Västervik 2006.
Jag blev trött på hemorten och eftersom jag köpt en båt i Västervik åkte jag dit redan den 25 mars, en 30 mil lång resa. Kanske inte så lätt att bo på en fritidsbåt den årstiden.
2006 var en lång vinter, tuff även i Västervik. Snön var kanske 40 cm tjock vid hamnen. Isen låg i viken omkring de långa bryggorna. Sjöluften kändes frisk.
Första natten i båten värmdes via gasspisen. Värmen stod hög i rufftaket och nådde inte ner till kojen. Kommande dag blev det dags att inköpa två kabelvindor a’ 20 meter låga vardera. Eluttag fanns ungefär 30 meter från båten.
Man kanske borde ha varit mer förutseende och anmält sin ankomst till hamnen, för efter ett par dagar knackade en polis på båten. ”Folk” hade tydligen undrat vem som bodde på en båt och hade sin bil bredvid med papper omkring. Pappret bestod i verkligheten av två snyggt uppställda pappkartonger som innehållit kabelvindorna.
Vistelsen boende i båten blev dräglig och trevlig.
Strax dök båtgrannen upp. Äldre man som spanade in läget om vindriktningen skulle tillåta slipning av båtens botten. Jag missförstod honom och trodde att han av hänsyn till intill -liggande båtar ville ha en vind som blåste bort slipdammet. Verkligheten var annorlunda. Vinden skulle få se till att dammet inte skulle ryka på honom under slipning.
”Det gör inget om det dammar på min båt,” sade jag. Han teg och rättade inte till missförståndet.
Han är ägare till en snygg engelsk båt, en trevlig man.
Jag väntade att isen skulle släppa sitt grepp om bryggorna så att jag kunde börja tvätta.
Det gick strax att hacka upp ett hål i isen näst bryggan. Jag spände upp en tvättlina emellan min båt och en annan.
Båtgrannen kom åter för att pejla in vindriktningen.
”Jaså du byker,” sade han. (”Byker” är: bykar, är: tvättar).
Innan isen blivit mör fick jag smyg-byka i simhallens dusch.
Båtgrannen förtäljde att han hade följt en båt som gått flott över ett grund utanför Utö i Stockholms skärgård, men han hade själv fått tvärstopp. Motorn hade åkt fram vars svänghjul hade gjort en intryckning i motorluckan.
”Ja det där, man skulle ha en balk med ett mjukt mellanlägg framför motorn, en balk som är lätt att lyfta bort,” sade jag.
Han höll med och pekade på blykölen där smällen tagit.
Han får reda på att jag köpt min båt för att hyra ut den. Han visar förvåning över att man kan få så pass mycket pengar per vecka. Jag berättar för honom att han kanske kan få omkring tio tusen per vecka för sin.
Mannen är gammal och tror att båt-säsongen ska bli hans sista. Han gillar Fyrudden och brukar segla dit medan hans fru i stället tar bilen.
Jag tog en promenad ut på den långa bryggan för att beskåda hur en Olsson 22: a trivdes, som låtits frysa fast
i isen.
En äldre man kommer förbi på sin cykel. Vi pratar och han säger sig ha hållit på med båtuthyrning sedan 1974. Han har minimerat verksamheten och som mest haft 22 båtar. Han huserar med sin verksamhet längst ut i hamnen.
Ett anslag sitter plötsligt i hamnen. Det förtäljer att sjösättning ska ske den 22 april och detta är fördelaktigt för mig ty båtfolket omkring har sagt att sjösättning brukar ske omkring den första maj.
Min båtgranne dyker ånyo upp. Han har tydligen haft stoff att tänka på vad gäller båtuthyrning.
”Ja det är så det klier att hyra ut båten. Att få in uppåt 20000 för två veckor är inte dumt.” säger han.
(”Klier” är: kliar).
Jag åker upp på stan för att handla och tanka. Vid macken blir jag sävlig i skallen och råkar tanka för en krona extra. Befarar inget då jag går in för att betala. I plånboken finns pengar för bensinen minus en krona. Jag förklarar det skedda för killen o tjejen som jobbar bakom disken. Erbjuder mig att hämta mer pengar och genast återvända för likvid. Dom stelnar till och vill knappt släppa iväg mig. De börjar leta efter, för ändamål, rätt block att skriva upp i. Jag får legitimera mig. Tjejen som kanske nått 30-år säger:
”Det var väl dumt att tanka för mycket?”
Underförstått att jag måste ha gjort det med flit.
Jag håller god min. Ler fortfarande åt petitessen och får underteckna pappret. Åker genast efter pengar och blir under tiden irriterad och funderar på om Preems ekonomi är i botten eller om det är svårigheter i Västervik som ligger på gränsen till Småland, då någon myt finns om att smålänningar ska vara snåla. Det verkar vara värre än så. De behöver givetvis inte efterskänka någon krona till mig och det är underligt att dom inte kontaktade polisen.
Goda dopp och simningar tas i simhallen. Vårvintern har ljusnat och töar. Känner en glädje, den som aldrig består, över ny båt och ny ort. Västervik är förvånansvärt stort. Trodde det skulle vara en småstad vid kusten men ju mer jag upptäcker den, växer den.
Några som ska börja vårrusta visar dåligt tålamod över att vattenkranarna i hamnen ännu inte ger något vatten. Dom har tydligen ännu inte upptäckt att det går att tvätta en båt med sjövatten och jag orkar inte diskutera skiten med dom. Det är ingen idé för allt som inte kommer automatiskt eller via el vill deras fantasi tydligen inte befatta sig med.
Jag rekognoserar strandlinjen och upptäcker ingen sjösättningsplats. Ska kranen behöva köra alla båtar ut till Notholmen?
