Den omöjliga isresan

Tävlade genom Nordvästpassagen

ariel

I boken "Den omöjliga isresan" skildrar författarparet hur de, tillsammans med fyra ytterligare personer i besättningen, under säsongen 2010 seglar genom Nordvästpassagen. Segelbåten är deras vittberesta Ariel IV, en 49 fots slup byggd av stål. Det är den första svenska fritidsbåten som seglat genom passagen. Före dem har 42 andra fritidsbåtar gjort samma resa. Ariel IV har klarat resan på en säsong, utan att övervintra. Gratulerar!

 

isresan

Avgång från Råå i slutet av maj 2010, genom Nordvästpassagen, ankomst Alaska i början av oktober samma år. Totalt ca 7700nm.

 

Efter att ha lämnat Sverige går seglatsen till Norge, studs i Shetlandsöarna, Färöarna, Island och via ett antal grönländska hamnar till Grönlands huvudstad Nuuk. Denna del av seglatsen beskrivs av skepparen Eric. I Nuuk mönstrar hustru Birgitta på. Därefter skildras seglingen i huvudsak av henne. Det finns på gott och ont en skillnad i deras respektive författarskap.

Läsaren får beskrivet naturen och djurlivet. En flora och fauna det är få människor förunnat att ha mött.  I Nordvästpassagen är isen en ständig källa till oro, vid vissa tillfällen ser det mörkt ut, ska man tvingas övervintra alternativt vända tillbaka österut? Glädjen är naturligtvis stor när målet nåtts.
En inblick i de sociala problem som finns i de samhällen som besöks ges. Men även kärleken till det speciella sätt att leva det innebär att bo i Arktis.

lejonAtt författarparet är tävlingsmänniskor med stark prestationsinriktning kan knappast undgå någon. Det är säkert bra, eller kanske till och med nödvändigt, för genomförandet av denna seglats. Deras tankar visavi den svenska segelbåt de delvis seglar parallellt med i passagen ger dock en tråkig eftersmak.
Samma sak gäller inställningen gentemot andra turister (för även vi långseglare är väl turister?), som upplever denna fantastiska vildmark på annat sätt än på egen köl.
Enligt vår mening är det synd att berättelsen om denna unika segling i så hög grad ska tyngas av en rad olika tråkiga attityder, inte bara de här ovan exemplifierade.  Texten förmår inte att på ett bra sätt skildra allt det magiska som sannolikt upplevts. Det är tur att fotografierna finns.

I slutet av boken finns ett kapitel som retrospektivt behandlar relationerna ombord. Dessutom ett avsnitt där besättningen fått beskriva sina reflektioner. Det är definitivt lärorikt och tänkvärt, även för oss som genomför mer moderata långseglingar.

Boken är i sin helhet värd att läsas, på grund av den prestation som genomförts.

Erik & Mary Omming

Sittbrunnenfilmer