Tredje dagen

n3
Idag kommer jag att passera ekvatorn för femte gången på den här seglingen. Det ska bli en gång till i Atlanten. De två första dagarna på hemresan seglade jag 198 sjömil. Det är en snittfart på 4 knop. Om jag kan hålla den är jag hemma i slutet på augusti. Helst vill jag segla i 5 knop och komma hem i början på augusti. Det är 11 480 sjömil kvar.


I mitt huvud mal allt som kan gå fel. Hur ska jag klara stormarna runt Goda Hoppsudden när jag inte kan gå iland och invänta rätt väderfönster. På Facebook läser jag, när jag passerar en atoll med Internet, att seglarna i Kapstaden som gått in till marinan The Royal Yacht Club, sysselsätter sig med att samla in plastskräp som driver runt i hamnen. De får gå och handla mat ibland, men det är allt. Det är förbjudet att nöjessegla i Sydafrikanska vatten, och går man i land så blir man kvar tills de upphäver lockdown. Vem vet när? Kanske 1 maj.
Tänk om nånting går sönder. Det har börjat knacka igen om rodret. Jag bytte övre roderlagret igen i Uligan, men nu är det nog det stora nedre rullagret jag satte i nytt vid avfärden från Gålö, som börjar bli slitet. Inget farligt, men håller det 11 480 sjömil? Watermakern är bra att ha, men jag har fixat en enkel regnvattensamlare i reserv och har en 40 liter nödvatten undangömt ombord.

Kommer jag att kunna sova när stormarna viner. Nu sover jag en timme i stöten i sittbrunnen, med mobilens timer i fickan. I går natt fick jag sova tre timmar på morgonen när mobilens batteri hade laddat ur. I natt blev det sämre. En lång rad squalls med 10 ms och regn väckte mig och höll mig sysselsatt några timmar. Två rev i stor och genua, fick ner farten och gjorde det möjligt att åter styra med vindrodret. Det blixtrade över hela himlen, men det var långt borta, för det hördes inte. Regnet vräkte ner och jag fick vika undan mina liggunderlag i sittbrunnen så de inte skulle bli våta.

Nu rycker det i fisklinan i aktern och jag tror att jag fått napp. Men det är en sjöfågel som fastnat i vingen. Jag vevar in och ser att linan ligger flera varv runt. Men hon verkar förstå, håller sig lugn medan jag kastar runt linan så att den snor ut sig. Hon faller ner i vattnet, men kommer upp, brer ut vingarna och flyger bort som om ingenting hade hänt.

Många turer var det innan jag över huvud taget kom iväg. Först var det May-Lis som skulle flyga hem. Vi låg uppe i Uligan, 180 sjömil norr om huvudstaden. Från ambassaden i Delhi kom ett mail att i kväll går ett plan från Male. Det finns lokalflyg, men de får inte utlänningar flyga med nu, och vi får inte lämna båten.

Så vi skrev till ambassadören, som kontaktade konsuln i Male, som talade med vår agent och utrikesministern, och jag vet inte vem. Till slut fick vi tillstånd att segla till hamnen Hulhumale, på ön där flygplatsen ligger, intill huvudön Male.

Det var två dagars segling, eller kanske mest motorgång. Det jag har sett av Maldiverna fick jag se under den resan. Mängder med öar och rev, jätteanläggningar med gästhus på pålar ut över reven. Azurblått vatten. Tänk vad fint om man hade kunnat få stanna till lite och simma runt bland hajar, rockor och mängder av akvariefiskar.

Fast lite av den varan fick vi i Hulhumale. Egentligen fick vi inte köra runt med gummibåtarna, men det struntade Lars Alfredsson från Lerum i. Han låg bredvid oss för ankar i 64 jättelånga fot Dawnbreaker. I åtta år har han varit ute med den, seglat med olika besättningar som kommit och gått. Nu var det Ivan och Malene från Danmark. Tidigare hade Fred och Grethe som jag hade sällskap med i deras nya båt över Atlanten i Viking Explorers, i Panama och i Franska Polynesien, seglat med honom.

De hämtade upp oss och körde ut till tonfiskfabriken som kastade ut fiskskeletten utanför bryggan. Här var det tjockt med fisk, murenor och stingrockor. May-Lis var med varje dag ut, innan mailet kom att hon kunde åka hem med ett evakueringsflyg till Doha. Fast hur hon skulle kunna ta sig till flygplatsen var en oroande gåta fram till bara några timmar innan avfärd. Då fick vi besked att ta gummibåten till bryggan där en bil hämtade. Troligen var både konsuln och inrikesministern inblandade i de turerna. Men det gick bra, även om hon höll på att bli stoppad när de kom på att hon var norsk medborgare, fast hon skulle till Sverige, där hon bor sen 30 år. Ibland är reglerna konstiga.

Så var det jag själv som skulle hem. Nu eskalerade situationen i Maldiverna. Samtidigt som ISIS sprängde några polisbåtar på grannön började maldivianerna bli sjuka. Först en, sen fem och så 86. Totalt utegångsförbud och smittspårning inträdde. Först ett dygn, sen två. Sen två veckor.

Någon mat eller utklarering kunde inte komma på fråga, meddelade min agent. Åter en vända via ambassad, konsulat och utrikesministeriet. Så skulle det ändå gå, med diverse specialtillstånd. Med hjälp av lite drickspengar lyckades de till och med få ut mina kalsonger och t-shirts från tvätteriet.

Lars och Malene följde med i gummibåten till hamninloppet. Om några dagar ska de försöka ta sig till de obebodda brittiska öarna Chagos, som de tidigare fått besökstillstånd för. Sen ska de lägga upp båten i Reunion när lockdown går ut i maj. Om den nu gör det. Jag får sällskap av en polisbåt som stoppar mig och begär att få se utklareringspapperena. De vinkar när de kollat allt över telefon.
Förutom några båtar runt Male är det sen tomt på havet. Utanför några resorter ligger ett gäng halvstora turistbåtar ankrade. Enda mötet är mitt i natten när jag vaknar till och en stor lastbåt passerar dryga sjömilen bakom mig. I stället för destination har de i AIS-informationen skrivit: Armored guard onboard.

På Mentawai utanför Indonesien, där Carl-Håkan och jag hade det så mysigt för några månader sen, där skjuter lokalbefolkningen på en segelbåt som försöker ankra.

Jag tänker på grabben som drog mitt kreditkort för en och en halv månads utgifter på Maldivernas ankarplatser. Han snorade rejält bakom masken. Tänk om jag får Corona där ute på havet.

Men så kommer ett mörkt moln farande med regn och tio sekundmeter. Dags att reva igen. De har åkt upp och ner hela natten de här reven. Jag börjar få träningsvärk i armarna. Det är nog nyttigt.

Det är ICTZ, det betyder konstigt väder runt ekvatorn. Det kan bli alldeles stilla, eller enorma squalls. Ingen ordning alls. Men snart passerar jag ekvatorn, och sista Internetförbindelsen i sydligaste samhället Gan. Då hoppas jag kunna skicka den här texten till Tusse. Sen blir det nog inget mer än korta uppdateringar på Facebooks Sittbrunnensida, förrän om några veckor då jag kanske kan roama via EU-avtalet med Telia på franska Reunion. För kortvågsmailen verkar inte fungera här ute. Kanske neråt Sydafrika.

Ha det gott och håll avståndet.

Niklas Krantz

Sittbrunnenfilmer