delfiner

I år är det tio år sen jag la ut den första artikeln på Sittbrunnen. Det började som ett hobbyprojekt. Jag hade på kul skrivit ”Landkrabbans seglarskola” och lagt upp på nätet och fått en massa uppmuntringar från läsare. Så tänkte jag att man kanske kunde göra en sajt om segling i allmänhet. Jag skrevlite själv och plockade upp en del pressmeddelanden. Hade väl nån idé om att man kunde sälja annonser också, om inte annat för att täcka utgifterna.

kim

Kim är en besviken man från Australien. Han sitter i det enda kontoret i den förfallna hamnen på Samarai och visar pärlor för en grupp kinesiska turister som kommit hit i en öppen båt från distriktshuvudstaden Alotua. När de gått skakar han på huvudet och bjuder på en kall öl. De köpte inga pärlor.

Han pekar på en bild på väggen på sin kompis, som han kom hit med för 18 år sen och startade en dykerifirma i den före detta tyska kolonialhamnen på ön just vid China Strait runt sydöstra udden på Papua Nya Guinea. Nu är kompisen död. Här gapar lagerlokalerna tomma och bryggorna förfaller. Jag har fått lägga mig utanför dykbåten som ligger vid en brygga som fortfarande hjälpligt står upp.

utanpa

När jag ska iland får jag hoppa till en stor påle och från den klättra upp på bryggan.

alle

Husen är byggda utmed preussiskt raka gator och alléer, men det är länge sedan. Nu är de förfallna, somliga mer, somliga mindre. Skolorna är fina, hit kommer barn med bananbåtar från öarna runtomkring på vardagarna. Hit kommer man också till marknaden för att sälja och köpa bananer, lök och betelnötter.

elverk

George som hjälpt mig förtöja förklarar att tullaren är dålig, men om ett par dar kanske han kan fixa utcheckningen ur Papua Nya Guinea. Han visar mig till affären, som i stort sett har samma konservburkar som jag har båten full av, bakom den gallerförsedda disken. Men öl får de inte sälja på lördag, så George dealar med kinesen som har affären och får en specialleverans ner till bryggan på baksidan av tjugo ölburkar som jag betalar.

samling

På kvällen är det fullt i sittbrunnen av dykarfirmans killar och några till, som hjälper till att dricka upp ölen. De upptäcker att jag har högtalare och snart spelar vi för hela hamnen. Som dock ligger öde.

kanot

George undrar om han får följa med på en segeltur nästa dag. Han har aldrig seglat i en sån här båt. Hans kompis Mike är också intresserad och vi gör upp om att ta en sväng nästa morgon. Det verkar inte finnas några segelbåtar alls i PNG. Kanoterna är små och saknar segel. Sen kommer ”bananbåtarna”, stora öppna båtar med 40-hästare där bak.

tjejer

Tanken var från början att Sittbrunnen skulle kunna bli lite av en mötesplats. Flera intresserade medarbetare dök upp, Stina Lönn i Gävle som startat Gastbanken på Facebook skrev om hur hon lärde sig att bli frivillig sjöräddare och Christopher Ahlandsberg skrev krönikor om än det ena än det andra. Min gamle arbetskompis Anders Egerö som jag seglat ihop med på somrarna bidrog. Janken Åkerström från Webbviken hörde av sig alldeles av sig själv och ville skriva om segling på Höga Kusten. Underbart.

Jag är ju utbildad som reporter, men har alltid fotograferat vid sidan om. Ja, som lokalreporter på ÖrebroKuriren ingick förstås fotografering, om än inte värst avancerad. Filmade också barnen med dubbel-8 film och high-8 video. Redigerade lite på Rapport och SVT24. Och tyckte det var kul. Så nu provade jag att filma snuttar med min systemkamera. Det var kul det också.

bathus

Jag hade lite kontakt med Claes Olivecrona på hamnen.se, som också var en båtsajt om än mer inriktad på motorbåtar. Han var positiv, men något konkret samarbete fick vi aldrig till. De gjorde en del filmer, båtdemonstrationer och sändningar från båtmässan Allt för Sjön i Älvsjö. Däremot var deras videodistributör, Johan Lundquist med företaget Solidtango, numera Solidsport, villig att låta mig testa deras plattform för att lägga upp rörligt innehåll och direktsända. Han är själv kappseglare och tyckte att Sittbrunnen verkade kul.

