Ensamma mammans story!

Ensamma mamman med Omegan berättar:

 

webbviken

 

Vintern har slagit sina klor i Webbviken och isen ligger metertjock!
På dess vidsträckta yta syns en och annan vinterfiskare och några snöskotrar som planlöst ilar fram och tillbaks över viken med sina testosteronstinna förare.
Kalle Kvick har erbjudit, den som vill, en snabbkurs i konsten att göra mjuka schacklar av Dyneemalina.Själv har jag provat med hjälp av diverse Youtubeisnstruktioner och lyckats…. sisådär…  och visst skulle jag kunna träna upp färdigheten själv men det är ju trevligt att träffas och pyssla tillsammans när båtarna ligger i vinterdvala.

 I klubbstugans goa värme har, förutom jag och  Kalle Kvick även Plåtbåtsjonsson anslutit. 
Peppe och hans fru är såklart där. Så också det medelålders paret med Najaden som ingen verkar minnas namnet på.
Vi har också vår ”hamntomte” Erkki som är med på alla sammankomster och träffar. Sommar som vinter.

Vid bordet sitter också Ensamma mamman med Omegan och det är henne denna lilla berättelse handlar om.

 

När vi väl hade fått grundinstruktionerna till diamantknopen och jag satt där, bitandes i tungan, för att få ändarna upp genom ”mitten av knopen” så tyckte jag att det var dags för en kaffeslurk.

Jag betraktade Ensamma mamman som utan större mankemang lyckas prestera en perfekt och alldeles jämn diamantknop i änden av sin schackel.
Jag berömde först hennes fina Dyneemaschackel, betraktade henne för en stund och frågade det jag har funderat över sedan hon dök upp i hamnen för några år sedan.
Det enda jag visste om henne var att hon tidigare har varit medlem i Segelsällskapet inne i stan.

”Alltså…. Inte för att vara påflugen…. men det är ju inte sådär jättevanligt med ensamma mammor som seglar” började jag…
”Speciellt inte ensamma mammor med utländska rötter” fortsatte jag… ”sååå hur har du egentligen… hamnat i… ja… dom här kretsarna?”

 Hon satt tyst en stund, som om hon skulle formulera svaret, sen skrattade hon till.

 ”Ja… alltså jag kom till Sverige som 13-åring från Iran på nittiotalet. Mina föräldrar flydde från den totalitära regimen och det är en lång historia jag inte kan gå in på men vi hamnade, hur som helst, i en liten håla långt inne i landet så jag har knappast vuxit upp med havet i generna”

Hon reste sig och fortsatte medan hon fyllde sin kaffekopp.

”Min pappa har alltid sagt att alla människor kan uppnå sina drömmar, men att man inte alltid vet vilka drömmar man har, så efter att ha jobbat ett år i hemtjänsten i min lilla inlandskommun bestämde jag mig, som tjugoåring, för att flytta till storstan och vidareutbilda mig till sjukgymnast”

 Det verkade som att de flesta närvarande var lika nyfikna som jag eftersom aktiviteterna hade stannat av och alla nyfiket väntade på fortsättningen.

 ”Under utbildningen träffade jag Daniel. En mycket charmerande ung man, innan vi var färdiga sjukgymnaster var vi ett par och ett år senare föddes tvillingarna.
Daniel hade också sina drömmar, men trodde att han hade koll på dem. Han såg sig själv som en saltstänkt sjöbjörn och brukade glatt berätta om när han seglade Trissjolle på morfars lantställe när han var liten kille.”

 Killen hade seglat Trissjolle som barn

”Jaha,” Flikade Erkki in, ”så han var alltså seglare?” 

”Haha! Inte en chans!” Gapflabbade hon så att sockerkakssmulorna sprutade.
”Han hade, och har väl fortfarande, bara väldigt dålig självinsikt! Nä! Han hade inte sett varken trissjollar eller andra flytetyg sedan barndomen när han kom hem en vinterdag och berättade att han hade köpt en Maxi 77 av en bekant! Nu jäklar skulle han äntligen ut i sitt rätta element och han lovade att inviga även mig i seglingens tjusning”

Hon borstade ihop smulorna i handen och fortsatte…

”Jag föreslog att vi skulle gå någon sorts kurs eller be någon rutinerad skipper om hjälp men han sa att det var som att cykla. Har man en gång lärt sig så minns man.”

