Bästkusten eller sjunken skog

Bästkusten och den vattenskadade skogen

 salar2

De kraftiga vågorna får båten att stampa så plottern slocknar, ett litet glapp och den måste startas om medan skummet yr över fördäck, ruff och sittbrunn. Med kursen ut mot Veckers fyr går jag mot vinden för att besegra Tjurpannan i kulingen. När jag kommit tillräckligt högt rullar jag ut halva genuan och seglar i åtta knop så skummet yr mellan klipporna i den smala farleden söderut.

Bohuslän är tuff och dramatisk. En grund skärgård, med smala passager, höga klippor och djupa passager. Full med norrmän som älskar Sverige och västkustare som föraktar ostkusten. Trots att de aldrig varit där. De vill liksom inte nedlåta sig till det.

Vattnet är salt och maneterna bränner obönhörligen badande barn och vuxna som inte ser upp när de kastar sig i. Räkorna är färska och klipporna kala. Faktiskt skövlade av silltrankokerier och båtbyggare. Även Bohuslän skulle varit spenat om inte de mänskliga miljöförstörarna skövlat naturen. För att inte tala om klipporna som huggits upp, den röda bohusländska graniten som sålts ut till hela världen och lämnat ohyggliga sår bland klipporna.

bjorkskrVattenskadad skog kallar västkustingarna Stockholms skärgård för. Fast de oftast bara hört talas om den. De fattar inte rikedomen, med en innerskärgård som sommarhusidyll, en mellanskärgård som kanske mest liknar en labyrintisk insjö. Men framförallt en ytterskärgård lika vild som Bohuslän, men utspridd på en sån ofantlig yta att till och med stockholmarna får plats. Och så långt österut att inte ens norrmännen orkar segla dit.

Jag är född i Göteborg, uppvuxen på somrarna på västkusten. Men seglat har jag gjort de senaste 20 åren huvudsakligen i Stockholms skärgård. Nu har jag seglat ner Hafsorkestern, min Bavaria 30 och seglat två somrar i västerhavet. Men nu längtar jag och hon hem. Vi har väl inte legat i varenda vik eller vid varje brygga. Men våra spår på plottern har redan korsat sig själva ett antal gånger, efter några turer upp och ner längs kusten. Nu kan vi det här, tycker vi.

För Bohuslän är en liten kust, med mycket folk, norrmän och svenskar, lite danskar och en och annan tysk, till och med en holländare ibland. Här ligger man vid skären med fendrar mellan båtarna. Och i hamnarna är det helt normalt att man ligger tre fyra båtar utanför varandra, oclanghaleth knallar över varandras däck för att komma in till land.

Utanför Islandsberg, strax söder om Lysekil ligger Vasholmarna. Här finns massor av klippor att ligga vid, men finast av allt är Sillbyssan, en liten trekantig bassäng. Det finns en rad bra guideböcker över hamnar på västkusten. Vi hade den äldsta; Från Tistlarna till Strömstad, men den är så krånglig så den tittade vi inte så ofta i. Vi använde framförallt Kryssarklubbens ”Tre veckor i Bohuslän” som har väldigt fina flygfoton med djupmarkeringar. Dock stämde inte djupen vid inloppet till Sillbyssan, där vi dunkade till en aning. Inne i byssan finns också en sten nästan mitt i viken, att hålla bort från. Men eftersom vattnet är kristallklart syns den lätt.

Mitt i sommaren kan det vara fenderparkering i Sillbyssan. Men vi kom i mitten på juni, och vi vara bara tre båtar på lagom avstånd i bassängen. Här smeker saltvinden de lena granitskinkorna inför horisontens beundrande leenden, när solen på kvällen fräsande smälter ner i det kokande saltvattnet. I mitten en sanddamm som fylls och töms på saltvatten i takt med tidvattnet, och hög-, och lågtryck. Vattenståndet i Bohuslän varierar mycket mer än i de baltiska innanhaven.

På Gillöga ser man som på många håll i Stockholms utskärgårdar horisonten runtom. Och ändå finns Svenska Högarna, Skarv och några ytterligare skärgårdar därutanför. Men vinden viner över de flacka hällarna och det kan vara svårt att få ankarfäste. Vid kuling mår man bäst av att vara någon annanstans. Långhålet på Björkskär är en underbar vik med ett mycket trångt sund in. Med min gamla Shark 24 var det lätt att ta sig in, men Bavarian skarapar nog både fribord och köl. Men tar man sig in har man en vidunderlig bassäng att bada och plaska i, och vindar behöver man inte bry sig om förrän man kommer ut igen.

På Altarholmarna, en övergiven lotsplats utanför Härön, Kyrkesund och Tjörn, fick vi hjälp av en tidigare anländ båt med gummijolle att lägga en aktertamp i land på andra sidan det lilla sundet. Så låg vi och en annan båt, och när ytterligare en ensamseglare anlände och ville gå ända in i viken ropade han på håll och vi sänkte ner våra akterlinor så han kunde passera. En vanlig västkustförtöjning, en vanlig rutin.

