Hamntomten

Webbvikens ovärderlige hamntomte

Klockan är sex på morgonen och Webbviken är insvept i ett sirligt morgondis.
Årets vaktnatt är avklarad och jag gör mig klar för att åka hem och synkronisera mig med dunkudden när jag hör att det skramlar till i grindlåset.
Seeenare, seeenare!” klingar högt genom den svala morgonluften.
Men herrejisses, tänker jag! Sover han aldrig? Karl´n?

Erkki! Webbvikens ovärderlige hamntomte kommer knallande och ”Seeenare, seeenare” är hans finskklingande standardhälsning (Tjenare, tjenare)
”Har natten varit lugn?” Undrar han.
”Jodå!” Svarar jag sannigsenligt ”Ett fönster har gått sönder i bastun men annars har det varit lugnt som en biskopsgrav”

Erkki sken upp som en sol.
”Ett trasigt fönster”
Bättre nyhet kunde jag inte ha gett honom. Kanske de var lite för banalt men det bästa Erkki vet är när han får en uppgift att lösa, ett jobb att göra, ett haveri att laga.

Peppes brorsdotter och hennes kompisar hade haft samkväm i klubbens vedeldade bastu, Ungdomarna kom i går kväll och berättade att dom hade råkat panga ett fönster när dom skulle flytta en bänk.
Dom hade satt för en bit kartong, noggrant krattat bort allt glassplitter och erbjöd sig att betala kostnaden för ett nytt glas.

”Äsch!” Sa jag!
”Om ni rakryggat kommer och berättar att ni råkat paja en ruta så kan jag ta måtten och köpa ett glas för egna pengar som jag själv sätter in!”

Ungdomarna tackade ödmjukt och så var min plan…

Tills Erkki dök upp på sin morgonrunda!
”Jag fixar det!” kvittrade han full av entusiasm, ”Jag ska hämta tumstocken”
”Nämen ska du åka in till stan och köpa glas? Det är väl onödigt?” försökte jag. ”Jag bor ju 300 meter från ett glasmästeri. Du har ju flera mil att åka du!”

Men han gick inte att stoppa. Han mumlade nånting på finska och försvann bort till sitt skjul för att hämta en tumstock.

Erkki kom till Webbviken med den finska vågen på sexiotalet.

Som så många andra av sina landsmän slog han sig ner i byn, fick jobb på sågverket som hade ett omättligt behov av arbetskraft. Han har varit medlem i båtsällskapet sedan båtsällskapet grundades.

Erkki äger en olivgrön IF-båt som han köpte ny 1979.
Nu står den i ett av skjulen men ingen minns längre när den senast var i kontakt med saltvatten.

Varje vår drar han ut den i solskenet. Han tvättar, vaxar och polerar den. Kanske byter han ut någon liten detalj… typ något block, tamp, knap eller en clamcleat. Därefter riggar han upp utombordaren på en bryggkant för att ”varmköra” varpå han, inte kontrollerar, utan byter olja i växelhuset.
Han vecklar minutiöst ut samtliga segel och kontrollerar skicket på dessa för att åter packa ner dem väl vikta i sina säckar.

När så sjösättningsdagarna är avklarade hakar han vagnen i klubbens lilla traktor och knuffar in båten i skjulet igen för att  upprepa samma procedur nästa vår.

Han beklagar sig emellanåt över att ingen vill hjälpa honom med sjösättningen. Inte ens hans söner.
Hans klubbkamrater i Webbvikens båtsällskap är inte alls ohjälpsamma utan har ingått en ohelig pakt med Erkkis pojkar om att inte hjälpa deras 83-årige far att få båten i sjön.

Erkki är egentligen mycket medveten om att hans grabbar inte vill ha honom skvalpandes ensam ute bland kobbar och skär.
Det är nämligen så han gör.
Ger sig ut ensam!
Oavsett väder!
Helt omedveten om att han inte längre är den raska, smidiga IF-seglare han var på 70-80 talet.

Redan som 72-åring fick han skära av fallet och lämna spinnakern i sjön då han, ensam i båten, hade fått för sig att testa blåsan i kuling. Att sätta den hade gått bra och han fick en sjujäkla skjuts på båten men… så skulle den ner också!
Plåtbåtsjonsson hade, den gången, förbarmat sig och fiskat upp hans fina spinnaker ur viken.

När han var 73 fick sågverkets bogserbåt undsätta honom då han med tre brutna revben hade påkallat deras uppmärksamhet. Den gången hade han fallit handlöst rätt ner i sittbrunnen efter en promenad på däcket.

Droppen var när hans yngste son några år senare fick ett telefonsamtal från en lokal fiskare som hade hittat Erkkis olivröna IF insnärjd i en av sina laxfällor.
Erkki själv satt, dyblöt och olycklig, på strandkanten 100 meter därifrån.

