Med död räkning till Shetland
"Som sjökapten och seglare har jag funderat mycket över utvecklingen inom navigationsområdet."
Vad händer om GPS:en lägger av? Gustav Brax och Anna Zackariasson berättar här hur de seglade S/Y Muckle Flugga till Shetland för testa hur svårt det är att navigera med sextant, släplogg och död räkning.
I slutet av 1980-talet seglade jag min IF-båt över Nordsjön. Jag navigerade med kompass, släplogg och radiopejl.
När jag fick mitt första styrmansjobb i början av 1990-talet på ett litet fraktfartyg, som seglade mellan Nord och Sydamerika, hade vi ännu inte GPS ombord. Vi hade en Transit-satellitnavigator, föregångaren till GPS. Systemet använde färre satelliter. Hade man tur kunde man som bäst få en position i timmen. Vår apparat slutade fungera. Vi fick plocka fram sextanten och lyckades ta oss fram över havet i flera månader, innan navigatorn blev reparerad.
Det var mycket intressant att med hjälp av död räkning och astronomisk navigation finna sin väg över havet på ett handelsfartyg. Fortfarande ingår ämnet Astronomisknavigation på sjöbefälsskolorna, även om det diskuteras huruvida det skall finnas kvar i läroplanen eller inte.
Allt sedan GPS-systemet kom i allmänt bruk för ett 20 tal år sedan, har navigationen ombord totalt förändrats. Idag har nästan varje båt, stor som liten, en GPS-plotter. Om man inte har en speciellt för ändamålet avsedd plotter, kan man använda sin PC, läsplatta eller smartphone. Navigationen har blivit betydligt enklare. Man behöver inte längre tvivla på sin position. Det är bara att slänga ett öga på skärmen för att få en bekräftelse på var man befinner sig. Vi behöver inte längre göra strömtrianglar för beräkning av drift, inte heller vara så noga med att räkna med deviation och missvisning för vår magnetkompass.
Före GPS tid hade vi andra tekniska hjälpmedel, såsom hyperbelnavigationssystemet Decca och Loran C, samt som tidigare nämnts, satellitnavigationssystem Transit. Även Consol och Radiofyrar, var enkla, men användbara hjälpmedel för positionsbestämning. Idag finns endast Loran-C systemet kvar, men det har ett fåtal användare. Ingen av föregångarna hade den precision och noggrannhet, som GPS erbjuder.
Moderna navigationssystem har utvecklats för militära ändamål. GPS är inget undantag. Detta är utvecklat och drivs av det amerikanska försvarsdepartementet. För att inte vara beroende av USA, har Ryssland sitt eget system, Glonass. Även Europa utvecklar ett eget system, Galileo. Kina utvecklar sitt system, Beidou. Eftersom GPS är avgiftsfritt och inte kommersiellt, finns det en risk, vid en eventuell världskonflikt, att USA ’trycker på knappen’ och stör ut GPS för civila användare. Med tanke på hur många som helt förlitar sig på systemet, skulle detta naturligtvis få katastrofala konsekvenser.
Även ombord i vår segelbåt ’Muckle Flugga’, har vi förutom vanliga papperssjökort, en enkel liten GPS-plotter. Vi har alltid varit noga med att inte enbart förlita oss på plottern, vi har sett till att följa med i pappersjökorten. Tyvärr har vi på senare tid kommit på oss själva, med att allt som oftast segla omkring, utan att ens ha plockat fram vanliga sjökort.
Det är bara att konstatera att GPS är en fantastisk uppfinning. Ett precisionsverktyg som hjälper en att finna sin väg över haven, inte minst i mörker och nedsatt sikt.
Men hur gör vi om systemet slutar fungera?
Andra har prövat, att som Vikingarna, segla utan vare sig kompass, logg eller sextant. Det är för oss överkurs, men för att visa för oss själva, att vi behärskar navigation, utan GPS, bestämde vi oss inför förra sommarens Nordsjösegling till Shetlandsöarna, att enbart använda sextant, kompass, släplogg och pappersjökort. Vi var överens om att vi även fick använda vår radar. Vår idé var ju att navigera utan instrument som är beroende av satelliter.
