Första biten

mot västkusten

Jag hade glömt årorna. Bara att sätta sig en timme i bilen och åka och hämta de små aluminiumårorna till gummibåten. Vad jag inte visste då var att jag också glömt sittbrunnsbordet, bensin till utombordaren och stekpannan. Fast stekpannan hittade jag så småningom. Däremot visste jag att gardinkrokarna gått och gömt sig i vinter, och skruvar till utombordsmotorfästet fick jag köpa nya, eftersom jag lagt de gamla på ett så listigt ställe att jag inte kunde hitta dem i våras.
Projektet jag drömt om i flera år, att segla runt den svenska kusten, hade nu nästan börjat.

 

Så var vi då äntligen på väg. Anders och Ann-Marie i Sambal landade på Gålö på morgonen och åt lunch medan jag hämtade årorna. Jag har gast till Landsort, första dygnet, sen ska hon fira midsommar med mamma i Dalarna.

 

Över Mysingen i lugna vindar. Irriterande att Sambal drar ifrån, trots ungefär samma LYS och mina nya segel (Linjett 30 1,07, Bavaria 30 1,08). Antingen för att jag seglar sämre, eller så beror det förstås på min fasta propeller. Diesel i Nynäs.
Sen inne i första Äventyret: Dragets kanal. 1,5 m djup enligt kortet. Mer än två meter säger andra. Ryktet säger att någon muddrat illegalt, utan Sjöfartsverkets godkännande. Smög igenom med ett öga på ekolodets 2-1,9 och det andra på trädtopparna som riskerar att sopa med antenner och vindex. Det stämmer att kanalen håller ca två meter, jag kom igenom med mina 1,85. Däremot inte in i Rassa  vikar. Stopp i inloppet, så vi fick lägga oss utanför. Där var det nästan lika fantastiskt som inne i de idylliska insjöliknande vikarna jag tidigare smugit in i med min lilla Shark 24. Jag serverade ugnsstekt lax på rosmarin- och grovsaltbädd. (Skinnet tar man bort just när man serverar.)
Nästa dag ut till Ankarudden, där gasten tog bussen. Vi gick tillbaka till Soviken, där Anders hittade en fantastisk liten skyddad vik. Det var bara att smyga sig in mellan ett grund och ett vrak. Han gled in. Bonk, sa det när jag försökte. Ett par gånger. Sen tog jag en annan väg in som enligt Granath-boken ska vara grundare. Där smög jag in med 1,9 på ekolodet. Solnedgång och vi skämtade om att vi inte kunde dricka för mycket om vi måste gå upp och lägga om. Vinden skulle vända, men det var bara lätta vindar, så det borde inte vara något problem.
Klockan fyra på natten började det dunka. Jag drog i akterlinan för att spänna upp men ankaret hoppade på botten och låg snart ombord, fullt med tång.
- Du trycker ner mig, ropade Anders, kastade loss och gick ut.
Förvirrad tittade jag på land. Där stod grillen. I bara kalsongerna hoppade jag iland, tog grill och ena bergskilen med förtöjning, startade motorn och gick iland. Bara ett bonk när jag smög ut samma väg jag kommit in. Ute i viken låg en massa båtar på svaj i den nu ganska kraftiga nordliga vinden. Anders la ankaret och fick fäste. Jag la ankaret och fick inte fäste. Mitt stora stävankare är ännu inte monterat, sen jag förra året fick skära loss det när det fastnat i en undervattenskabel, så jag försökte med mitt alltför lätta akterankare.
Efter ett par försök, med stora tångruskor som enda resultat gav jag upp. Kanske är det, det förbättrade Östersjövattnet, som gör att tången växer och förstör de tidigare utdöda bottnarna på ankarplatserna?
Jag gick i varje fall och la mig vid Ankarudden, där jag på dagen sett flera bojar lediga. Det var de fortfarande, och jag fick sova ut på morgonen. Sen monterade jag det tunga stävankaret i aktern, sprejade några kontakter med universalsprej, så VHF-radion började fungera och ropade på Sambal. Hon hörde mig klart och tydligt. Vi bestämde oss för att dricka kaffe i lugn och ro och sen gå ut till Hävringe över havet.
Solen sken och mot mina principer smorde jag in mig med sololja. Lugna vindar från  sydväst, som efter nån timma dog ut. Vi satte motor, men efter ett tag kom ostliga vindar och gav oss bra skjuts till öarna fjärran. Först såg vi bara Gustaf Dahlén sticka upp som en pinne, sen öns konturer med båk, master och fyrar.
Längst ut i havet ligger den lilla ön, med den lilla, lilla hamnen, dit inga civila fick komma före Milleniumskiftet. Fortfarande försöker de sommarboende hålla besökare på avstånd med skyltar där det står reserverad och privat på bryggorna. Det är dock Fastighetsverket som äger alltihop, och de har trots protester bestämt att till vänster innanför piren ligger Gästhamnen. Den har, om man ske räkna positivt, två platser. Hafsorkestern  och Sambal ligger på den ena, en Buster M på den andra.
Längre in i hamnen, på den reserverade kajen ligger OE36:an Röde Baron. Det är ännu inte midsommar och hamnen är fortfarande ganska tom. Han kommer från västkusten på väg hem till Stockholm. Skulle varit där ett år med båten. Det blev sex år.
Han tipsar om fina hamnar, Skillinge, Fredriksö och Råå vid Öresund.
Uppe vid fyrvaktarbostaden ropar Ulf på oss och frågar om vi gillar single malt. Det kan vi inte förneka. På klipphyllan i kvällssolen berättar han om hur militären sprängde sönder ön för att kunna försvara oss mot fienden från öster, så färskvattnet försvann. De byggde skyttevärn och upptäckte att den yttre fyrvaktarbostaden stod mitt i eldlinjen. Den skulle rivas, men militären lät sig bevekas med argumentet att om de behövde skjuta åt det hållet var det ju lätt att först skjuta bort huset. Som tur var behövde de aldrig och huset står kvar som en utpost mot österhavet. Och vattnet har kommit tillbaka sen de återställt berget. Dock förgiftat av toaletterna som tidigare fanns uppe i bevakningsstugan. De är stängda nu och vattnet blir bättre för varje år som går.
Sen åt vi sill och potatis i den lilla lilla hamnen där tobisgrisslorna häckar under kajen.
 

Sittbrunnenfilmer

Vi använder cookies.
Vi använder några cookies på Sittbrunnen. Välj om du vill tillåta det eller inte.