Curres blogg:

Hårdaste svensken i ARCen

Några av svenskägda eller svenskkörda båtarna i ARC gör bara 4 – 5 knop och har efter två veckor hela 1 100 sjömil kvar till St Lucia. Först om 8-10 dagar bör alla vara i mål efter en översegling med ovanligt lätta vindar.

Hårdast av de 16 svenska båtarna i årets rally har för andra året Mikael Ryking seglat med sin Pogo 40 Talanta. Han gick i mål natten till söndag som nionde båt, knep en fin fjärde plats i racingklassen och gjorde sin tredje Atlantsegling för året.

Andra svenskbåt i mål bör bli Thomas Berglund med sin 52 tons Swan 72 Pauline. Men han får se upp på målrakan för ryske Alexej Murashkin med svenskägda More Fun. Alexej ligger 102 sjömil efter och slörar fram med 8,2 knop. Han tar segern i klassen och blir 20:e båt i mål efter att ha prickat vindar, haft koll på skärningsvinklar och VMG, och har utnyttjat potentialen i den chartrade snabba More 55:an.

Långsammast av de svenska går det för Fortissimo 33:an Havanna - 4,5 knop denna söndag. En tröst är att farten är en hel knop bättre än häromdagen och för dagen ser Andreas och Carina Hammarlund ut att vara framme före jul.

INSTÄLLNINGEN
Tålamod är en dygd, men en hel månad på Atlanten, leder till frågan hur det är? Vad man gör hela dagarna? Sannolikt hjälper det med en filosofisk inställning, som exempelvis Gustav de Vries på More Grey har intagit.

Dag 9. Motorkörning och diskussion angående bränsleförbrukning uppstod sedan vi varit tvungna att ge bort vår extra diesel till en båt som fått några skador. Alltså började vi planera för att köra snålt och räkna på hur långt vi kan köra på de litrar vi har kvar. För vi ligger i ett enormt stiltjebälte med vindar mellan 0 och 2 m/s och vågor på 0-1,5 meter.

Under dagen såg vi ett lastfartyg på radarn och kapten Joakim kom med den briljanta idén att fråga dem om diesel. Det tyckte alla lät kul, men vi förväntade oss inte att de ens skulle fundera på saken. Vår AIS strular, så de kunde inte se vad vi var för några konstiga personer som frågade efter diesel. Därav blev det ett nej.

Tio minuter senare frågade kapten Joakim fartyget om de kunde se oss på radarn, mest för en kontroll. Och det kunde de, vi få god kontakt med dem och då frågade de ifall det var vi som hade frågat om diesel. De bad oss vänta på att han skulle återkomma.

Efter 20 minuter nervöst väntande anropade han och sa åt oss att ligga still med vår 17 meters båt, så att han kunde manövrera sin 140 meters båt nära oss. Därefter fick vi vår efterlängtade diesel.

Mycket spännande dag med att träffa en trevlig kapten mitt ute på Atlanten 1350 sjömil från närmsta land. Inte så stor chans att det händer. Dagen slutade med flygfisk i salongssoffan, stackaren lyckades träffa ett av få öppna fönster i båten.

DAG 14 NATTPASS I SHORTS
Halloj igen, under 900 M kvar, målet börjar närma sig. Känns bra att vara nere på tresiffriga nummer, gennakern kämpar på i den svaga vinden och drar upp båten i ca 5-6 knop när det blåser 3-4 m/s.

Svårt att inse att Atlanten är så stor som den är och att minst 250 båtar är ute på samma hav samtidigt utan att vi inte ser en enda på ett par dygn. Det säger mycket om hur stort havet är.

God mat, härlig stämning och alla börjar läsa på om öarna i de turistböcker vi har. Nätterna är varma, jag har äntligen lagt ifrån mig mitt seglarställ och sitter vakt i shorts och tjocktröja - 28,4 grader och 30 i luften!

Skulle jag rekommendera andra att göra denna resa? Ja, någon gång i livet ska den göras. Man får enorma insikter i livet och vad man har, inte har, vad man egentligen behöver och inte behöver. Jag skulle starkt rekommendera att göra detta inom ARC då det är säkrare! Man har en säkerhet med att man lätt kan få kontakt med de andra båtarna om man skulle få slut på diesel eller något annat viktigt.

Lev väl o ät gott
Gustav de Vries på More Grey

Svenskt i ARC per 4 dec