslighet. Först till kvarn gäller - inte bokning. Är ingen där, kan man bo över, annars får du tälta eller sova i båten och vänta på att en bod blir ledig.

Vi stannade ett par timmar, strövade runt och tog en titt in i den större boden. I den anade jag tjusningen med att bo över - enkelt, men mysigt. Som på gamla fiskares tid, finns ett fönster mot havet och ett mot hamnviken. En murad braskamin, en våningssäng, ett bord, några pinnstolar och en vedeldad järnspis finns. Ett fuktbuckligt linoleumgolv och 70-tals furupanel fullbordar atmosfären.

Bodarna är välmålade då de hålls efter av Per Blom. Den större har han hört uppfördes på 1930-talet av Ernest Thiel, då Sveriges rikaste man och ägare till hela Fjärdlång med kringliggande öar. Han lät bygga boden på Myggskär som sitt sommarställe. Vad Thiel gjorde på skäret vore intressant att veta, begrundade sina affärer kanske? Inget finns dokumenterat.

ANONYM SPÅNG

För att ta sig över till nästa skär, finns en spång, anlagd i år. Men av vem, är okänt. Per fann den anonyma spången i våras, men har inte forskat, tycker den gör nytta.

Till nästa skär går också att komma, en stock finns att balansera på och där möter vackra, ljusa slipade granithällar - och nästa mysterium - någon har placerat en känga med sten i på en klippa. Vad är vitsen?

En labyrint på toppen och en gammal moring högt upp, väntar också på en förklaring.

Snart hade vi sett klart, hissade på och styrde till Huvudskär för att träffa lotsättlingar och höra historier om detta omtyckta, omtalade skär. Den kvällen slogs nytt rekord – 120 båtar i fladen, mot Bredskär och mot Ålandsskär. Fullt alltså.

Men vi fick plats vid byalagets brygga på inbjudan av Per Ulvås och Susanne Svantesson. Deras släkthus på Huvudskär är privat, arv efter förfäder som var lotsar. Per och Susanne vet på så sätt mer än många om sitt älskade skär, dit de seglar sin fina Folkbåt i de flesta väder.

ARNE, HÅKAN, SUSSIE

I hamnen på Huvudskär hamnade vi oväntat bredvid Håkan Södergren och hans Sussie. Som seden är en fin kväll, grillade vi gott och pratade skärgård och segling. Vi hälsade även på hos gemensamme kompisen Arne Pontán uppe i lotsutkiken. Arne är flink fd TV- och båtfotograf och vi jobbade ihop på 1970-talet. Pappan var lots och Huvudskär drar i Arne, halva året där, halva i Florida är hans rytm. Med nyköpt segelbåt hemma i Key Largo, ska han bo ombord och leva naturnära även där. Devisen – sailors have more fun - stämmer således varhelst de hamnar.

Curt Gelin