Det är sen eftermiddag, en dag i början av juli. Från Egersund på Norges sydvästkust, sätter Muckle Flugga kursen mot Shetland. Prognosen spår att det är risk för frisk till hård sydvästligvind när vi har kommit halvvägs och risk för motvind mot slutet. Vår mekaniska Walkersläplogg riggas och läses av. Kurslinjen läggs ut på sjökortet och loggens distans noteras. Vi tar hänsyn till missvisning, deviation och avdrift när vi sätter kursen. Strömmen är svår att beräkna. Vi räknar med en nordgående ström, den första biten ut från den norska kusten, som längre ut skall avta.
Vi ligger på en bidevindsbog för babords halsar i en västsydvästlig vind. Vinden ökar efter hand och vrider emot. Kan inte längre hålla höjden. Vi får börja kryssa. Var fjärde timme och varje gång vi slår, plottar vi vårt räknade läge på sjökortet. Vi noterar noggrant varje händelse i loggboken. Så länge det är mulet, har vi ingen nytta av sextanten. Vi är helt beroende av den döda räkningen.
Sikten har försämrats. Trots den friska vinden, möts vi av täta dimbankar. Nu är vi är glada att vi har vår radar. Efter drygt ett dygns segling, borde vi inte vara långt ifrån ett fält med oljeplattformar. Väljer att fortsätta för babordshalsar, för att passera plattformarna på ett säkert avstånd, även om detta innebär att vi missar en chans till en positionskontroll.
Efter ytterligare 8 timmars segling slår vi till styrbordshalsar. Positionen känns lite osäker. Det är svårt att veta hur stor avdriften är och hur mycket strömmen har satt oss. Sjön är grov och vi seglar nu med alla segel djupt revade. Muckle Flugga sätter hårt i sjön. Vi räknar med att vi seglar med ungefär 4 knop över grund. Dimman har lättat, men det är fortfarande mulet med tunga blygråa moln och kraftiga regnbyar, så det finns fortfarande ingen chans att använda sextanten.
Efter 40M avläst på loggen slår vi igen. Vinden har vridit något mer mot syd och det verkar som om vi kan hålla kurs mot målet. Enligt vår, nu ganska osäkra döda räkning, befinner vi oss 60M ostsydost om Sumburgh Head på södra Shetland. Vinden minskar efter hand och vi kan slå ut reven i seglen.
Sent på kvällen klarnar det till vår glädje upp och vi får syn på några stjärnor på himlen. I den höga och gropiga sjön är det svårt att skilja vågtopparna från horisonten, samtidigt som man själv måste hålla balansen, sittande på rufftaket, men vi lyckas ändå med hjälp av sextanten, att ta några tillförlitliga stjärnhöjder. Med tre skärande ortlinjer från stjärnorna Capella, Arcturus och Altair, får vi äntligen en position som vi kan lita på! Det visar sig att vi är långt mer österut än beräknad.
Nästa dag, vid sann middag, kan vi ta middagshöjden och vi räknar med enkel matematik ut vår latitud. Vi transporterar föregående kvälls ortlinjer efter seglad kurs och distans, tills dom skär vår latitud. Det känns tryggt att vi nu har ytterligare en ganska säker position. På eftermiddagen tar vi ännu en solhöjd. Den uträknade ortlinjen stämmer bra med den döda räkningen.
Tidigt nästa morgon siktar vi Shetlands gröna kullar och identifierar Out Skerries fyr om styrbord. Efter några timmars segling i krabb strömsjö, kan vi falla av och länsa in genom södra inloppet till Out Skerries och ankra i den skyddande hamnen.
Vi klarade det! Vi hittade fram utan hjälp av satelliter!
Men, det var nog tur att molnen ibland skingrades, så att vi kunde använda sextanten. Vi får bekänna att vi vid ett par tillfällen var frestande att slå på GPSen för en positionskontroll. Den relativt tuffa kryssen på Nordsjön gjorde ju att den döda räkningen blev allt mer osäker ju längre vi kom.
Självklart skall man använda sig av alla hjälpmedel som finns när man navigerar, men det är en trygghet i att ha kunskap om hur man klarar sig med traditionella metoder, ifall tekniken slutar fungera. Kanske vore det bra om alla som skall segla ut på öppna hav, lär sig Astronavigation. Under rätt förhållanden och med lite träning, är det inte bara en förvånansvärt pålitlig metod, utan även ett roligt och intressant sätt att navigera.
Och sedan Lägg till på startskärmen.
