Plan C

lamnar

Det här går inte! Min första plan, att fortsätta till Seychellerna, Madagaskar, Sydafrika och Brasilien är ju helkörd av coronapandemin. Plan B, att ligga kvar i Maldiverna och vänta tills det går över, pallar jag inte och dessutom ser worst case lite läskig ut i det alternativet.

Återstår Plan C. C som i Corona. Att segla hem. Ensam. Non stop.

 kustgarden

Det såg ju riktigt bra ut. Vi hann fram i tid för att checka in i Maldiverna. Ett gäng i motorbåt och munskydd kom ut till oss på ankarplatsen och vi fick fylla i en massa papper, skriva under och stämpla. Dem tog våra pass, stämplade och fixade 90 dagars visum.

Rubicon som kom några dagar senare råkade värre ut. Då var gränsen stängd. De blev stoppade av Kustbevakningen och fick ligga och driva en dag innan de blev anvisade en plats i utkanten av ankarplatsen. Vi pratade VHF på svenska med dem, och de talade med svenska ambassaden i Dehli.

rubicon

Resultatet blev, efter många turer, att de fick ligga kvar utan inklarering. Emergency ship, kallades de.

Skillnaden var nu inte så stor. Vi fick inte heller gå iland. Men först fick vi umgås med andra båtar.

Vi blev inbjudna på en drink till spanska katamaranen Purna. Vi hade inte rört alkohol på några veckor och just den dagen inte ätit något heller. Det blev vin och snacks. Sen gick värden och hämtade en flaska whiskey. Det slutade förstås med att jag som vanligt somnade i soffan, i sittbrunnen eller snarare på akterdäcket. Så skulle vi åka hem och vi hoppade i gummibåten och körde iväg.

Åt fel håll! De skrek från katamaranen medan jag försökte orientera mig så gott det gick. Men Janneke och Wietze från Anna Carolina körde ikapp oss och tog oss på släp tillbaka till Hafsorkestern. Jag tyckte att de överdrev, att jag skulle nog klara att orientera mig bara de lugnade sig lite. Men jag bråkade inte. Det kunde ju vara så att de hade rätt.

bett

Nån mer whiskey eller annan alkohol blev det inte i muslimska Uligan. Det var ju skönt. Men mat och diesel fick vi levererade till båten. Samt sprayburkar med insektsspray.

För May-Lis hade upptäckt några bett på händerna. Vägglöss, kunde hon konstatera efter en egen mardrömsupplevelse hemma i Sverige, några år tidigare. OK, vi sprayade, började koka alla kläder och lakan, skruva bort paneler i hytterna och hittade i alla fall något misstänkt bakom panelerna i förpiken, som tvättades i kokande vatten.

kokar

Vi beställde fler sprayburkar och kokade mer och mer kläder. Och jag fick bara fler och fler röda prickar, trots medicin från läkaren i Uligan.

tvatt

tvatt2

Under sprayhooden hittar vi en jättelik kackerlacka, den dan duschhandtaget läckt och översvämmat balkarna i botten på båten. Jag slår ihjäl den och ger den en sjöbegravning. På toa började det krypa pyttesmå myror, som fick smaka sprayen.

fiskunder

Nu hade vi ju lite sysselsättning i paradiset. May-Lis snorklade på revet innanför båten och så småningom fick hon en kompis med två kajaker i båten intill, som hon morgonpaddlade med. Efter två veckors besöksförbud från Kustbevakningen fick vi plötsligt hälsa på varandra igen. Men inte gå iland.

mat

Reglerna var som ofta när det gäller den här Coronaepidemien inte värst logiska. Efter två veckor för ankar och en dryg vecka till sjöss var vi ju gott och väl karantänade. Det började gå upp för oss att vi aldrig skulle få seglingstillstånd i Maldiverna så länge lockdown mot turisterna pågår. Och det kommer ju att dröja länge innan smittan är borta i världen. För med 19 fall har ju Maldiverna ingen immunitet.

delfiner2

Jag följer ju med lite i media därhemma. Har eSvD i paddan, nu gratis corona-DN och lyssnar på P1-poddar, ekot och Studio Ett. På facebook blir det ju lite diskussion ibland, om den svenska linjen.