Många lägger sig också gärna utmed klippor och fendrar av, som om de låg vid kaj. Så kan man bara ligga vid skutklippan i Napoleonviken i Stockholm. Men Bohusläns klippor är faktiskt mer dramatiska, upp och ner, lodräta stup och räta klippkanter om än med rundade hörn. Och överallt har Kryssarklubbens Hamnkommitté varit med sin borrmaskin och dragit fast järnöglor att förtöja i. I ganska många vikar har de dessutom lagt ut bojar man lugnt kan ligga vid, om man är medlem. I annat fall måste man oroa sig för att någon nitisk kryssarklubbsmedlem tränger sig på med ett inbetalningskort och tjatar om att man bör gå med. Det bör man naturligtvis, men det intressanta är att även om det inte är tillåtet att ligga vid någon annans boj, typ Kryssarklubben, så kan man ju inte  göra något åt om nån ändå skulle göra det. Mer än att skicka in en anmälan till polisen om olaga förtöjning. Gissa hur lång tid det skulle ta att utreda!

napoleonviken2

Bohusläns motsvarighet till Napoleonviken heter Utkäften. En stor skyddad vik söder om Marstrand, alldeles lagom som första anhalt om man går ut från Göteborg för att göra Bohuslän. Längst in en underbar sandstrand, runtom klippor att förtöja i och däremellan en stor skyddad vik att ligga på svaj i. Just som den djupa viken i på Ägnö i Ingaröfjärden på fredagskvällsavstånd från Stockholm, där Napoleon III en gång lär ha badat. Dock mindre och med högre stränder än Utkäften, men mer skyddat och med ett krokodilträsk och en spännande grotta där man kan elda och känna sig som stenåldersmänniska (följ stigen nordväst från Nappeviken). Runt Utkäften finns livsfarliga kor samt undersköna ängar och stigar att vandra på.
 
Längst i norr ligger Kosterskärgården, en bit utanför Strömstads båda systembolag, ett för norrmän med billig sprit på pallar och en stor parkering, ett för svenskar och seglande norrmän, med ett lite rikare utbud, men ingen parkeringsplats. Otterstenarna är en fantastisk samling klippor och kanaler där man kan tråckla sig in till en egen skyddad förtöjningsplats. Ursholmen har en hamn som är klurig att hitta inseglingen till, men fyrar och ett litet museum i en bod att studera. En fantastisk utsikt och häftiga klippor att bestiga. Tjälleskärens fållor är lite för populärt, men hittar man någon fin plats i närheten och har en liten dinge (jolle på västkustska), kan man ro runt i de grunda labyrinterna, snorkla och till och med hitta blåmusslor och kanske ett eller annat ostron.

På Ramsö, just söder om Kosterarkipelagen, har jag del i ett hus. Där vill vi inte ha fler seglare, men det är inte så stor risk. Det får helt enkelt inte plats. Hamnen är så full på högsommaren att man kan gå tvärsöver. Att ligga utanför varandra är helt självklart på västkusten. Tre led är regel. Men på Ramsö är det minst sex led. Att beskåda spektaklet när alla ska kasta loss vid tio-halvelva är fascinerande. Plötsligt ska alla gå samtidigt, det gäller verkligen att komma först ut, och då är det mer än en ankarlina som trasslar i något annat.

Sen gäller det att hinna till nästa hamn före tolv. Därefter är det fullt. På västkusten.

På ostkusten är Arholma längst norrut. I varje fall för stockholmarna som avgår mot Åland härifrån. Stieg Larsson Milleniumtrilogi börjar i en liten segelbåt i Arholma hamn. Det finns en bastu man kan boka in sig i där.

På västkusten avgår man mot Skagen från Marstrand, västkustens Sandhamn. Här seglas Match-cupper, samtidigt som stockholmarna roar sig med att runda Gotland i regi av Ångpanneföreningen. Men Marstrands största begivenhet är sannolikt att det är den dyraste gästhamnen på västra sidan. Men de har fina duschar och bra tvättmaskiner. Runt ön går ett 4,4 km långt joggingspår, genom det smala passet Nålsögat, ut runt damernas nakenbad och in förbi matchcup-banan. I dag har varje ö med självakning en bana runt ön, men Marsstrands som började byggas för flera hundra år sedan av straffångarna på fästningen, är nog det finaste.

Hyppeln har en ny fin bana, tre km grus, iordninggjord för rullstolsbundna med EU-bidrag och frivilligt arbete. Här hittar man en stor fotbollsplan, grillplats och en kluven sten. Hur det senare gått till är en gåta, kanske blixten, kanske isen. Men vacker är den. I ”Norra Skärgården” utanför Göteborg pågår livet. Tack vare bilfärjor som pilar kors och tvärs mellan öarna och möjliggör parkering utanför varje stuga, så finns det fortfarande en stor andel bofast befolkning kvar på öarna, samt en och annan fiskebåt, om än numera ganska rostig.