hamnen

Jag började göra lite längre intervjuer med intressanta seglare, som Milo Dahlman som just hade gett ut sin bok om sin segling till Sydpolen. Det var härligt att kunna göra en intervju utan en massa klipp och låta samtalet ta den tid det tog. Något som aldrig hände när jag var på gammel-TV. Det blev med tiden flera såna som jag är riktigt nöjd med, Peter Blur Gustafsson, Knut Volvoocean Frostad, Pelle P Petterson, Peter BojBoj Forslund, Linda TaRodret Lindeneau, Mikael RouteduRhum Rycking.

Nästa morgon är det röda prickar på badplattformen. Grabbarna har suttit och tuggat betelnötter och spottat rött. Det går inte att få bort. Från och med nu är det chewing-förbud i Hafsorkestern. Mike dyker upp upp och är seglingssugen. Liksom Patrick, kanske tolv år, som stod på kajen och dykbåten när jag kom och hjälpte till med tamparna. Och hans kompis Peter.

Däremot väntar vi länge på George, som visar sig inte kunna komma pga en begravning som hans fru påmint honom om på morgonen. Så vi kastar loss utan honom. Mike har aldrig seglat och står stolt bakom ratten och håller bra upp mot vinden när vi kryssar ut ur viken runt den stora ön som skyddar Samarai från Korallhavet. Han vill gärna mönstra på Hafsorkestern, säger han. Hem från havet får Patrick ta över rodret, till Mikes besvikelse. Det blir först lite vinglande, sen får han också in snitsen och den stolta blicken.

patrick

Härligt med besättning att prata med ute på sjön. Jag börjar längta efter sällskap igen efter tre månader ensam. Och sen kan jag byta snörena på lazy jacksen medan de styr. De gick av när jag tog ner seglet i Samarai. Nästan hela lättvindsskoten från gennakern gick åt, så nu sitter där fina blåklädda snören av Dyneema och håller upp latpåsen.

snoren

Jag sitter i ruffen och skriver och dricker kaffe med sockerkaka som dopp. I går var det bakdag, med både bröd och kaka i ugnen. Efter tre dagar till havs kom så vinden äntligen i natt. Tyvärr även regnet. Jag har kört upp mycket diesel, men det går mindre än vad jag räknat på, och står sig vinden enligt prognoserna ska jag inte behöva motorisera mer.

kroken

I går fick jag flera jättenapp. Det började vissla om linan och innan jag han hoppa dit och göra något var den slut. Snapp sa det. Så var den linan borta. Kanske lika bra det, var väl en bjässe som jag aldrig kunnat äta upp. Som tur var köpte jag en reservlina på Galapagos. Den är extremt tjock, så hela den får inte plats, men den räcker för att fiska med. När jag öppnar knutarna om linan trasslar sig allt och jag får ägna några timmar åt upptrassling. Men jag har ju tid.

Jag har några nya och några begagnade plastbläckfiskar, de senare förberedda med tafsar med tunna linor. Bra, då är det inte huvudlinan som går när en för stor fisk hugger, tänker jag och hänger på en tafs med två bläckfiskar på. Hänger ut den bakom båten och hinner inte få ut linan innan det hugger. Chopp, där gick första bläckfisken. Ut igen och efter en halvtimme försvann den andra.

Jag tar fram en ny bläckfisk ur draglådan och sätter på den med en lite grövre maskinklämd tafs och en ny krok som jag köpt en ask av i Kavieng. Efter en timme ett kraftigt ryck och jag upptäcker att den rackarn har tagit kroken, men bläckfisken hänger kvar ovanför tafsen, som har släppt i den maskinklämda förslutningen. Nu får jag nog ta fram knopboken och se hur jag ska kunna knyta min egen tafs.