Han berättade hur han hade tänkt sig att svaja i den mysiga viken och därför hade puttrat för motor in bland sandrevlar och stenbumlingar. Så hade han stått där, på det lilla akterdäcket, med ankaret i handen.
Då brakade båten in i nämnda fiskares laxnät varpå Erkki vacklat till och, med resultatet att inte bara ankaret, även Erkki hamnade i vattnet.
Vid 75 års ålder är det ingen smal sak att klättra upp för en akterstege iklädd blöta kläder och uppblåst räddningsväst så Erkki hade helt sonika simmat in till stranden för att invänta hjälp.

Sedan dess råder den tysta trepartsöverenskommelsen mellan Erkki, hans två söner och Webbvikens Båtsällskaps övriga medlemmar: Att Erkki håller sin IF-båt torr.

Dock skulle Erkki aldrig gå med på att svika livet i hamnen.
Han är en stor tillgång för klubben och oss övriga medlemmar.
Håller gräsmattorna i trim och bryggorna i toppskick. Han ser till att alla båtar är väl förtöjda, dörrar är låsta samt att grinden öppnas prick kl 09.00 varje morgon.

Han finns alltid tillhands när man behöver ett par extra händer och har ett osannolikt välsorterat verktygsskåp i sitt skjul.
Erkki sätter en heder i att alltid kunna tillhandahålla rätt verktyg av hög kvalitet.
Han blev uppriktigt kränkt när hans popnittång inte räckte till för de extremt grova nitar Racer-Robban hade införskaffat till en riggreparation.
Han surade i flera dagar och hävdade med bestämdhet att så grova popnitar saknade existensberättigande.
Det finns bult!

Åter till den trasiga glasrutan

Erkki kom lommandes tillbaks med sin tumstock i näven redo att ta sig an det trasiga fönstret.
Innan han kommit fram till mig såg jag det medelålders paret med Najaden, som ingen minns namnet på. Deras bil gled in genom grinden.
”Hallå Erkki” Ropade fru Najad när hon klev ur bilen.
”Seeenare, seeenare” svarade Erkki med fullt fokus på det förestående glasmästarjobbet.
”Strålande väderprognos för en segeltur i dag” Ropade Herr Najad medan han lyfte en stadig matkasse ur bagageluckan. ”Ska du bli med? Vi har både plats och käk för en gammal finsk hedersman
Erkki tvärstannade, genomgick något av en mikroskopisk kris för ett ögonblick!
”Nja… hmmmm… ja… nä!” Utrbrast han med stor tveksamhet. ”Jag måste laga ett fönster som gått sönder… men… nä jag måste nog… göra det!”

Snälla nån, tänkte jag! Farbrorn får inte så många chanser att komma ut på sjön. Ska han tacka nej för att istället laga ett fönster som jag redan erbjudit mig att fixa?

”Men herregud Erkki!” Ropade jag. ”Jag byter den där rutan jag! Stick ut och segla du!”

Han stod en god stund. Tittade på bastun, på tumstocken, på mig och på den stiliga Najaden ute vid bryggan.
Så spände han ögonen i mig och sa med bestämd stämma.
”Okej! Men sätt inte in för tunt glas! Det kan spricka när folk smäller igen dörren i bastun! Och lägg kitt mellan listen och glaset så att det inte skallrar!”
”Jag ska köpa ett bra glas och lovar att lägga kitt mellan listen och glaset” Svarade jag med min mest förtroendeingivande röst.

Han lommade iväg mot bryggan men stannade och vände sig mot mig igen.
Har du alla verktyg du behöver?” frågade han.
”Jag har alla verktyg jag behöver” svarade jag och pekade menande mot den väntande Najaden.

Han granskade mig från topp till tå och föreföll bedöma att jag kanske… eventuellt… nog skulle kunna klara av att sätta in ett nytt glas, stoppade tumstocken i fickan och tjavade ut på bryggan för att mönstra på den tjusiga Najaden.

Samma eftermiddag stod jag inne hos glasmästaren i stan för att få ett, lite tjockare, fönsterglas tillskuret då telefonen ringde i byxfickan.

Det var Erkki.
”Seenare, seeeenare! Jo jag tänkte bara säga att det ska ligga en tunn sträng med kitt mellan ramen och glaset också! Annars…..”

Oj! Jag råkade visst trycka bort samtalet... av misstag!

Som en skänk från ovan brast en kätting till en brygga någon natt senare varpå hela landgången sprack!
Där fick Erkki ett efterlängtat tvådagarsjobb!

Segelturen med herr och fru Najad har han pratat om resten av sommaren.

Vi har snackat ihop oss lite bland övriga båtägare och kommit överens om att vi måste bjuda med Erkki fler gånger ut på sjön!

Det har han förtjänat.

Erkki.

Webbvikens ovärderlige  hamntomte!

 

Webbviken finns inte!
Det är summan av en massa båtklubbar jag har mött, passerat och/eller varit medlem igenom åren.
De olika typerna är en salig blandning av verkliga personer och rent hittepå!
Dock bär alla figurer och skrönor på något spår från verkliga händelser och/eller personer.
Att skriva i "kåseriform" ger dock författaren möjlighet att lägga ihop, spetsa till och skruva en hel del på historier som annars skulle te sig helt ointressanta.

 

Sittbrunnenfilmer