Skagen är trångt och Party. Att gå eller ta traktortåget Sandormen ut till Grenen är ett måste om vädret är ok. Museet med skagenmålarna får man inte heller missa. Annars kan man nöja sig med att njuta av de vackra husen och kanske repliken av den gamla fyren på väg ut mot den nya. Gillar man höjder ska man förstås bestiga fyren. Det gör inte jag.

gronskar

Fyren på Grönskär utanför Sandhamn är fantastisk, byggd av stenar från gamla slottet Tre Kronor. 1961 stängdes fyren och ersattes med den stora kasunfyren Revengegrundet. Men ö och fyr överläts på Skärgårdsstiftelsen som vårdar stora delar av Stockholms skärgård. Och 1995 kunde fyren på Gönskär återinvigas, renoverad och med en symbolisk lampa i toppen. Grönskärs fyr kallas ibland Östersjöns Drottning. Hamnen är uppgrundad av landhöjningen och en liten hamn på sydsidan är dels mycket krånglig att ta sig in i och tar emot all hävning från Polen och upp vid sydliga vindar. Jag har legat på norrsidan en stilla natt och njutit av en armada av grodors kväkningar på det fuktiga nattberget. Grodor som är huggormarnas favvomat, som på många håll i Stockholms skärgård. På Koster och Ramsö finns inga huggormar. Och inga grodor. Där går jag barfota.

På väg hem mot Stockholm, från Göta Kanal, passerar jag min favorithamn Hävringe. Där häckar tobisgrisslorna under kajen. Här finns det två gästplatser, som alltid när jag kommer är ockuperade av en Buster. Men trots att det står Reserverad, på alla bryggor, finns det inga fasta båtplatser, och är det gott om plats kan man lugnt ligga där. Jag går därför bara dit utanför högsäsong, då brukar hamnen ligga tom och öde. Det häver bra i den lilla hamnen, men det får man ta om man ska till Hävringe.

Hävringe var tidigare lotsplats och militärt skyddsområde. Personalens små kåkar hyrs nu ut av Statens Fastighetsverk till tidigare anställda och andra med bra kontakter. Det är de som satt ut  skyltar att man inte ska gå den stora vägen mellan husen upp till båken, utan ta en obekväm stig på utsidan. De ville helst inte ha några gästplatser i hamnen, men fastighetsverket körde över de fasta arrendatorerna. SFV letar nu efter en entreprenör som vill starta vandrarhem, konferensanläggning eller dylikt i det stora lotshuset på ön.

Även på Västkusten finns det förstås några fler intressanta fyrplatser. Längst i söder ligger Tistlarna. Där kan man ta sig in i hamnen om man går helt rätt, om man sticker knappt 2 meter (jag har 1,85 i kölen). Men det är inte säkert man kommer ut igen om vattnet sjunker, så vi la oss utanför. Det var lugnt väder. Sen får man gå över ön till fyren, vilket är väl värt.

Vinga har några gästplatser där man kan ligga för att uppleva Evert Taubes barndomsö. Farsan var ju fyrvaktare här. Men Väderöarna är nog de mest spektakulära. Själva fyren på Väderöbod har ingen riktig hamn, men Storön har en liten en som snabbt blir full. Har man dinge, eller ett gummi, som vitsiga Kålle och Ada numera säger, ligger man bra i Strömsund på nordsidan. Där har det byggts riktiga bryggor för fritidsbåtarna på skäret. Sen finns det både restaurang, bar och vandrarhem, plus konferensanläggning på ön.

Smögen får man ju inte heller missa, även om man bör undvika hålan under de sk seglarveckorna 28, 29 och 30 då ungdomar roar sig med att dra från hamn till hamn och supa och skråla så mycket som möjligt. Men i juni eller augusti går man med fördel dit, inhandlar ett kilo räkor, aioli eller majonnäs och vitt bröd. Kanske lite vitt vin till. Thats it. Jag ligger gärna på flytbryggan mitt i, för att undvika stöket på själva Bryggan. Lång väg att gå runt till fots, men lugn och ro. Mitt emot oss låg nu senast norska Sleeping Partner, med en sovande norrman på akterdäck.

Utmed farleden söderut, eller sydost, finns den fantastiska lilla fiskehamnen Lilla Kornö. De 36 husen var ursprungligen fiskarhus, men är idag alla sommargästhus. Ett av dem tillhör Sven-Bertil Taube.

{artprettyphoto path="images/stories/bastkusten" height="75" showTitle="0" slideshow="6000"/}

Så hade vi då gjort tre veckor på Västkusten. Nu längtade vi hem och la kursen uppför Göta Älv. Jag kan inte säga vad som var bäst. I ost mångfald och ostördhet, i väst spänning och trängsel.

Jag vet att jag kommer att återvända. Men först ska jag utforska Ålands skärgård i öster.

Niklas Krantz
 

Sittbrunnenfilmer

Vi använder cookies.
Vi använder några cookies på Sittbrunnen. Välj om du vill tillåta det eller inte.