Sista kapitlet

segelnya
Jag och Hafsorkestern ligger hos GKSS i Långedrag. I Sverige. Nu är jordenruntseglingen slut. Jag har köpt nya snabba kolfibersegel och sålt vindrodret. Får se om nån vill köpa en watermaker eller en vindgenerator.

Det blev en fin sista etapp från Spanien upp genom Engelska Kanalen och Kielkanalen. Min bror Uno hängde på från Sada över Biscaya och Lillemor Ehrner hela vägen till Skanör. Vi hann turista i La Rochelle, Mont St Michelle och Amsterdam, fajtas med fraktfartygen i utanför de Nederländska hamninloppen och åka med i malströmmen vid Guernsey.

 sjlosattning

I september åkte jag ner till Sada för att vara med när riggarna satte på den nya masten. Då upptäckte jag vad som hade hänt, som fick masten att ramla mitt på Atlanten.

Vi hade ju sett att biminin och targabågen var skadade i aktern, efter en påkörning av en stor fransk segelbåt vid avfärden från Horta på Azorerna. Men nu såg jag att staketstolpen till mantåget, som går runt båten, var böjd och förstörd. På babordssidan, dit masten inte föll.

sada

Vi hade varit inne och klarerat ut på hamnbryggan i Horta. När vi kom ut på kajen igen sa bensinstationskillen att en stor fransk båt smällt i oss när de la ut för att gå in i marinan. Vi hade sett de när de kom in och la sig framför oss för att klarera in. De var inte bra på att hantera femtiofotaren i den hårda vinden, konstaterade vi.mast1

Nu inspekterade vi Hafsorkestern, men såg inga skador på båten. De böjda rören märkte vi först senare. Men hade jag ställt mig på alla fyra i fören och tittat under furlexrullen till förseglet, så hade jag antagligen sett att sprinten till förstaget satt på trekvarten.

För i Sada kunde jag nu rekonstruera händelseförloppet. Innan 50-fotaren slog i mantågsstöttan måste den ju ha slagit i förstaget. Och det måste ju ha varit den första och den hårdaste smällen. Så antagligen lossnade toggle och sprint på trekvarten, och när jag la revlinan på vinschen för att reva genuan och drog några varv var det droppen som fick bägaren att rinna över. Masten föll bakåt och jag fick väcka Mia och trycka på EPIRB:ens larmknapp.

Men nu har jag en ny mast från Seldéns fabrik i Frankrike och jag har fått pengar från försäkringsbolaget att betala den. De drog av 50 % i åldersavdrag på segel och löpande rigg, vilket väl var ganska befogat efter 40 000 sjömil. Men i övrigt fick jag nypris från Paul L´Ortye, som i starten underförsäkrade sig hos Lloyds, men sen bytte bolag.

Försäkringsbranschen har gått utför med Brexit och Corona. Lloyds har släppt många småbåtförsäkringar och det finns nog bara Pantaenius kvar, men de försäkrar inte småbåtar under miljonen, om man inte har bra connections till Olle. Men Paul L´Ortye meddelade att de inte ville försäkra mig i fortsättningen, efter att jag fått ut mina 280 000 kronor. Så jag ringde Atlantica och fick en billigare Europaförsäkring från dem.

Det är värre för alla mindre båtar som ska ut i världen nu. En försäkring är bra att ha. Det vet jag.

I höstas tyckte jag det blev för sent på säsongen för att gå hem till Sverige, så jag förlängde kontraktet med den kommunala marinan och lät Hafsorkestern ligga kvar på land till i vår.

Jag flyttade in i det kollektivhus jag hade varit med och planera i tio år. Men jag blev besviken på medboende som inte ville acceptera att jag inte ville äta vegansk mat i matsalen på vardagarna. Och nyproduktionshyran för min fantastiska ateljé på översta våningen var inte inom min kommande pensionärsbudget.

Så jag sa upp hyreskontraktet och åkte ner till Hafsorkestern i april. Vi skulle varit fyra över Biscaya, men Pelle och Anna fick förhinder. Men Lillemor var på, och min bror Uno anslöt. Han hade ju fått avstå från Maldiverna för att han hade varit i Kina innan.

brest

Nu blev det en ganska tuff segling över Biscaya. Det regnade, blåste och gungade första dygnet. Uno mådde inte bra och mitt gamla storsegel, som varit med som reserv i förpiken hela vägen runt jorden, skörade i kulingen när jag tog hem två rev mitt i natten.

segel

Vi tog ner storen på morgonen, när jag kunde konstatera att den spruckit halvvägs tvärs över. Resten av bukten tog vi med bara genuan, vilket trots det gick hyfsat fort.

Men när vi kom fram till Brest vred vinden rakt i nosen, och vi stånkade med motor de sista tio timmarna mot 10 ms. Vi hade tänkt oss en vacker byhamn utanför flottbasen längst ut i Bretagne, men nu behövde vi plötsligt en segelmakare, så vi gick till den inre marinan, Moulin Blanc.