Vi glider fram i makliga två knop, trots gennakern, det väldiga ballongseglet där framme. Men plötsligt kommer det ett squall, ett stort regnmoln med tillhörande kraftiga vindar. Från under två sekundmeter rasslar vindmätaren upp mot åtta, gränsen då det är dags att reva storen. Då ska gennakern för länge sen vara nere om man inte seglar Gotland Runt. Jag fångar in skotet för att dra ner seglet i ruffluckan, börjar släppa på fallet och ska lossa tackline så att seglet lossnar längst fram i fören. Den avlastaren är trasig, men det brukar funka med en stor skruvmejsel jag har liggande intill. Det gör det inte nu när vinden trycker på extremt hårt. Med seglet halvvägs nere orkar inte autopiloten hålla kursen och Hafsorkestern snurrar runt i den hårda vinden och guppiga sjön.

Återstår bara att skära. Hämtar kniven i akterpulpit och skär av tackline. Gennakern fladdrar upp som en jättelik flagga från masttoppen. Jag drar i ett skot, men orkar inte få ner seglet. Fallet har lindat sig runt akterstaget och fått ett bra grepp.

Jag startar motorn går upp i vind och tar ner storen, medan gennakern vinkar till mig däruppifrån himlen och mot tankbåten vi just mötte. Genom att svänga runt lyckas jag få seglet att komma ner i sidan och börja dra ner och in det. Via vattnet kommer det så småningom in i båten. Fallet lindar sig ur akterstaget och jag trycker ner det blöta eländet i ruffen och fäster fallet i mantåget. Pustar och sätter storen igen. Tar kurs, sätter på autopiloten och rullar ut genuan. Vinschen hackar betänkligt på styrbordssidan, en liten fjäder längst in under hundra fettiga smådelar som är trasig, vet jag sedan jag fixade en annan hackande vinsch. Lite mer pyssel när jag kommer i hamn, konstaterar jag trött. Men gennakern har klarat sig utan skador.

Sen tar vinden slut och regnet kommer. Jag sätter motor och lägger mig i ruffen med paddan med fjärrtitten på plotter och ais i famnen. Vaknar med jämna mellanrum och kollar kurs och vind, samt frånvaron av andra båtar. Klockan tre vaknar jag av att det lutar. Vinden har kommit och jag går upp och stänger av motorn, rullar ut genuan i regnet, och går ner i ruffen igen.

När jag hade fått mitt avgångsvederlag från SVT fick jag för mig att jag skulle starta en egen TV-kanal. Om båtar och skärgård. Det finns ju enligt båtlivsundersökningarna runt 2,5 miljoner svenskar som är ute i båt eller skärgård varje år. Det borde ju vara tillräckligt för att få lönsamhet på en tv-kanal.

Från beredskapsarbetet hade jag ju lärt mig hur en programkontroll fungerar. Vi hade ju byggt några sådana som reserver till ordinarie. Jag kontaktade min gamle kollega KG Rickhamre, som hängt med och seglat till Gotland i Hafsorkestern på senare år. Han har numera en egen firma Coast Communications. Dessutom träffade jag på förre SVT-medarbetaren, senare TV4, nu frilans, Sven Irving på mässan i Älvsjö. Han hade dessutom en intresserad sommargranne, tidigare kappseglare, skribent och numera marinaägare Göran Gross. Vi bildade Kustkanalen AB.

För det lilla aktiekapitalet köpte vi in en PC-server som jag installerade SVT:s open source-mjukvara Caspar CG på. På nätet hittade jag en programvara som en kille i Serbien hade hackat ihop för att köras ihop med Caspar CG. För 4 000 SEK köpte jag det programmet och hade nu en komplett programkontroll. Jag la in filmerna som fanns på Sittbrunnen och raggade upp några till och satte upp ett ”proof of concept” hemma i vardagsrummet. Via Com Hems bredband och Solidtango var vi nu live 24/7 med en svensk TV-kanal om skärgård och båtar. På hemsidan kunde man se streamingkanalen, men också välja och söka de program man var intresserad av.

Nu fattades bara två saker. Annonssäljare och en investerare som kunde gå in med 2-3 miljoner för att bygga upp en volym av program att köra under ett år. Vi raggade och letade. Ställde ut på båtmässor och försökte hitta samarbetspartners. Men de som var intresserade hade inga pengar och tvärtom.

