Mot pingvinernas land

Milo Dahlmann har verkligen något att berätta. Inte så många har gjort samma resa. På ett ingående sätt beskriver hon de strapatser men också den lycka som Milo och hennes besättning upplever under resan i mötet med djuren och naturens krafter. I så måtto är det en vanlig seglingsskildring. Men, Milo Dahlmann antar också ett miljömässigt perspektiv på resan och beskriver all den nedsmutsning som hon ser under seglatsen. Som läsare får man en bild av hur sjöfolk kan bete sig. Det är ju deprimerande att båtfolk t ex kan lämna PET-flaskor med gammal dieselolja på en underskön sandstrand? Milo Dahlmann beskriver också hur hon blir bemött under seglingen från bl a myndigheter, men också andra seglare. Det är fortfarande ovanligt med en kvinnlig skeppare och kvinnlig besättning. Jag förstår att Milo Dahlmann tagit med det här perspektivet i boken eftersom hon säkert blivit förundrad och förmodligen förbannad över bemötandet. Kanske kan det här perspektivet ge lite råg i ryggen åt andra kvinnliga seglare.

Boken är lättläst och trevlig samtidigt som man får en rejäl tankeställare kring miljön. Bilderna är väldigt fina och håller hög kvalitet. Det hade till och med kunnat vara fler bilder.

Dock är det synd att Milo Dahlmann ger en känga åt dem som har större båtar och menar att de seglarna inte tar sig tid att uppleva platserna de besöker. Det är en lite onödig generalisering som hade kunnat utelämnas. Jag tror inte att hon kan leda det i bevis.

Boken kan varmt rekommenderas.

Mary Omming

 {artprettyphoto path="images/stories/milo/antarktis" height="75" showTitle="0" slideshow="6000" autoplay="true" social_tools="false"/}

 

Se också intervjun i Sittbrunnen med Milo Dahlmann.

Sittbrunnenfilmer

Vi använder cookies.
Vi använder några cookies på Sittbrunnen. Välj om du vill tillåta det eller inte.