Uno åkte hem, vi hittade en segelmakare som skulle försöka fixa det ruttna seglet. Men, inga garantier, sa han. Och vi hyrde en bil för att åka till La Rochelle, seglarstaden där Stellan och Karin nästan låg, och väntade på ett nytt roder, efter haveri på Biscaya. Det var kul att träffas igen efter Atlantöverfarten med Viking Explorers till Karibien 2018.

Och det kändes trösterikt att det inte bara var jag som hade problem med båten.

Vi åt middag på marinans restaurang, drack Stellans fina whiskey ombord på hans båt: ”Marina” on the hard, och nästa morgon en tur in till seglingsmetropolen La Rochelle.

tempel

Vi hittade Tempelriddarnas lokala kontor. Det var härifrån de flydde ut över havet när franske kungen förrådde dem fredagen den 13:e oktober 1307 och anklagade dem för diverse hädelser och brände översteprästen på bål. Men de var förvarnade och tog allt med sig, lastade det på skeppen och försvann. Eventuellt hade de den heliga Graal med i lasten. Ingen vet vart. Kanske seglade de till Bornholm.

lillemor

Vi checkade i varje fall ut mot Guernsey, eller rättare sagt, tullen sa när vi besökte dem att det inte behövdes, trots Brexit. Lillemor kunde konstatera i min kollektivhusgrannes bok om LO Smiths förbannelse, Anders M Thörnqvist, att det är ett riktigt skattesmitarparadis. Men att checka in var inte lika lätt. Man skulle fylla i ett formulär C1333 på nätet. Det fanns som pdf, som man kunde ladda ner och printa ut och skicka i ett kuvert med frimärke till yachtline.uk. Men också som excelfil som man kunde signera elektroniskt.

Men när jag kom till arrival date i excelet så fick jag till svar att jag inte fick ange ett datum före 1.6.2021. Det hade jag ju inte gjort. Så jag fyllde i pdf:en istället och mailade dem till dem. Och fick ett snabbt svar att pdf inte var godkänt för anmälan elektroniskt. Så vi seglade dit i stället.

En timme innan ankomst till Peters Port skulle man ropa på Yachtline på VHF-radion. Men det var så dålig kontakt så de sa att vi skulle ringa när vi lagt till. Vi hade fin medström och kom fram till ”klackhamnen” i högvatten, gick rakt in till en ponton. När jag ringde upp Yachtline tog de alla våra uppgifter, sa att vi kunde ta ner den gula vimpeln och bara printa ut pdf:en och lägga i ett frankerat kuvert till dem.

klack

Det var bara det att pdf:en inte gick att skriva ut. Jag vet ju inte om det var min skrivares fel, eller om det var en bugg. Jag mailade och skrev att det inte gick att skriva ut och att vi nästa morgon skulle kasta loss och segla till Cherbourg i Frankrike. Fick ett goddagyxskaftsvar.

Så jag vet inte vad som händer nästa gång jag kommer till UK.

Vi promenerade runt upp i stan, hälsade på Victor Hugo som stod staty i en park med ett museum och ett trevligt café. Tog väldigt branta trappor ner och studerade listorna med skumma brevlådeföretag i portarna. Näst morgon kastade vi loss lagom till en galen medström mellan öarna.

 montstmichelle

I Cherbourg satt tiggarna och värmde sig i marinans dusch på morgonen, och luktade unk. Vi hyrde en bil och körde till klosterön Mont St Michel, där jag var med mina föräldrar som 12-åring. Runt klostret är det långgrunt och tidvattnet kan komma farande i hög fart. Man ska inte ge sig ut där utan guide. Skolbarnen drog ut i stora grupper med vägledare. Tranorna utan.

På kvällen gick vi in till dieselbryggan vid hamnkontoret och fyllde tanken. På kontoret satt en kille som var där för första gången och inte visste hus man gjorde för att starta pumpen och ta betalt. Det tog typ en och en halv timma. Men tidigt nästa morgon, före frukost, kunde vi kasta loss med tidvattnet och sätta kurs mot Ijmuiden, utanför Amsterdam.

Det här är den allra svåraste sträckan i Engelska Kanalen. Fiskebåtar kommer farande fram och tillbaka, ibland med AIS, ibland utan. Ofta är det ett chickenrace om vem som väjer först. Vindgeneratorfält trängs med ankringsytor innanför trafiksepareringszonen. Vid Brugge och Rotterdam blev det riktigt körigt mitt i natten.

opencpn

På OpenCPN, opensourceprogrammet jag har i båtdatorn nere vid navigationsbordet, finns det en fantastisk funktion. Den visar grafiskt närmaste punkten man möter en båt. Så jag satt där nere och kollade alla mötande båtar, och Lillemor stod vi rodret. När det var fritt fram kunde vi korsa farlederna in mot hamnarna. Ibland fick vi väja, ibland minska farten och avvakta, för att dra på när det var fritt fram.

