Rockande delfiner och fuskande mekaniker

 delfinfot

Det gungar på Bengaliska viken. Delfinerna kommer och hälsar den nya besättningen, min bror Uno. Vid Nicobarerna blir vi upphunna av svenska Rubicon, som i Thailand tipsade om bästa Sri Lanka-hamnen Trincomalee, via VHF:en när vi mötte dem utanför Phuket.

Så nu har vi samma kurs och vi försöker hänga på genom att hissa gennakern, när vinden kryper ner mot 7-8 ms.

Plötsligt svängde Hafsorkestern upp mot vinden och sjön. Det var innan vinden la sig under 10 ms och vågorna fortfarande var ett par tre meter höga. Vi fick slita i rodret för att komma tillbaka i kurs. Hade rodret gått av i lagningen?

 vindroder

Vi ropade på Rubicon på VHF-radion att ta det lugnt och inte åka ifrån oss. Så såg jag att det fräste våldsamt om vindrodret. Det stod i 90 grader mot båten och när vi stannade upp åkte roderbladet av sin axel. Det släpade som tur var med i sin säkerhetslina och jag kunde bärga och surra roderbladet på akterspegeln. Vi kan segla vidare och låta autopiloten styra, men nu måste vi ladda några timmar med motor varje dygn.

Kerstin var arg på mig efter förra blogginlägget. Det är svårt att veta vad man ska skriva och inte, och jag är ledsen om jag kanske gick över gränsen den här gången. Förlåt om mitt omdöme brast. Jag ville inte peka ut någon, felet var mitt. Jag ville skildra svårigheterna att fungera ombord i grupp, att fixa ett happy ship. Det hade jag delvis misslyckats med.

En fördel var att hon i sitt svar berättade varför hon egentligen hoppade av i förtid. För att hon tyckte jag drack för mycket på kvällarna när vi umgicks efter dagens segling.

oar

Det är sant. Redan innan avfärd var jag på ett föredrag på Oceanseglarklubben med Per Karlsén, som menade att om man inte var uppmärksam kunde en seglingssemester som inte tar slut, lätt leda till att man inte nådde det fantastiska mål man satt ut. En liten kursförändring i början, som knappt märks, ger ett helt annat slutmål.

Men asch, tänkte jag, man kan ju alltid korrigera kursen.

seglar4

Det är dags för det nu. Min dotter Klara har klagat på mig, när hon besökte oss på Gran Canaria, att jag dricker för mycket och ibland somnar i sällskapet. Min vän Anders Egerö berättar när vi ses efter jul, att jag inte slutar i tid på kvällen, börjar sluddra och somnar i sittbrunnen. Jag har druckit rödvin till maten och emellanåt en whiskey med Carl-Håkan genom hela Indonesien. Han är hemma och jag fortsätter med festglada semesterfirare. Och sen julfirare.

sonjaasa

I december kom Sonja och kusin Åsa. När vi låg vid en boj vid hittat utanför inklareringen i Phuket och druckit lite whiskey, kom en katamaran glidande i mörkret. Det där är våran boj , hävdade de. Jag ville inte köra båt nu och svarade att de kunde ta en annan boj, det fanns många lediga.

Efter ett tag kom en kille åkande i en liten snurra och började skälla, medan katamaranen försvann inåt marinan. Till slut gav jag upp och med ficklampor letade vi upp en annan boj intill.

Nästa morgon talade jag med ett finskt par som stannade till vid Hafsorkestern med sin gummibåt. Alla bojar i Ao Chalong är faktiskt privata, berättade de.

Mitt omdöme hade svikit mig. Och jag hade märkt att jag emellanåt blev sur och vresig för småsaker.

Min kropp och min själ mådde helt enkelt inte bra.

På en träff för besättningskvinnor och män i matsalen på kollektivhuset Färdknäppen, berättade jag i mellandagarna om mitt beslut: Ingen mer alkohol för mig, på ett tag eller resten av livet. Jag vet ännu inte vilket. Ni får gärna dricka öl och vin till maten ombord, men kom inte dragande med presentsprit till mig.

Nu tar det emot att skriva. Jag lägger ihop datorn och lägger ner den i ruffen. Sitter och tänker i mörkret under hundvakten. Sen går jag och hämtar den igen.