Till slut var vi i ett läge där jag kände att vi inte kom vidare. Jag ville fortsätta köra kanalen med små resurser och jobba oss upp. Sven ville absolut inte att vi skulle framstå som amatörer med låg kvalité, bättre att avvakta tills vi kunde leverera till 100. Det var två olika synsätt som inte gick ihop. Jag ville inte vänta flera år i hopp om att det kanske skulle gå nån gång, men Sven och Göran ville fortsätta ragga sponsorer och uppdragsgivare som kunde garantera finansiering. Vi beslöt att dela upp oss. Sven och Göran köpte ut mig och KG ur Kustkanalen och letar vad jag förstår fortfarande efter sponsorer. Det vore kul om de lyckas, för jag tycker fortfarande att det är en bra idé.

Jag bestämde mig för att göra ett rejält försök att få sittbrunnen.se att bli kommersiellt gångbar. Skaffade semiproffs videokamera, redigering, livesändningsutrustning och la ner all min tid på att uppdatera sidan. Jag deltog på båtmässor, framförallt i Göteborg där Hamnen inte var och direktsände.

När det var prisutdelning för Årets Segelbåt i Göteborg kom jag i kontakt med den gamle segelbåtsjournalisten Curt Gelin som kämpade på med arrangemanget efter pensioneringen från Båtnytt, med Båtmässan och Maringuiden som medarrangörer. Jag lyckades övertala dem att nästa år filma testerna och lägga ut testseglingarna på Sittbrunnen och Maringuiden. Betalt fick jag symboliskt, något mindre än mina kostnader.

Jag hjälpte också Curre att lägga upp en blogg på Sittbrunnen där han var riktigt aktiv, både med egna åsikter, tester och seglingsnyheter.
Jag lärde mig att marknadsföra Sittbrunnen på Facebook, dels genom att koppla kommentarerna via ett tillägg till publiceringsverktyget Joomla, dels genom att skapa en Facebooksida som man kan gilla och få inlägg från som jag la upp när något intressant på sittbrunnen.se.

Sen jag köpte Hafsorkestern 2006 har jag varit med på Svenska Kryssarklubbens 24-timmarsseglingar, vilket har varit dels lärorikt, dels ett himla kul sätt att få ihop besättningar att segla med. Flera av seglingarna livesände jag från båten, bland annat ett år när det blåste så hårt att bara fyra båtar fullföljde. Jag hade tänkt att bryta till kvällen när vi skulle passera hemmahamnen i Gålö, men det vred till kryss och vi hann inte före mörkrets inbrott. Då var det tryggare att fortsätta genom natten till nästa dag.

Dessutom livesände jag från Seapilot2star, som går från Oxelösund, till Visby och tillbaks via Oskarshamn. Filmade start och målgångar och tog Gotlandsfärjan fram och tillbaka. Vi gjorde filmer om hur Hafsorkestern seglade ÅFOR, Gotland Runt, med alla träningar och förberedelser.

På ett par år lyckades jag höja trafiken på Sittbrunnen från några hundra om dan till några tusen. Då hade jag jobbat heltid, med avgångslönen från SVT i bakfickan. Annonsintäkterna täckte knappt utgifterna. För att det skulle räcka till mig och en annonssäljare krävdes att vi skulle kunna fakturera ungefär 100 000:- varje månad. Då måste vi ha några tiotusentals besökare varje dag. Många, många fler varje månad än vad alla båttidningar har tillsammans.

Det kan bara inte gå ihop.

Det är en av baksidorna med Internet. Det är bara de riktigt stora som överlever. Jag tror inte någon annan än Aftonbladet tjänar pengar på nätet, av tidningarna i Sverige. Det är de stora monopolisterna, Youtube, Google och Facebook som får ihop det. Kanske kommer det att ändras när papperstidningarna går i digital dvala, men jag tvivlar.

Jag räknade i alla fall ut att om jag tog ut pension när jag fyllde 62, så skulle jag kunna leva bra på den pensionen. Sittbrunnen fick återgå till att vara ett hobbyprojekt. Och jag kom på att jag ville ut och långsegla.