Om man bara tittade såg man bara en massa lampor som rörde sig åt alla håll. Det var knappt man såg de röda och gröna lanternorna som visade åt vilket håll båten gick åt. B&G plottern var också värdelös, angav bara CPA, hur långt ifrån man skulle mötas. Inte vem som kom först.

Jag inser att innan de elektroniska instrumenten fanns, var man helt i händerna på styrmännen ombord på korsande båtar, eller så fick man ligga och vänta i timvis.

I varje fall gick det lysande och både jag och Lillemor kände att vi hade lyckats.

bordade

När vi närmade oss Ijmuidens hamn blev vi upphunna av en gummibåt från Nederländska kustbevakningen. De hoppade ombord och förhörde oss om varifrån vi kom och tyckte det var kul att jag seglat jorden runt i en 30-fotare.

Från marinan gick en buss in till Amsterdam, så vi tog en turistdag med kanalbåt runt i Amsterdam.

amsterdam
Sen satte vi kurs mot Kielkanalen. På vägen in hade vi motström och gick med 2-3 knop, trots att vi gjorde 6 knop genom vattnet. Kanalen öppnar för trafik 3.30, och vi var rädda att komma för tidigt. Men det fixade motströmmen. Mitt i natten gick vi in i Cuxhaven och fyllde diesel och framåt sex kunde vi slussa in i Brünsbyttel. Sen var det bara att tuffa på till Kiel. Vi bestämde oss för att köra på direkt till Skanör efter att ha sovit ut i marinan. I Skanör hade jag lovat att medverka i familjen Vebers lilla hamnmässa på kajen.

skanor

Det blev en tuff segling med emellanåt hårda motvindar, ibland ingen vind. Och mycket regn. Och ytterligare en bordning av tysk kustbevakning.
Tillbaka i Sverige i Skanör. På kajen höll jag ett par föreläsningar i hård vind och sol i videoskärmen. Trevligast var alla besökarna ombord.
Lillemor åkte hem, och Richard Bremberg som jag träffat i sjöscouterna och seglat med på flera 24-timmars anslöt.

richard

Vi cyklade runt Ven och i Viken köpte jag en kolfiberspinnakerbom av kappseglaren Anders Bergmark. Spinnakern hade jag köpt tidigare begagnad.

Jag hade ju köpt ett fantastiskt långseglarsegel i Hydranet av Jonas Boding innan jag stack. Det höll hela vägen runt jorden. Och han var oerhört hjälpsam när jag bröt bommen utanför Portugal. Men jag blev sur på honom efter masthaveriet när han lovade mig rabatt på ett nytt lite enklare cruisingsegelsegel för de 50% jag skulle få ut från försäkringsbolaget. Ersättningen från försäkringsbolaget var på en hel del mer, eftersom den gällde långseglarsegel i Hydranet. Men det var OK, sa deras handläggare, att köpa ett annat segel när de väl reglerat skadan.

Men när jag fick offerten på cruisingsegel från Boding så var det mycket mer än de 50 procenten.

Så jag tog in en offert till, från Oskar Skoting på UK. Och han var något billigare på ett laminatsegel med kolfiber. Så jag slog till, och tänker att jag ska se om det går att få fart på en Bavaria 30 C här hemma i Sverige. Jag har anmält mig till 24-timmars på västkusten, Midsummer Solo Challenge och Bohusracet. Går det vägen skulle jag vilja segla Raymarine2star och Gotland Runt igen. Nu för att bli bättre än inte sist.

segel4

Richard och jag seglade till Falkenberg, där jag visade bilder för Lövstavikens Båtsällskap, sen till Läsö där vi hyrde cyklar för att ta oss till Saltsyderiet, där man återupptagit det medeltida saltkokeriet.

Så nu sluts cirkeln i Långedrag. Jag har seglat jorden runt i fem år. Jag har inte hittat den stora kärleken, men en massa små. Fantastiska människor har jag lärt känna, 32 gastar, och människor runt hela jorden. Två av mina närmaste, morbror Ragnar och favoritgasten Aina har dött.

Världen har går igenom förfärliga saker, klimatkris, pandemi och nu krig i modern tid. Man kan ju ge upp för mindre.

Men det har varit ett äventyr jag inte skulle vilja varit utan. Kanske borde jag gjort det tidigare i livet, men nu var det ett fönster där det passade. Jag känner mig mycket mer tillfreds med mig själv och vet att jag kan hantera saker som kan dyka upp. Och jag har fått ett fantastiskt barnbarn: Essa.

Den stora frågan är väl bara om jag står ut med att flytta in i en lägenhet och göra ingenting….


Niklas Krantz

 

 

 

Sittbrunnenfilmer

Vi använder cookies.
Vi använder några cookies på Sittbrunnen. Välj om du vill tillåta det eller inte.