Nautiskan, det hemliga båtspråket

Språket är det som starkast avgör vilka som är vi och vilka som är dom. Vem som är främling hör man så fort den öppnar munnen. Så det kan användas för att hata. Men också för att älska. Det finns ett språk som skapats bara för att skapa gemenskap mellan jordens folk, eller i varje fall Europas och kanske Amerikas; Esperanto. Det språket kokades ihop på de vanligaste orden i ett antal språk, för att alla skulle kunna förstå så mycket som möjligt. Målet var världsfred, när alla änniskor för- stod varandra och slutade slå ihjäl varandra.

Esperanto blev aldrig någon hit, utanför entusiasternas skara. Och människorna fortsatte att slå ihjäl varandra. Men nautiskan har faktiskt slagit igenom, även om den har sina nationalistiskska dialekter. Den har skapats ur sjömännens behov av att förstå varandra ombord (on board). Besättningarna bestod ofta av sjömän från många olika länder som skulle hantera skeppet tillsammans. Men språket är också ett fackspråk och ett sjömännens fikonspråk för att skapa gemenskap gentemot landkrabbornas trygga och ibland fientliga värld.

Styrbordssidan på en rekonstruktion av vikingaskeppet Vidfamne.

De två viktigaste orden (eller i varje fall ett av de två) härstammar från de nordiska vikingarna. Höger och vänster på båten heter styrbord och babord. Vikingaskepp styrdes med en åra. Antagligen var även de flesta vikingar högerhänta, eftersom de satte styråran på högersidans översta planka. Plankorna som bildar båtens sida kallas bord. Alltså blev det styrbord. Men det räckte inte alltid till att hålla styråran med högerhanden. Och när man tog i med båda händerna vände man baken mot båtens vänstersida, bak-bordet, babord.

Det finns andra teorier också: att babord syftar på strandbankarna man la till mot med den skepps-sida där det inte fanns någon styråra som kunde komma ikläm, det bara bordet. Strandbank kan heta bak eller bakke på fornnordiska. På engelska heter det i alla fall «hamnsidan», port side, eller bara port (om man inte säger larboard=lastningssidan).

Den sida man enligt de vanligaste teorierna vände baken åt, babordssidan, ansågs förr inte lika förnäm som styrbordssidan. Om en liten båt kom ut till ett stort örloggsfartyg med officerare skulle den lägga sig på styrbordssidan, medan en båt med bara underofficerare och manskap skulle lägga sig på baksidan. De båda sidorna har också var sin färg, vilket man kan lära sig genom att bära så kallade kaptenssockor, om man bara vet hur man ska ta på dem.

Kaptensstrumpor kan beställas från Happy Yachting. Högersockan är grön och babordssockan är röd.

På varje sida om båten sitter en färgad lampa, en lanterna, som på natten visar andra båtar vilken sida som är vilken.

En båt som kommer från styrbord, den gröna sidan, har företräde vid möte. Eftersom den röda babordslampan då är riktad åt oss ha vi i det fallet följaktligen rött ljus, stopp.

Fast på sjön stannar man förstås inte. Man svänger inte ens. Man väjer eller girar. Det gör man med rodret, som är en stor spade under vattnet bak i båten, i aktern.

Från den går en pinne, hjärtstocken, upp till rorkulten eller ratten. Spetsen längst fram i båten kallas fören, och ju närmare den man är, ju mer förut kommer man.

För om rodret, under vattnet sitter båtens köl. Det är en planka eller en djup metallskiva som håller båten upp- rätt i vattnet och hindrar den att driva i sidled. På plastmotorbåtar och flytande glasskiosker finns det ingen köl och de har därför väldigt svårt att lägga till när det blåser från sidan.

Inne i båten kallas utrymmet längst ner kölsvinet. Förr var det en stock som låg ovanför bottenstockarna utmed kölen. Numera förvarar man oftast öl där. Förr brukade man skicka ner den nye mässpojken i båten för att mata kölsvinet. När han kom upp och meddelade att han inte hittat någon gris garvade alla erfarna sjömän rått. Sånt var roligt på den tiden.

Ovanför borden ligger däcket, som ett lock på båten. Men i aktern har man tagit upp ett hål för att man ska kunna vistas där när det blåser, lutar eller när man äter kvällsmat i den fantastiska viken. Den kallas sittbrunn.

Över sittbrunnen fäller man gärna upp ett kapell om det regnar på kvällen och många segelbåtar har en mindre huva som skyddar mot vind och stänk över nedgången till ruffen, ett så kallat sprayhood.

Besättningen

Vid rorkulten eller bakom ratten hittade man förr oftast en karl som vägrade släppa densamma. Han kallades Kapten eller Skeppare och ville gärna låtsas som att han bestämde. Övriga ombord brukade låta honom tro det.