På måndagen skulle jag försöka få tag på tullaren i Samarai och klarera ut. George följde mig upp till hans hus. Men hans fru tittade ut genom fönstret på andra våningen och berättade att han fortfarande var dålig. Jag måste ta mig till Alotua, 25 sjömil tillbaka, för att få alla stämplar.

utklarering

Jag kastar loss och får medström genom virvlarna i sundet. Efter fem timmar får jag en plats vid passagerarkajen i staden, vid sidan av en passagerarbåt som ska ligga hela natten. Jag frågar mig fram efter ”customs” och får lite olika besked, men hittar till slut det lilla kontoret på övervåningen i ett Business center.

alotua2

I järnaffären köper jag en ny multimeter för att felsöka vindgeneratorn som inte har fungerat sen stormen i Kiribati. Leverantören hävdar att det säkert är något fel på kopplingarna uppe vid propellern. Det ska vara 0,3 ohm där, men jag får inte ordning på så låga värden med de två mätare jag har. Själv tror jag det är regulatorn som bråkar, men jag måste felsöka i botten för att övertyga honom. Om regulatorn är trasig borde det vara en garantifråga, men frågan är om jag i så fall måste till Kanarieöarna där jag köpte den eller Portugal där Silentwind har sitt säte.

ankarspelFixa-listan börjar bli lång. I Kavieng gav ankarspelet upp för andra gången. Motorn var helt körd, konstaterade mekanikern på Nusa Resort. Men Johan Strömbäck, som jag köpt livräddningsflotten av och blivit kompis med på Facebook, kollade med Seasea i Nacka som sålt spelet Ocean Comfort.

Det var utgånget, men han fick köpa ett demospel som stod undanställt för en billig peng. Och nu har han skruvat ur motorn, som Aina ska ta med när hon mönstrar på på Thursday Island.

alotua

Någon skriker och flera gråter högt på kajen.

- Det är ingen fara, det är bara någon utifrån öarna som har dött, förklarar besättningsmannen på båten intill.

Det låter ju betryggande.

Jämrandet tilltar och plötsligt bärs en kista draperad i färggranna glänsande gyllene tyger ombord på nästa båt. Kanske var det den begravningen George var på i går i stan.

Nu är de vind rakt i aktern och rejäla vågor. Nog de största hittills. Och regn. Det går långsamt, men det går. Med jämna mellanrum squalls på upp till 15 ms som kommer blixtsnabbt. Jag tar det lugnt och seglar med två rev i storen, genuan inrullad.

revat

Tittar på storen och ser att luckan på lattvagnen har lossnat och hänger i ett snöre. Hoppas inget mer lossnar innan jag kommer till den på fixalistan. Vid relingen hänger nästa grej ut. Kicken har lossnat. Det gör inte så mycket, eftersom jag har en preventer som håller ner bommen, men fixas måste det.

fiskebat

Får ett möte med en fiskebåt. Han ropar på mig via VHF:en, som inte fungerar. Får till slut igång den handburna. Fan, en svindyr VHF med två lurar, en inne och en ute, från B&G, som inte tål fukt!

vhf

Bakar en sockerkaka till på de sista äggen som tröst.

Den natten blir den jobbigaste hittills. Squallsen kommer på löpande band. De kastar sig blixtsnabbt över båten med 15-16 sekundmeter. Vifslan, vindrodret som annars klarar det mesta orkar inte och hela Hafsorkester halkar på tvären med det länsskotade storseglet fladdrande i lä.

Jag beslutar att det är dags för det tredje revet. Nu börjar först lite pyssel, eftersom tredjerevets avlastare är trasig. Så jag drar ur förstarevet ur sin avlastare, eftersom seglet nu hänger bra i andra revet. Trär de båda revlinorna, en fram och en bak i bommen, i sina nya avlastare och startar motorn för att gå upp i vind med autopiloten, så det ska gå lättare att dra ner seglet i den hårda vinden.