delfiner

Micke Wall, en av digitaliseringspionjärerna jag jobbade ihop med på SVT, är kritisk mot lagomlinjen och hittar artiklar från Guardian, BBC mm, som han länkar till. Själv tycker jag att det är fascinerande att en person som haft fel så mycket, åtnjuter ett sånt förtroende. Statsepedimiolog Anders Tegnell uttalade sig om att det inte var nån fara att åka på sportlov i Italien, att det inte skulle bli så farligt i Sverige och att det bara gäller att trycka ner kurvan så att sjukhusen hinner med.

fiskebat

I Kina har man till slut lyckats, i varje fall för stunden, stoppa smittan med stenhård reglering av människorna. De flesta andra länder gör likadant. Janneke berättar, när hon och Wietze kommer över på lunchfika och äter bullar jag bakat och May-Lis goda havreflarn, att hennes Nederländer också satsar på att uppnå flockimmunitet, att låta folk bli smittade så att de som vid en vanlig influensa blir immuna. Precis som Boris Johnsson satsade på att göra, innan en rapport slog fast att det skulle kunna leda till att antalet döda av corona i Storbritannien slutade på 250 000. Och innan han själv blev smittad.

besok

Anders Tegnell vill inte säga högt att han satsar på flockimmunitet. Det skulle ju kunna leda till att runt 50 000 svenskar dör, om man översätter de engelska siffrorna. Men han handlar som om. Jag förstår inte att folk har förtroende för honom.

Micke var upprörd för att SVT sände Mellofinalen från Friends Arena i coronatider. Jag är glad att jag inte har kvar mitt jobb på SVT som beredskapschef. Vi hade varit tvungna att göra en riskanalys, som antagligen kommit fram till att konsekvens och sannolikhet inte var jättehöga just då.
Anders Tegnell brukar säga att han kanske fått fel i efterhand, men att han hela tiden handlat utifrån det då kända kunskapsläget. Det är just det som är problemet. Han är en duktig epedimiolog, men han är dålig på riskhantering. Och kommunikation.

starsend

Även om riskvärdet blir lagom högt, måste man beakta vad det blir för konsekvenser om det okända, det man ännu inte fångat i några mätningar, inträffar. Om det scenariot är tillräckligt hemskt, konsekvenserna blir katastrofala, så måste man ta höjd för det också. Så hade jag varit kvar på SVT hade jag haft det oangenäma nöjet att råda VD att ställa in. Jag har ingen aning om vad som hände bakom kulisserna i år, men finalen hölls. Ingen har undersökt, eller i varje fall publicerat nånting, om hur det gick. Men eventet sammanfaller i tid med smittospridningen i Stockholm.

När det gäller den fortsatta seglingen och karantänen här i paradiset måste jag också ta hänsyn till worst case. Visst, antagligen funkar det bra att vänta här utanför Uligan några månader tills pandemin blåst över. Anders Tegnell säger ju att i april-maj planar det ut. Men även om han har rätt för en gång skull; vad händer i Afrika? Det har ju knappt börjat där än. Det kommer att ta mycket längre tid än några månader. Och vad händer när turistekonomierna här brakar, kommer vi fortfarande att få mat levererad till båten? Jag hör på radion att Vietnam och Indien har stoppat risexporten. De behöver maten själva.

spanjoren

Från Madagaskar läser jag i en facebookgrupp om en seglare som blivit hindrad att flytta till en egen vik. Lokalbefolkningen ringde Kustbevakningen. Nästa gång kanske de tar saken i egna händer. Xenofobi kallas det när man skyller allt på främlingarna. Som SD i Sverige. Eller de som brände flyktingförläggningar.

kajaker

Vi får segla från Maldiverna. Men det finns ingenstans att segla till. Seychellerna dit jag skulle, har stängt gränsen. Madagaskar har stängt. Indien har stängt. Chagos har slutat bevilja tillstånd och dragit tillbaka för de som redan fått, typ Rubicon. Syd-Afrika är stängt. Fortfarande är Suezkanalen öppen, men hur länge för segelbåtar? Jag får mail från Randivåg som lyckades komma in i Djibouti innan de stängde. Tanzania är det enda som är öppet, men vem vet vad som händer på de tre veckor det tar att segla dit. Utan vind.

snorkeling

Möjligen kan man få ankra utanför Reunion, som tillhör Frankrike. May-Lis får kontakt med den norska konsuln, som bekräftar att det fortfarande går två flyg i veckan till Europa därifrån. Det är en möjlighet för henne att komma hem.

