skagen

höstsol över Skagen

Sommaren i Skagen har varit fantastisk.
- Jag fick ihop tretusen ölburkar på två veckor, berättar den entusiastiske dansken med flakcykel på bryggan.

Septembersolen lyser på oss tre båtar som ligger förtöjda i gästhamnen, som i somras var proppfull. En hamn som är som en labyrint av bassänger, rymmer fiskebåtar i en mängd som är tveksamt om man kan hitta i Sverige i dag, varv som reparerar och bygger jättelika fiskefartyg och butiker där man enligt de lockand reklamskyltarna kan tjäna ofantliga belopp om man köper diverse alkoholhaltiga drycker. Butiker att handla mat i får man dock numera gå långt från hamnen för att hitta.

Trots att Skagen blev stad redan 1423, var det först 1907 som det byggdes en hamn här. Innan dess fick fiskarna dra upp sina båtar på sandstranden och konstnärerna fick åka tåg eller lägga sig på redden med skutan och låta sig ros i land. Men de fick fina motiv av fiskare som drar upp båtar på sandstränderna. Konstnärerna kom för ljuset, sa de. När man går runt på muséet i Skagen slås man dock av hur många målningar det finns med dunkelt ljus och dystra motiv av döda fiskare. Troligen var det snarare sällskapslivet på Brøndums hotell, och matsalen som de donerade ömsesidiga självporträtt till, som lockade. Och konstnärerna lockade i sin tur turister till den nordliga danska staden. Med hamnen kom sen också ett uppsving för fisket och industrin. Och på den vägen är det fortfarande.

Dan, Björn och jag är på höstsegling från Taubes Ängö, via farfars Marstrand, till Grenen som skiljer de tre haven, Nordsjön, Skagerack och Kattegatt. Den kortaste vägen till Danmark, norr om Öresund. Vinden blåser vår väg, sydlig, och ger bidevind på en bog, ända till tvillingtornen, eller är det skorstenar, vid inloppet till Skagens hamn. Tumlare och hundratals havssulor gör oss sällskap och jag mår bara lite illa av sjögången. Och det regnar bara lite.

Nästa dag lyser solen, nästan sommarvarmt. Vi tar en promenad ut till fyren och vidare ut på Grenen, där Nordsjön, Skagerak och Kattegatt möts. Campingägaren pekar ut stigarna genom gräs och buskar, och varnar för huggormar som vi tyvärr inte får se.

Faktiskt slår vågorna från två håll över sandreveln som utgör fortsättningen på Grenen. Tärnorna dyker i det grunda vattnet och turisterna trängs. Vi tar Sandormen tillbaks. Det blir en besvikelse, trots att vi åker genom fält av trutar på den västra sandstranden. När jag var lite var det ett litet vagntåg som snirklade sig fram genom sanddynerna. Idag är det en jättelik traktor som drar en stor bussliknande vagn genom buskagen på Skagen. För att stoppa sandens vandringar har man planterat buskar och silvergranar. Man har lyckats. Tyvärr ha man förstört Skagens unika natur på kuppen.

Hem till hamnen går vi den spikraka cykelbanan utmed vägen genom skogen, passerar den rekonstruerade vippfyren.
Orginalet sattes upp redan 1626, och den nya konstruktionen blev så framgångsrik att holländska skeppare krävde att danske kungen skulle sätta upp likadana överallt. Snart brann vippfyrar även på Anholt, Nidingen, Kullen och Falsterbo.

Svenska sjömanskyrkan är både vacker och känd. Men nu bommar man igen, ett resultat av privatiseringen av moderkyrkan i Sverige. Eventuellt kan det bli aktuellt med en särskild stiftelse för Sjömanskyrkan, men det är annu inte färdigförhandlat där uppe.

Tysken som varit i Finnmarken och sett midnattsolen vid Nordkapp kryssar vidare hemåt, medan vi sätter gennakern och surfar tillbaka via Pater Noster till Kyrkesund där hummertinorna ligger staplade i väntan på premiären på måndag. Vi möter en pensionär på Segway, en skolskuta för motor i medvind och ett antal polsktalande snickare, men annars är samhället övergivet för året. Vi kikar in i Engelska trädgården, uppbyggd av jord de fick med sig tillbaka från England när de levererat havre dit. Doriesarna är flatbottnade ekor som finns just här. En modell hämtad från Amerika och under en period väldigt populär i fiskesamhällena utanför Tjörn och Orust, som fortfarande emallanåt byggs just här

Nästa dag äter vi falukorv i Sesterviken vid vid bryggan som tillhör glaskonstnären, seglaren och båtbyggaren Lars Sestervik, vinnare av förra årets Orust Inshore Race. Själv är han i Stockholm och ställer ut glas på Kistamässan, så vi missar utställningen i ateljén. Och hans fantastiska koster står redan på land, så inte heller den kan vi beundra. Så det är bara att fortsätta hem, vika ihop seglen och drömma om nästa sommar.

Niklas Krantz

 

Sittbrunnenfilmer