I ruffen förvarades ruffhäxan. Det varr en kvinna som inte syntes till. Ibland kunde hon komma upp med mat till sin make i sittbrunnen, men annars fanns det ingen chans att få en skymt av henne. Hon deltog aldrig i själva båtandet, annat än i teorin.

Numera finns det även ganska gott om kvinnliga kaptener som inte släpper rodret. Men ruffhäxorna är nog ganska utdöda.

Typisk gast

Lite här och där hittar man övriga skepnader ombord: gastarna. Det är de som drar i skot och rep eller talar i mobiltelefonen när skepparen ryter. Eller också tar de diskret och ser till att allt blir rätt, utan att skepparen märker att hans auktoritet naggas i kanten.

I ruffen finns det ofta numera fönster. Förr hade man bara lufthål för att kunna andas där nere. Därför kalla fönstren fortfarande för ventiler, även om det inte alltid går att öppna dem. Ytterväggarna heter som sagt bord, och innerväggar kallas skott. På stora fartyg har man till och med vattentäta skott, så båten inte ska sjunka om det går hål och kommer in vatten i en avdelning. På fritidsbåtar är det inte så viktigt om båten sjunker. Stegen upp ur ruffen kallas inte trappa utan lejdare.

Riggen

Mitt på båten sitter masten. Den hålls fast av vajrar på båda sidorna, vanten. Bak och fram stagas den av akterstag, eller häckstag, och förstag. Förr i tiden, eller rättare sagt på gamla omoderna träbåtar, hade man dessutom backstag, som man spände på lovartsidan och släppte i lä. Dem gjorde man ofta fel med, vilket ledde till att masten ibland gick av. Det betraktades som opraktiskt och troligen är det därför backstag är ovanliga i nya plastbåtar.

Tackling kallades den så kallade ”stående riggen” för förr, men det engelska uttrycket har tagit över. Det är mast, bom, vant, spridare, stag och allt som sitter fast i masten. Ibland kallades det för ”stående gods”, men det är det ingen människa som vet nuförtiden. Den ”löpande riggen” är det som springer upp och ner för masten, dvs snörena som ramlar ner när seglen ska upp, fallen.

Tåg, rep och fall går genom klumpar med hjul inuti. De kallas ”block” och de finns det massor av i den löpande riggen. Runt båten går ett annat tåg man kan hålla sig i. ”Mantåg” kallas det staketet.

Sen har man lite båtgrejor (boat gear). Dyvikan är ganska ovanlig nuförtiden. Det var en propp man drog ur när båten tagits upp på land. Om man drog ur den i vattnet sjönk båten. Likaså om man la båten i sjön och glömde sätta i dyvikan, vilket var vanligare. Plastbåtar läcker inte lika mycket som träbåtar gjorde och behöver därför inte någon dyvika. Skurborsten i båten kalllas levang och används för att skura däcket så ofta som möjligt.

”Båtshake (boat hook) [Bootshaken] bör man icke gärna undvara i en segelbåt, ty den kan vara nyttig till mycket annat än sitt egentliga ändamål, exempelvis såsom tillfällig bom i storseglet eller såsom spinnakerbom eller för att sprita ut focken under platt fördevind.” Nautisk ordbok 1914 af Emil Smith.

Men egentligen ska ju båtshaken användas för att ta upp tappade fendrar och gosedjur ur vattnet med, fånga upp linor man missar när någon kastar dem till en, eller bära av med, alltså hålla båten ifrån bryggan, grannbåten eller en klippa. De är också användbara för att fånga en boj med, ett sånt där flöte man kan binda fast båten i.

Sen finns det några ord man absolut inte behöver, men som man kan använda bara för att stila med. En dävert, eller rättare sagt två dävertar används för att hänga upp en jolle i aktern, eller en livbåt på sidan på ett störe skepp. En ankardävert är en liten arm man hänger ankaret i utanför aktern, så att det blir lätt att fälla. Ankaret ska nämligen inte kastas utan smygas ner försiktigt i vattnet. Men det är roligare att kasta.

Dykdalb är en träställning med pålar som förr användes i hamnar att förtöja i. Det var hertigen av Alba som hittade på den och gav den sitt namn (Duc d´Albe), påstås det. Han var en spansk tyrannisk greve som 1567 sändes till Nederländerna för att kuva oroligheterna och återupprätta den spanske kungens auktoritet. Han använde sådana pålar då han spärrade av Schelde vid Antwerpen. Men fast han dömde tusentals upprorsmakare i en ”blodsdomstol”, eller kanske just därför, lyckades han inte förhindra upproret och kallades hem efter sex år.

Ferdinand Alvare de Tolède, duc d’Albe, målad av Titien, betraktar en av Nybrovikens dykdalber.

Detta är ett kapitel ur "Landkrabbans Seglarskola" som kan beställas som pdf till mobilen, för det obetydliga priset av 29 kronor från Landkrabbans seglarskola. Pdf:en är inte låst, så det går utmärkt att ge bort länken eller hela dokumentet.

Mvh

Författaren