 Hon blev allvarligare i tonen…

”Nu hade jag ju levt några år med Daniel och visste mycket väl att han kan mycket... men har väldigt svårt att veta var gränsen för hans förmågor går…. så jag ägnade den våren till att förkovra mig i seglingsteori plus att jag anmälde mig till Arnes seglarskola. Daniel vägrade… Arne hade ingenting att lära honom, sa han.”
”Jag gick hos Arne två dagar i veckan från början av mars till slutet av maj. Under hela maj hade vi praktiska övningar i Arnes fina 32-fotare och segelsällskapets två H-båtar. Jag tyckte det var skitroligt. Jag kan verkligen rekommendera Arnes seglingskurser!
Daniel köpte en vegamössa, ägnade våren åt att göra Maxin i sjövärdigt skick och lagom till nationaldagen sjösattes den i hamnen inne i stan.”

 Vid det här laget hade vi lagt alla Dyneemastumpar åt sidan och väntade andäktigt på poängen.

”Premiärturen skulle klaras av på själva nationaldagen. Farmor och farfar tog villigt hand om tvillingarna så att vi skulle kunna njuta fullt ut av vår nya segelbåt.
Daniel stoltserade i sin vegamössa när vi, för motor, gled ut genom hamninloppet.
Vädret var fantastiskt… sisådär 3-4 m/s pålandsvind och solsken och vi fick en fin kryss ut ur bukten, rundade udden och åt lunch vid den skyddade flytbryggan ute vid er… eller jag menar… vår klubbholme.”

”Jamen det lät ju mysigt?” flikade fru Najad in.

 ”Jovars, men när vi skulle hem hade det blåst upp och grå moln hade samlats i horisonten.
Det märktes väl inte så mycket när vi kastade loss från holmen men när vi kom på utsidan udden tryckte det plötsligt i något fruktansvärt i byarna!”

”Jo! Det kan vara otäckt där på utsidan udden” instämde herr Najad.

 ”Otäckt!?!? Jag blev fullständigt skiträdd!” Sa ensamma mamman. 
”Men Daniel… Han.. hur är det ni säger i Sverige… ballade ur… och blev helt handlingsförlamad!
Båten for som en tvålkopp i sjögången och i vindbyarna kändes det som en jättenäve drog ner masttoppen mot vattnet.”
Jag insåg att vi var tvungna att minska segelytan men när jag drog i linan till rullgenuan var det tvärstumt. Någonting hade fastnat på vägen fram.
Vi satt som i en tvättmaskin med fladdrande segel. 
Daniel skrek i falsett att vi måste starta motorn men jag minns Arnes ord:  att en liten snurra inte är mycket att lita på i sjögång och hårda vindar. Att dessutom hänga över aktern och hantera en utombordare i det vädret kändes inte frestande.”

Några av oss nickade instämmande. Hon fortsatte...

 ”Jag skrek åt Daniel att kolla vad som hade fastnat i rullsystemet men han satt, likblek, på knä på sittbrunnsdurken och klamrade sig fast i skotbalken.
Så blev jag mer förbaskad än rädd. Vände ner med vinden och lät förseglet fladdra rakt fram. Jag röt åt Daniel att han skulle hålla kursen sen tog jag mig medelst dubbla säkerhetslinor upp på Maxins platta däck.
Jag såg direkt att linan till försegelsrullen hade fastnat i en mantågsstötta, Pillade loss den och kravlade tillbaks till sittbrunnen där min skräckslagna sambo kurade och började dra in genuan.
Jag knuffade bort Daniel från rorkulten och styrde upp båten mot vinden med bara storseglet.”

 ”Var var ni då?” Frågade Plåtbåtsjonsson.

”Vi var rakt utanför udden och hade lika långt till skydd åt båda hållen.
Daniel skrek med panik i rösten att vi måste vända men som sagt…. det var lika långt att segla mot stan. Bekymret var bara att vi knappt rörde oss ur fläcken."

”Nä! Segla mastheadbåt på bara storseglet är ingen höjdare” menade Kalle Kvick.

Maxi 77... inte mycket storsegel där!

”Precis!” Fortsatte ensamma mamman.