Men sen? De gastar som bokat in sig för segling hemåt lär inte kunna flyga hit. Även om de skulle vilja.

Anders Eriksson, som seglade Malala ensam runt jorden, skriver på sin facebooksida, att om det inte finns några hamnar öppna kan man ju alltid segla direkt hem. Jag kommenterar att det är ju en idé när Plan A har spruckit, om inte Plan B fungerar. Plan C är född. Ensamsegla non stop hem.
Jag får kontakt med gamle seglaren Des Cason i Syd-Afrika. Han ägnar sig åt att hjälpa segelbåtar runt Goda Hoppsudden, som är den tuffaste etappen på vägen hem. Sen blir det mest medvind över södra och norra Atlanten. Men runt Goda Hopp drar lågtrycken med kuling i nosen förbi med typ fem dagars intervall. Och när den fem knop snabba Ahguilaströmmen tar en ner genom Mocambiquekanalen kan det uppstå monstervågor när man möter motvinden. Då gäller det att ta sig in innanför 200-meterskurvan på den smala kontinentalsockeln, bort från den starka strömmen.

korall

Des har inga invändningar, trots att det egentligen inte är den bästa säsongen. Men man bör hålla sig innanför Madagaskar, menar han. Det kan fortfarande komma orkaner utanför vid Reunion i april-maj. Han brukar hjälpa 120 båtar runt udden varje år. Jag blir nummer 30 i år.

Lita inte helt på Des, får jag råd från facebookvänner som gjort det. Han kan ibland komma med konstiga råd som han inte motiverar. Skaffa en backup. Efter några förfrågningar får jag två napp. Thomas Lundgren som jag seglat 24-timmars med och som jag köpte kortvågsradion av. Och Fredrik Siljelöf, som seglar White Knuckles på Morarna och routade vägen så himla bra när jag seglade från Panama till Marquesas med hans pappa Anders.

snorkeling2

Jättebra med två, som kan avlösa varandra. Jag ska ju inte bara runt Goda Hoppsudden, även om det är den farligaste sträckan. Totalt är det 11 770 sjömil hem. Då kör jag direkt upp till Kap Verde och Kanarieöarna. Där är det stängt idag, vi får se hur det ser ut om ett par månader. Azorerna har en pir för bunkring öppen. Om jag är ensam ombord tänker jag nog gå norr om Skottland. Engelska kanalen är ju ganska tätt trafikerad, vilket är jobbigt om man behöver sova lite ibland.

Då skulle jag vara hemma på västkusten i augusti-september.

hem

Jag längtar faktiskt lite hem vid det här laget och tycker det ska bli en lagom utmaning att ensamsegla hem. Hafsorkestern är efter några pysselveckor här och i Thailand i bättre skick än någonsin. Så nu är det nog Plan C som gäller.

Svenska konsulatet i Male har pressat på myndigheterna och plötsligt får vi seglingstillstånd för att gå till världens minsta huvudstad och försöka hitta något plan som lyfter mot Europa. May-Lis hittar en kärra som inte är inställd, i slutet av april, för jättemånga pengar. Jag skickar en inköpslista som ska räcka hela vägen hem, till agenten.

För första gången har jag ankrat med en triplina, som det stod i pilotboken att man skulle göra i Uligan, eftersom det är en hel del koraller på botten. Om ankaret fastnar kan man dra loss det med triplinan, är tanken. Jag tog ett långt snöre som jag knöt fast i ankaret och hängde en fender i ändan. Resultatet blev att triplinan snodde sig runt några koraller och fastnade på åtta meters djup. May-Lis upptäcker det när hon är ute och snorklar.

Men just innan vi ska kasta loss kommer sonen till May-Lis kajak-kompis paddlande, dyker ner och trasslar loss vår triplina och vinkar oss adjö. Vi hissar ankare och segel och defilerar förbi Rubicon som säger att de ska försöka hålla sig kvar så länge som möjligt. Sen kanske de går till Reunion och lägger upp båten, om den här Coronaskiten drar ut på tiden.

skrap

Det tror jag tyvärr den gör, vad än Anders Tegnell säger. Det är inte bara virus. Det är ekonomi också. Och skiten har bara börjat träffa fläkten.

Niklas Krantz

 

Sittbrunnenfilmer