Men när jag drar i främre revlinan, den som följer masten, märker jag att det tar emot alldeles för tidigt. Med flodljuset tänt, sprayhooden nere och skvätt som sprutar över båten i den kraftiga sjön ser jag att revlinan har virat sig flera varv runt spirbommen som jag förvarar utmed masten.

Återstår bara att gå fram och fixa. Med back i storen som hänger i preventern, motor och autopilot har vi drejat bi ganska stadigt och håller nosen mot vinden. Jag tar på flytvästen och kopplar selen till säkerhetslinan som går utmed båten, och kryper fram till masten. Det har trasslat rejält och jag får dra ur hela revlinan och lossa spirbommen och flytta den till mantåget. Allt medan varma sjöar sköljer över mig. Det känns bra att jag fixat det där med säkerhetslinor innan jag gav mig ut.

Så småningom är allt på plats igen och vi seglar vidare med bara en liten snusnäsduk som storsegel. I squallsen går det lagom, däremellan är det inte så snabbt. Jag går och lägger mig i ruffen, eftersom det regnar, med remotepaddan och timern ställd på entimmesintervall. Ibland vaknar jag av att vi lutar konstigt. Fortfarande kommer det kast som Vifslan inte fixar och jag får gå upp och styra rätt. En gång vaknar jag vid entimmessignalen och märker att vi legat ett tag med vinden i sidan. Det händer ju ingenting, vi kommer bara inte framåt medan vi ligger så.

tshirts

Från början var 24-timmarsseglingarna ett sätt att komma ut och nattsegla med kompisar. En fantastisk naturupplevelse. Då handlade det om att hitta lugna passager om natten så alla fick sova ut på sina frivakter. Allt eftersom blev det viktigare att få ett bra resultat också, att komma så långt som möjligt på 24 timmar. Det handlar om strategi och taktik, att välja vilka av de fasta punkterna man ska segla mellan för att utnyttja vinden så bra som möjligt.

Sen lär man sig hitta väldigt bra i skärgården också. Erfarna 24-timmarsseglare talar bara i siffror. Numren på rundningspunkterna.
Efter några år fick jag förmånen att få vara med i Stockholmskretsens 24-timmarskommitté, som förbereder alla seglingar, kontrollerar alla loggböcker och publicerar resultaten från vårseglingen i början på juni och höstseglingen i augusti. Dessutom har Stockholm en 12-timmars ensamsegling.

Vi hade en del funderingar på hur man skulle kunna förnya 24-timmars. Vi försökte ta efter västkustens idé med gemensam målgångsmiddag, men det var svårt. Startpunkterna är så utspridda i skärgården i Stockholm, så folk får lång väg hem om de inte återvänder till sin egen startpunkt som mål, vilket är grundregeln.

Under de 70 år som 24-timmars har funnits har det utvecklats ett komplicerat regelverk. När de var som populärast på 70- och 80-talet var det väl en 3-400 båtar med varje gång, runt alla Sveriges kuster. Nu är det väl knappt en tiondel som kommer. Men upplägget är i stort sett detsamma.
Och fortfarande är det lite fult att se 24-timmars som en tävling. ”Tävla mot dig själv” är en slogan.

Då var skaparen Åke Ameén upprörd över tävlingsseglingen som materialsport. Så är det väl fortfarande bland värsta nördarna, men kappsegling som breddsport har ju blivit mycket viktigare med SRS-systemets handikapptabeller och mätbrev. Med Gullviverallyt och alla öar runt både i öst och i väst, har ju kappsegling blivit nästan den familjesport som Améen såg framför sig. Det är synd att Svenska Kryssarklubben och Svenska Seglarförbundet inte kan samordna sig bättre. Emellanåt krockar seglingarna, eftersom man inte kan jobba med samma kappseglingskalender.

24 timmars

SRS heter ju SSF:s handikappsystem, som bygger på hemliga formler kombinerat med subjektiva värderingar. Det fungerar mycket bra, men orsakar en del irritation av de som inte begriper varför just deras båt har fått ett så högt mätetal. SXK-tal är 24-timmars motsvarighet. Det bygger på samma grund som SRS och har man ett SRS-tal kan man enkelt omvandla det till ett SXK-tal som gäller i 24-timmar. Jag var under sista året före långseglingen med i gruppen som hanterade SXK-talen för båtar som saknade SRS-tal. De skapades genom en formel med båtens mått och en bedömning hur liknande båtar presterat.