Båtgrannen förklarar saken. Mobilkranen lägger i båtarna rakt ned i vattnet helt enkelt. Det är djupt intill land. Det var ju enkelt. Man har en fastknapad tamp och drar båten intill bryggan .
En båt kan synas så risig och halvdan då den ligger på land i sin vintervila. Jag förstår inte hur det ska gå att hyra ut rishögen från 1967 utan att få jobba ihjäl sig.
Vattenkranarna kommer sedermera igång. Toaletten öppnas och aktiviteten ökar i hamnen. En man använder högtryckstvätt för att rengöra däcket. Riktigt trycker in vatten i sandwich-laminatet för att senare få delaminering.
De två båttillbehörs-affärerna håller på att väckas för säsongen, med avsevärt dyrare varor på grund av sina säsongsberoende öppettider. Jag köpte en vanlig bibba toapapper där för 56 kronor.
Sjösättningsdagen kommer. En stor, i lacken blank, mobilkran dyker upp. Bilar står parkerade längs med kajen. Det gör inget ty kranen lyfter lätt båtarna över bilarna. Det blir min tur. Ett snabbt lätt lyft och saken är klar. 500 kronor.
Påmastning må ske borta på Notholmen. Kanske fyra kabellängders båtfärd.
Min gamla O.21: a startar direkt. Uppe på bryggan hörs det trevliga sörplandet i akterspegeln där kylvatten och avgaser trycks ut.
Om eftermiddagen ser jag den gamla båtuthyraren sitta borta vid sin bod. På en soffa mot väggen sitter han i solskenet. Jag går dit och pratar med honom angående båtuthyrnings-detaljer. Han tycks något kärv. Ansiktet ger inga som helst känslouttryck. Osäkert trevande frågar jag om uthyrda båtar ofta kommer i hamn skadade. Det är inga större problem, menar han och fortsätter: ”Det där med förarintyg bevisar ingenting,” och jag förstår vad han menar. Jag känner folk som har något diplom inramat som påvisar förarintyg. Dom har aldrig varit i en båt.
I dag har han bara sin egen båt kvar och den hyr han ut. Mannen jobbar ibland i en båt som står i en radda näst boden. Han förklarar att han gör försäkringsjobb.
Senare tar jag båten och sätter av mot Notholmens mastkran. O-van med båten och dess motor-reglage, kör jag upp peket mot kajen. Ingen fara, kajen är madrasserad.
Mastkranen är låst och kostar 60 kronor att använda för icke medlemmar. Jag baxar i land masten, tvättar och putsar den. Sedan har jag tur att en man finns kvar. Han kan öppna mastkranen och ta emot pengarna. Han hjälper till att resa masten. Eftersom jag förr aldrig haft rullfock blir det marigt att få masten uppåt. Rullen vill envist haka i under peket.
Båtens yttre ansikte lyfter successivt där den ligger långskepps vid bryggan. Sprayhood rest. Bom med storsegel under kapell på. Hästskoboj på akterstaget och mantåg på sin plats. Både från bryggavstånd och längre avstånd, ser båten nästan ny ut.
Min båtgranne som alltjämt har båten på land har fått problem. Hans startmotor vägrar. Jag krystar ur mig något om solenoiden och han utbrister: ”Det är nog mycket värre än så!”
Jag skrattar högt åt påståendet och han tar inte illa upp utan tvärtom. Senare visar det sig bara vara glappkontakt eller något annat simpelt.
Det börjar lacka mot avfärd. Båtgrannen och några andra invigda börjar önska lycka till och tar adjö.
April börjar se sin ände. Vid avfärden måste jag åka över viken för att vid marinan köpa en detalj. Då jag återvänder till båten tycks det mig otroligt att det är dags att lämna Västervik.
Ute i farleden, där skären börjar avta, synes farleder och prickar finnas kors och tvärs. Det förefaller mig otroligt att jag 11-år tidigare navigerat mig in där i tjocka, men det man inte kan se omkring sig skapar tydligen ingen oro.
Vackert väder, stiltje och motorgång far jag nervös uppåt i leden. Skärgården är karg och kusligt öde. 5-grader i vattnet.
Första etappen ändar vid Stora Källskär, en liten ö med några bofasta söder om Valdemarsviken. Gratis långskeppsförtöjning vid brygga där tre meters djup finns.
Dagen därpå sträcker jag på benen. Bryggan tycks rutten men träet har fortfarande god bärighet. Ska runda ön och träffar ett par i sin trädgård. Jag förklarar läget och de tycks uppskatta min plötsliga uppenbarelse.
Jag knackar på hos Tage. Han öppnar dörren och jag ger tillkänna att vi träffats där 1995. Han och hans fru lever av fiske och de brukar sälja glass o rökt fisk sommartid.
Resten av resan avlöper ganska smärtfritt. Natthamn och bunkring vid Fyrudden. Några små missöden och dåligt väder i Arkösund. En skön solig vistelse med lunch i sittbrunnen (årets första) i Oxelösunds gästhamn. Tafflig tilläggning i Trosas å med motström. Fortfarande väldigt vackert väder. Natthamn i Södertälje. Av okänd orsak körde jag mot rött ljus och åkte under bron innan Södertäljes gästhamn. Hoppade högt då ett stort fartyg kom emot mig som just lämnat slussen . Jag fick ödmjukt ligga och trycka nära stranden under tiden några koreaner el.dyl. stod och granskade mig med allvarliga miner på fartygets akterdäck. Dagen därpå nåddes hemmahamnen i Mälaren. Mina båtvänner tycktes förvånade då jag kom seglande i en okänd båt. De hade väl förväntat sig att jag skulle dyka upp i bil och ta itu med min andra båt.