Bröstsmärtor på öppet hav

forsta Isen har gått för några veckor sedan. Det är full fart i hamnen inför den årliga Ålandseskadern. De första båtarna har redan lämnat hamnen och satt segel. Vädret är bra, klart och friska vindar. Jag seglar med eskaderledaren Torny och vi sticker bland de sista båtarna. Den övriga besättningen består av Lennart och Angelika. Vi sätter fart mot sydost och gör 6,5 knop i halvvinden. Havet fylls av vita segel och jag bara njuter. Vi går länge på samma bog och närmar oss Öregrundsgrepen.

Vinden ökar och samtidigt flyter dimman in. Det lutar rejält innan vi revar. Lennart kämpar uppe på däck. Jag mår inte så bra, säger han. Inte jag heller, tänker jag, och känner att sjösjukan börjar smyga sig på. Vi undviker att kryssa i dimman och tar ned seglen. Med motorn igång smyger vi fram och illamåendet ger med sig. Det är dags för lunch. Lennart går ned och börjar förbereda lunchen. Vi turas om att gå ned och röra i grytan. Han säger igen att han inte känner sig bra. Jag känner inte Lennart så bra men börjar ändå reagera. Han försvinner ned i ruffen en lång stund. När han tittar upp igen frågar jag hur han mår. Han skakar på huvudet.

Lunchen är klar och vi sätter oss ned i sittbrunnen för att börja äta. Torny står vid rodret. Jag sitter bredvid Lennart och ser hur han långsamt sänker armarna tills han nästan tappar matdosan och besticken.

-Men, hur är det? frågar jag.

-Jag önskar jag kunde säga att det är bra, svarar han.

-Har du ont någonstans, frågar jag.

-Jag känner ett tryck över bröstet, svarar han.

Innan han har uttalat meningen färdigt har jag mobilen i handen och slår 112. Jag ber att genast få bli kopplad till Sjöräddningen. Jag får tala med en operatör och förklarar vad som händer. Sedan lämnar jag över mobilen till Torny vid rodret som meddelar position och kurs.

Min autopilot går igång. Angelika hämtar dynor och sovsäckar. Jag bäddar ned Lennart halvliggande i min famn i sittbrunnen. Mina fingrar håller jag på hans handleder och finner en lugn och välfylld puls. Det förvånar mig men gör mig lugn. Han andas lugnt hela tiden. Hans keps slänger jag bort och sätter istället på Angelikas söta och röda mössa. Torny står fortfarande vid rodret och Angelika hämtar allt jag ber henne om. Att vi befinner oss på havet i dimma tänker jag inte på. Jag känner hans puls hela tiden och det är det enda som just nu är viktigt. Jag frågar Lennart igen hur han mår och han svarar att det pirrar i händerna och käkarna. Han är trött och slö och somnar nästan. Vi pratar med honom hela tiden och håller honom vaken. Han tycker att det känns lite bättre och det får även mig att må bättre.

olofwallenius Jag har inget begrepp om tiden men till slut kommer SSRS räddningskryssare från Öregrund med två ambulanssjuksköterskor ombord. De bordar oss långsides och en av ambulanskillarna kommer över. Han gör en snabb check av Lennart och bedömer att han på egen hand kan kliva över till räddningsbåten. När de har klivit över och vi släpper tamparna tar jag ett djupt andetag och andas ut. Vi klarade det och han får nu den vård han behöver.

Som i ett slag kommer tröttheten och illamåendet över mig och jag trycker i mig maten som kallnat för länge sedan. Nu ser jag de andra i besättningen och inser att Angelika inte alls mår bra och är ledsen. Vi sitter länge och håller om varandra och pratar om vad som har hänt. Vi är chockade alla tre men ändå lättade. Jag känner mig mycket trygg med Torny som vant och ostressat skötte båten och Angelika som hjälpte till med allt annat och behöll lugnet. När allt är över är det helt ok att bryta ihop.

Vi fortsätter för motor ned till Vässarö. Morgonen därpå ska alla båtar gå gemensamt över till Åland. Dimman sätter stopp för våra planer och vi seglar istället längs Upplandskusten med natthamn i Grisslehamn och Öregrund. På vägen hem får vi rapport om att Lennart mår bra och är hemma igen. När vi närmar oss hemmahamnen står han på bryggan iförd Angelikas söta mössa och tar emot oss. Jag känner en enorm glädje och lättnad över att han mår bra och kramar både honom och hans fru som jag aldrig har träffat förut. Vi tar en stund och pratar igenom det som hände innan vi skiljs åt.

Jag är inte en framstående seglare men jag vet vad jag ska göra när någon blir dålig. Att ha kunskaper i livräddning och en beredskap att agera är oerhört viktigt när man befinner sig långt ifrån land. Det är inte svårt att rädda eller hjälpa en annan människa. Handgreppen är enkla. Är du beredd? Om inte, hur gör du dig beredd? Gå en utbildning i hjärtlungräddning och första hjälpen så har du en bra grund. Förbered dig mentalt innan du drar iväg med båten. Gör små tankeexperiment när du är ute till sjöss. Föreställ dig att någon på båten blir allvarligt sjuk eller bryter benet. Hur ska du agera? Vem ska göra vad ombord? Vilken hamn är närmast och lämpligast att ta sig till?

Vad hände egentligen med Lennart den där majdagen 2010? Jag befarade problem med hjärtat pga. hans symtom framför allt bröstsmärtan. Men läkarna hittade inget större fel på honom. Jag hoppas och tror att vårt agerande och omhändertagande lugnade honom så att det inte blev värre. Man måste inte göra allting rätt. Bara man försöker. Det kan göra skillnad på liv och död.

Jag utbildar dig gärna. Med min utbildning Sjukvård Ombord får du lära dig livräddande åtgärder som hjärtlungräddning, luftvägsstopp och stoppa blödningar. Dessutom hur du hanterar nedkylning, sjösjuka och hur du organiserar ditt skeppsapotek. Avslutningsvis får du mentalt arbeta med en olycka ombord långt ifrån land i oväder. Du får lära dig grunderna, öva praktiskt och förbereda dig på att våga och kunna agera när det som inte får hända ändå gör det.