Problemet med formlerna är att de med tiden tenderar att liksom 24-timmarsreglerna bli väldigt komplicerade, i strävan att göra allt så rättvist som möjligt. SSF:s tekniska kommitté putsar varje år och lägger till olika viktningar för olika egenskaper. För något år sen beslöt de att räkna ner alla värden med 0,21, vilket ställde till det för SXK som förutom årets resultat också jobbar med maratontabeller där alla seglare samlar historiska sjömil. Kanske blir det rättvisare. Kanske inte. I varje fall blir det krångligare.

Det jag tänker, så här på lite avstånd på andra sidan jordklotet, är att man borde förenkla istället. För handikapptalet borde en formel med längd i vattenlinjen, vikt och max segelyta räcka. Resten kan räknas som trim.

24-timmars tror jag skulle må bra av att bli lite mer tävlingsinriktad. Färre regler om hur man rundar märken, hur många rundningar man får göra etc. Mycket färre punkter. Ännu färre startpunkter så att man ser varandra och kan jämföra sig. Helst bara en rundning, runt en punkt man får välja själv, så långt bort som möjligt och sen hem eller till den gemensamma målgången och middagen.

Men detta är ju som att svära i kyrkan, bland alla troende som ägnat sommarnätter åt att tolka vad som står i Riksreglerna och Lokala föreskrifter. Det värsta är att man säkert skulle ju tappa många gamla trogna deltagare. Och ingen vet ju om man skulle få några nya i stället.
Och så förstås appar där man själv och alla bekanta kan följa i realtid hur man ligger till jämfört med andra, resultatlistor över bästa svenska seglingen, samt förstås pris till lokala mästare. En del är på G, annat är trögare.

Innan jag lyckas ta mig fram till Rainer Island Entrance till Stora Barriärrevet hinner solen gå ner, trots att jag maxar och stundtals gör 7 knop mot målet. Jag ser inte ett smack av det berömda revet, när jag seglar in med hjälp av B&G:s tv-spel. Jag får en deja vu från 24-timmars när vi seglade i beckmörkret ute på Byttafjärden. Vad gör jag om elektroniken går ner, tänkte jag då. Tänker jag nu. Men äsch. Det funkar nog. Och det gör det. Jag har stöd av motorn när jag vinglar in med revad stor mellan reven. Ifall det kommer squalls med jippar. Och några blir det, men jag lägger preventern runt skotvinscharna och släpper över lugnt och fint, så det går bra.

barriar

Innanför revet går jag omväxlande för segel, omväxlande för motor, en genväg utanför farleden där jag kan sova korta stunder emellanåt. Nu går jag på autopiloten, som är mer exakt på att följa rutten jag lagt ut mellan reven här inne.

Jag tror att utan de där 24-timmarsseglingarna skulle jag aldrig lärt mig tillräckligt för att kunna hantera Hafsorkestern på en sån här segling jorden runt.

 Niklas Krantz

 


Sittbrunnens bokhandel är öppen

Nautisk uppslagsbok

Nautisk uppslagsbok

Jag ville inte dö, jag ville leva

Jag ville inte dö, jag ville leva

VHF- och SRC-bok

VHF- och SRC-bok

Öregrunds övärld -  Från Arholma till Örskär

Öregrunds övärld - Från Arholma till Örskär

Fritidsskepparens Utsjöskeppare

Fritidsskepparens Utsjöskeppare

Logga in till bokhandeln, kommentarer och forum.

Kom ihåg mig

Bli medlem i Sittbrunnen, kommentera artiklar och få sällan ett litet nyhetsbrev om det är något kul som händer här.

Vi använder några cookies på Sittbrunnen. Välj om du vill tillåta det eller inte.
× Progressive Web App | Add to Homescreen

För att installera sittbrunnen som app i din iPhone/iPad, tryck på ikonen. Progressive Web App | Share Button Och sedan Lägg till på startskärmen.

Off-line