Örnbon

 Inte för naturklubben

“Våren är här”, utbrast min gode vän Sebastian Flink när han ringde och föreslog en promenad ner till båtklubben. Det var en utmärkt idé då jag hade möjlighet att författa en naturlyrisk skildring om våren och alla dess tecken till den lokala naturklubbens tidskrift. Uppriktigt sagt var jag tveksam om mina kunskaper i vare sig ornitologi eller biologi var tillräckliga, men det hade ju läst mina texter här på Sittbrunnen och hyste därför förhoppningar om att jag “nån gång skulle få till det” som deras redaktör uttryckte det.

ornbon

När vi kom den gamla grusvägen ner mot sjön såg jag i träden örnarnas sinnrika boställen och önskade att jag fått bevittna dessa stolta fåglar sträcka ut sina väldiga vingar och segla högt över oss vid marken fjättrade människobarn som bara längtansfullt kan se upp och drömma om att själva få sväva likt barnets radiostyrda helikopeter fria från vardagens bojor.

Min blick gick mot marken och jag fick syn på en säkert sällsynt växt som vågat sig fram bland fjolårets vissnade löv, Sebastian kunde med sina goda kunskaper från sina år i scouterna genast konstatera att det rörde sig om en blomma, gul till färgen och precis som jag själv kunnat konstatera liten till växten.

Nere vid vattnet hade isen börjat ge sig och invid strandkanten simmade tvenne fåglar av någon räddhågsen art som trots att varken jag eller Sixten hade någon tanke på att angripa dem flydde flygande ut över isen när vi närmade oss. Jag föreslog att det troligen rörde sig om om flygfåglar, Sebastian ansåg att de flesta fåglar flyger, men jag påpekade genast att det finns vadarfåglar, flyttfåglar, rovfåglar och varför då inte flygfåglar?

En kråka och en annan fågel iakttog jag också under tiden Sixten fastställde att ett träd han kände igen på ganska långt håll var en tall. Eller något annat, men ett träd var det med säkerhet.

Sixten hävdade också att en tita satt i grenverket, men jag var övertygad att de rörde sig om minst två, men vilken art det rörde sig om är jag mer osäker på. Stämningen mellan oss blev för en stund en smula spänd, men den gick över när jag upptäckte en tom ölburk som guppade i strandkanten. Den såg ensam ut och saknade säkert sina 5 syskon, men den får säkert snart sällskap av artfränder.

Det var på de hela en spännande promenad, men föreningen ville av någon anledning inte publicera mina intryck och iakttagelser så därmed är jag nödd och tvungen att låta cyberrymden förvalta texten.

Och slutligen får jag erkänna att det inte alls rörde sig om örnbon, det har säkert redan ni läsare listat ut med ledning av fotografiet, men frågan är om ni vet vad det är där uppe i trädet? En ledtråd kan vara att bilden är tagen ute på Färingsö. Första rätta svaret vinner Lena och Gösta Linderholms trevliga soppbok från Galleri Lena Linderholm. Perfekt till skeppsbiblioteket. Skriv svar i kommentarsfältet.

Christofer Ahlandsberg

Sittbrunnenfilmer