Det var en fantastisk kväll. Ett tjugotal av mina reskamrater på de sju; Östersjön, Nordsjön, Atlanten, Karibiska Sjön, Stilla Havet, Andamanska Sjön och Indiska Oceanen, dök upp. Tänk vilken resa vi gör, vilken tur jag har med sådana vänner som hjälper mig runt jorden. Jag hann ju inte tala med alla så mycket jag skulle velat, men det få bli ombord.

Fast egentligen var det ju Klaras och Malins nya underverk Essa, jag var hemma för att träffa. Värdens gulligaste barnbarn. Rent objektivt sett.

Till en början gick det alldeles utmärkt att låta bli kvällsberusningen. Jag var ute och nyårsseglade med min seglarvän Birgitta Silverhjelm och vi hade Stockholms södra skärgård för oss själva. Jag fick chansen att prova min nya varma flytoverall, inköpt för hemresan via Grönland och Island om ett och ett halvt år. Jag drack cider och hon champagne.

nyar

Från en kulen egen vik på Sadelöga såg vi fyrverkerierna vid midnatt över Utö. På nyårsmorgonen genomförde vi en synnerligen avancerad operation för att lägga loss i en kuling från sidan som hotade trycka Esmeralda II mot klipporna intill. Ett avhåll i form av en bergskil blev kvar på klippan på Sadelöga.

roder

Från Phuket fick jag besked att Hafsorkestern gått på grund när Sonja och Åsa skulle ut och dyka och snorkla. Startmotorn vägrade och när de skulle segla hem drev de på en klippa i det starka tidvattnet. Rodret gick av igen. På samma ställe! Jag hade varit snål i Jakarta och väntat med att köpa nytt startbatteri, när jag bytte förbrukarbanken.

lucka

Dessutom ville inte watermakern leverera med igentjockade filter, och besticklådan hade gått i baklås så de fick äta med de två gafflar och en sked som låg i disken.

Jag tror att Hafsorkestern inte tycker om att jag lånar ut henne till vänner. Jag kan hennes svagheter och klarar att fixa det mesta. Men ibland behöver jag hjälp. Och ibland hjälper inte det heller…

Men de lyckades ta sig hem till marinan Yacht Haven på Phuket och där hittade jag en verkstad som kunde fixa rodret. Med en taxi åkte jag till en bilbatteriaffär i stan och fixade nytt startbatteri.

besattning

Anders Rosén och Ingela Ottosson var i Thailand på pensionärsvisum. De mönstrade på och hjälpte mig att montera rodret. Jag med snorkel under aktern och Anders drog hjärtstocken rätt med ett snöret uppifrån precis som Mikael Rycking lärt mig att man ska göra när man tappar rodret mitt på Atlanten. Som jag övade på i lagunen på Kiribati.

seglar2

Den första veckan på den här kryssningen genom Thailands fascinerande skärgård fungerade bra. Men sen började det klia i fingrarna och jag blev lite trött på Coca Cola och Scweppes Lemon-dricka.

urmy

De är himla trevliga, Anders och Ingela, och vi sightsingade i Kholanta och Ko Lipe. Men det är lite väl mycket turister i det landet.

kolipe

I en vik utanför Phuket fastnade ankarkättingen i koraller eller stenar på botten. Jag fick köra runt med motor lite för att få loss den. Men när jag skulle hissa upp ankaret gav ankarspelet upp för tredje gången.

- Du måste alltid avlasta ankarspelet när du frestar på det så där, hälsade eventuelle gasten Johan Gustafsson på Facebook.

Jag avlastar alltid med en snubberline när jag ankrar, men i fortsättningen ska jag göra det när jag frestar på spelet i andra lägen också.

mytrasig

Lilla My tog in rejält med vatten när vi körde på en korall i den långgrunda viken på Phiphi Don. När vi kom tillbaka ombord visade sig att härdaren i gummiklistret jag köpt på Bali redan hade härdat. Nu hade vi ingen gummibåt och satte kurs tillbaka till Krabi och Phuket, där det fanns mer klister att köpa.

Ensam i Yacht Haven igen försökte jag komma igång att jogga igen. Jag har ju tidigare haft vita perioder i upp till ett halvår. Problemet är inte helt nytt. Kicken av endorfinerna efter en halvtimme, timmes löpning, är en motsvarighet till kicken och avslappningen av alkoholen. Men det var ursvettigt och jag tappade mobilen. Som tur var låg den kvar längst bort i skogen där jag hade vänt.

