tjejeskadern

Det där fixar du själv!

På fredagseftermiddagen träffade jag mina två seglarkamrater - Carina Kihlberg och Stina Jansson - för första gången. Vi träffades vid min NF vid Rörvik i Göteborgs södra skärgård. Inte mycket tid för småsnack, vi var redan sent ute och skulle egentligen träffa de fyra andra "tjejbåtarna" klockan 17.00 på Vinga. Efter lite mackel att komma ifrån bryggan så kom vi i alla fall i väg. Närmsta och snabbaste väg var det som gällde. Det blev varken eller! Vi tog Styrsörännan ut, men när vi gjort vårt kanske femtitrettonde slag och vinden började dö ut, så var det järngenuan som gällde.

 

Allt gick bra, ända tills vi kom till Vinga. Har varit där hur många gånger som helst, men aldrig sett så mycket folk och båtar. Djungelns lag gällde, så då blundar man och låtsas att man inte sett skylten som säger max 3 båtar på nocken.....

Mitt i tilläggningen så hostar motorn till och håller på att lägga av. Jag tittar vädjande på Stina - som står på däck - "HJÄLP - KOM NER - NU ÄR DET PÅ ALLVAR!!!!" Stina kikar på mig, blinkar med ena ögat och skakar på huvudet - det där fixar du själv! Med hjälp av hennes små diskreta signaler med händerna så lyckades jag trots allt att lägga till hur snyggt som helst. Tror knappt att Carina ens hade fattat vad som hände.

Anledningen till motorns hostattack visade sig vara en kombination av ganska lite diesel kvar i tanken och "ordentliga kvinnfolk" på däck. Tanken lutade alltså lite framåt, om ni fattar. Jag vill å det bestämdaste göra klart att detta var på intet sätt min analys, utan den är Stinas och Carinas! Tack och lov fanns det känt folk på Vinga som delade med sig av diesel på morgonen så det löste sig.

Vår båt var fylld av massor med mat, jättegod mat, och en massa ytterligare mat. Då har jag inte ens nämnt all frukt och choklad och ost och kex. Vi lyckades knô oss in på Brända fläsket, grill- och matplatsen på Vinga. Tyvärr var ljudvolymen hög eftersom det var fullt med folk att det var en omöjlighet att kunna prata och lära känna tjejerna i de andra båtarna.

Efter några timmar blev det ännu värre då en självutnämnd kvinnlig "programledare" med en förskräckande talang för busvissling tog över. Hennes man hade gitarren med sig och f-n ta den som inte var tyst och lyssnade! Vi struntade i "showen" och kröp till kojs.

Vatten var spegelblankt när vi vaknade på Vinga på lördagen. Solen bara vräkte ner, men som sagt det var inte segelvindar precis.

Efter skepparmötet, där vi egentligen bara konstaterade att det inte blåste och att vi skulle vara på Hyppeln senast 16.00, så var det dags för en guidad tur på Vinga.

Jag följde inte med eftersom jag gått den innan, och dessutom skulle jag ju ragga upp lite diesel. Nu hade jag ju sån tur att det var känt folk där, och med 10 extra liter så kunde vi dra iväg vid 12-tiden. Det verkade ändå som om mina gastar hade rätt i sin analys om "stadiga kvinnor på däck" för med påfyllning gick motorn perfekt!) Gissa om alla som låg utanför hamnen och väntade på plats blev glada när fem båtar drog samtidigt!

Lördagen var tänkt att användas till olika typer av övningar. Vår båt hade planerat att träna på stoppsträckor från olika vindar och hade tänkt leta upp nåt lämpligt kardinalmärke. Men vi fick nöja oss med en liten flagga (markerade förmodligen nåt nät). Det gick lika bra, fast passerande båtar trodde väl vi var tokiga när vi till synes planlöst kajkade fram och tillbaka samtidigt som vi släppte alla segel. Men det var jättenyttigt för mig och är nästan nödvändigt att träna för att ha känslan om motorn lägger av. Jag har lite svårt att läsa vindarna om det blåser för lite, det blev ju också några "pinsamma" stunder när jag inte hade koll på ens vart vi var på väg.

Väl på Hyppeln så blev det lite sen lunch innan eftermiddagens övningar började. Varje båt blev en station, i vår var det Stina som pratade sjukvård ombord. I andra var det t ex ögonsplitsning eller väjningsregler. Roligt och lärorikt. Det var också kul att se de andras båtar, allt från Malö 38:a till HR 31.

Kvällens överraskning inträffade när det mitt i middagen kom två killar och gav oss en hel säck med nykokta kräftor. Alla stora kastruller och bunkar kom fram och det blev en fullständig orgie i kräftor. ME LIKE!!!! Resten av kvällen ägnade vi oss åt att antingen småskratta, gapskratta eller tjuta av skratt. Däremellan var det väl mest ett ständigt småfnitter. Tänk att man kan ha så roligt, så länge! Å Carina fyllde år - Hurra, hurra, hurra, hurra!

Nu började jag komma in i skepparrollen, (kanske tack vare några glas vin...) så innan vi somnade så "beordrade" jag min besättning att packa ihop sina grejer innan vi skulle lämna Hyppeln dan därpå. Jojo, ni märker vilken pondus man fick, det började närma sig hybris.

Vi somnade i alla fall gott till skratten från tjejerna i de andra båtarna. Dagen därpå fick vi reda på anledningen till deras skrattorgie, men min uppfostran och prydhet hindrar mig att berätta vidare! Jag säger bara att man aldrig vet vad som syns på skotten i en Malö 38:a.

På söndagen var det dags att ta farväl av tjejerna i de andra båtarna och dra sig hemåt. Men först efter långa diskussioner om vad som varit bra och vad som kunde förbättras. Meningarna var också delade när det gällde att göra om eskaderseglingen till att delta i 12-timmars nästa år. Jag tycker att det verkar som en lysande idé, men några tyckte inte att de var kompetenta nog. Frågan är om inte den inställningen är typiskt kvinnlig. Killar hade knappast resonerat så!


Jag hade ju redan på kvällen innan fått lite skepparhybris, å den höll i sig även på söndan. Vi drog upp storseglet direkt och gled i väg hur snyggt som helst. Nåja, det blev lite knasigt först, men tror inte att någon märkte det… Har ni märkt att ju mer man tabbar sig, ju fler människor och båtar finns det runt omkring? Kan nämna ett flertal gånger när vi har gjort perfekta tillägningar med bara segel, har en enda människa då bemödat sig om att stå på bryggan och titta, inte då!

Nu var det bara rätt ner i Kalvsund och vad hittade vi där? Jo, en Bavaria 33:a som vi började "kappsegla" med. Den visade sig tillhöra en av Stinas fd elever på utsjöskepparkursen så nu blev det blodigt allvar. Det trimmades och pikades och se på f-n vi drog om dom, tjoho!! Stina hade inte överdrivet när hon berättade om sina tävlingsinstinkter! Visserligen drog dom förbi oss lite senare men ändå. Vårt LYS är 1.10 och deras 1.19!

Allt gick bra och vi (= jag) gjorde en perfekt tilläggning hemma i Rörvik. Lite trötta men boostade på självförtroende konstaterade vi att helgen varit hur rolig som helst, och att tjejer kan! Carina blev så peppad att hon direkt anmälde sig till tjejeskadern i Grekland vecka 40.

Tack för en trevlig helg tjejer. Vi ses förhoppningsvis nästa år!

Ewa Luvö

Luvans Seglarblogg

Sittbrunnenfilmer