”Arne på kursen hade förklarat att förseglet på många mastheadbåtar är… liksom… motorn medan storseglet  mest är ett höjdroder så jag drog ut en liten flik av genuan och det kändes faktiskt som att båten började röra sig en smula framåt.
Daniel, som åter satt på sittbrunnsdurken, skrek att jag skulle sluta men jag drog i stället ut lite till och fick en sjujäkla fart i skorven.... Adrenalinkick!!!!
Då började Daniel att gråta! Han hade dödsångest!”

Hon tittade på oss en och en när hon med allvarlig stämma tillade

”Han har aldrig suttit inlåst trettio timmar i en lastbil  på väg genom Turkiet eller som elvaåring tänkt på huruvida det är jag eller min mamma som löper störst risk att bli våldtagen av en människosmugglare i nåt avlägset berg i Kaukasus.”

Hon fortsatte

Jag började faktiskt känna att jag hade kontroll och snart skulle vi kunna falla av ner mot stan och komma i lite lä bakom udden.
Men när vi passerat sista skäret och föll ner runt udden knakade det till oroväckande i den gamla maxins roder.”

 ”Var det illa?” Frågade någon.

 ”Jepp! det översta roderfästet var på väg att haverera.
Daniel kräktes på durken och jag... jag styrde upp båten mot vinden.
Jag släppte på storfallet och lät hela bibban falla ner, Drog i storseglet tills jag hade fått ner det helt.
Sen vände jag båten mot stan igen, då brast rodret helt och hållet!”

Vilken dramatik!
Alla satt andäktigt och väntade på upplösningen.

”Min kära sambo låg under storseglet i sittbrunnen och inväntade döden men herregud… Jag har inte flytt med mina föräldrar över halva jorden för att gå under med en Maxi 77:a! Nä,  jag var fast besluten att återse mina barn igen så jag drog in hela genuan, lyckades fälla ner snurran, lirkade fram bränsleslangen och började rycka i startsnöret….. Men inget hände!”
”Då hörde jag ett kvidande under storseglet…”

”Daniel! Vad sa han?” Undrade vi

”Choke, choke choke. Kved han.
Jag trodde han menade Chock! men han försökte förmedla att jag var tvungen att dra ut choken för att få igång motorn!
Lite kunskap bidrar han med emellanåt min gode ex-sambo.”
När jag väl fått igång snurran kunde jag, hängande över aktern, styra båten med motorn i medvinden och en timma senare kom vi in i segelsällskapets trygga hamn.”

Hon tystnade….
Ingen sa något!

”End of story!”  sade hon glatt och tog upp en ny Dyneemastump.

”Jaha?” Sa jag, ”sen då?”

”Daniel satte aldrig sin fot i segelsällskapets hamn igen. Arne hjälpte mig att fixa rodret och jag seglade Maxi hela den sommaren… Utan Daniel.
Sen gick vi skilda vägar han och jag.
Maxin står kvar på landbacken inne i stan, det är ju hans båt, Hans spruckna dröm… jag köpte Omega 28:an första sommaren jag var singel och fick bryggplats här i Webbviken.”

 ”Lämnade du alltså din sambo för att han inte ville segla?” Sa Erkki frågande.

 "Nä! Det fanns många skäl till att vi gick skilda vägar men det kan ha varit en bidragande orsak.
Danne är nog en bra karl men självinsikt…. det har han inte!
Jag tror  nog att han blev lite knäckt över att jag… så att säga… snodde hans dröm.
Han ville segla och jag skulle följa med sen blev det tvärtom... jag ville segla men inte han! 
Ja… ni fattar?”

Jo! Vi fattade! 

”Men du”… undrade jag.
”Den där vegamössan som jag har sett att du brukar ta på dig ibland? Är det….”

”Jajjamän!” Avbröt hon.
”Det är hans! Om du tittar riktigt nära så ser du att det fortfarande finns spår av kräks kvar på den!"

Vega mössa.... utan kräks!

Sjökort över Webbviken och Sittbrunnsbukten.
Högerklicka och öppna i nytt fönster för att förstora

 

 

Fotnot:

Webbviken finns inte!
Det är summan av en väldig massa båtklubbar jag mött och varit medlemi genom åren.
De olika typerna är en salig blandning av verkliga personer och rent påhitt.
Dock har alla skrönor från Webbviken något spår från verkliga händelser eller personer.
Att skriva i "kåseriform" ger mig möjigheten att spetsa, lägga ihop och skruva på historier som annars kanske skulle te sig helt ointressanta!

Sittbrunnenfilmer