Ensam och trött förföll jag och köpte lite thailändsk whiskey hos lokala restaurangen Mama and Papa, där man beställer genom att peka på en smaskig rätt på en affisch. Men jag fick ångest och ringde Gustav, som var med över Biscaya. Han slutade med alkohol för tio år sen och lovade på färdknäppträffen att jag kan ringa när jag vill. Nu visste jag inte om jag skulle vara glad för att jag gett mig själv en månad utan berusning, eller ledsen för att jag inte klarar att hålla ut. Men han peppade mig, en dag i taget, sa han, och nästa dag fortsatte jag med mitt nya liv.

Ankarspelet var kört. Det nya som Johan Strömbäck hade köpt i Stockholm och som jag nu med övervikt fått med ner till Thailand. Kugghjulet på elmotorn var sprängt i tre bitar. Inget man hittar en mekaniker för i Thailand.

Jag la ut frågor på marinan i Krabi, som kontaktade andra leverantörer. Men det fanns inget ankarspel i min storlek att uppbringa. I Langkawi, just på andra sidan gränsen, dit Sonja och jag seglat i december, kunde de få hem dubbelt så dyra spel som mitt. Så hittade jag en affär på Phuket som hade ett exakt likadant ankarspel som jag hade. Samma kille i Ao Chalong jag köpte ankaret av.

ankarspel

Det blev tredje upplagan av samma spel, nu med 60 meter 8 mm kätting, istället för tidigare 40 meter. Jag har sparat nygamla spelet och har nu reservdelar till allt utom det lilla söndersprängda kugghjulet. Dessutom fick jag hjälp med ett nytt fäste till ankarspelet, så den nya kättingen ska kunna ramla fritt i boxen utan att man behöver putta till den hela tiden när man hissar.

katting

Besticklådan har fått en linjettlösning, istället för den igenkleggade tryckknappen. Man lyfter lådan över en liten klack när man ska dra ut den. I marinans lilla tillbehörsaffär hittade jag en tryckvattenpump, så numera slipper man sparka på pumpen under min koj när man ska diska, som man fått göra sen den då nya pumpen i Karibien.

verkstad

Ulf Stenfeldt hjälpte mig med nya kranar i diskbänk och toa. I överviktsväskan från Stockholm hade jag Damixas modeller, som passade perfekt och läckte och flagade inte som orginalen vid det här laget.

kran

Jag fick till och med monterat duschen på akterspegeln som jag haft med mig sen starten på Gålö 2017.

dusch

Sonja hade med en vattenpump till motorn, som med jämna mellanrum har läckt olja och vatten. Nu är det olja under motorn igen. Men jag hittar en Volvo Penta Dealer i Phuket, YSE, som skickar två mekaniker. De byter vattenpumpen och fixar nya packningar till den. Men när de ska gå på fredagskvällen och jag kollar in reparationen under motorn, ser jag hur det rinner ännu mer olja.

packning

De konfererar och tar till slut fram en sprängskiss på motorn och förklarar att det nog är packningarna 11 och 13 som läcker. De finns hemma, säger de efter ett telefonsamtal. De kommer tillbaka på lördagsmorgonen och skruvar av fronten på motorn, tillsammans med generatorn, för att sätta i de nya packningarna.

Men det är som förgjort. Ju mer jag gör, desto mer kommer till. Jag har lärt mig känna på smaken av vattnet som dyker upp i kölsvinets förvaringsutrymmen. Smakar det sött är det nya duschen som småläcker i handtaget. Smakar det Cola är det en aluminiumburk som är trasig. Diesel när man överfyllt tanken för hårt. Men en massa vatten jag pumpar ut med Ingela och Anders ombord smakar salt.

lacker

Det visar sig vara en av de nya supersäkra genomföringarna i komposit som jag monterade före avfärd. Det bara småläcker lite grand i skåpet under handfatet. Men hela tiden. Och vem vet vad som händer med den läckan på Indiska Oceanen, Sydatlanten eller Ishavet. Så när min bror Uno lyckats ta sig ut från Coronaförlamade Kina där han är med sin fru Lien, så går vi till den trevliga marinan Port Takola i Krabi och lyfter upp båten. Mitt kapital från lägenheten jag sålde hemma i Stockholm börjar krympa ihop.

lyft

Nya kompositgenomföringar kan jag beställa från generalagenten utanför Bangkok.

unojobbar

Jag borrar bort den gamla kranen till intaget för toalettens spolvatten och plastar fast den nya. Samtidigt skrapar och slipar Uno Hafsorkesterns botten från långhalsar och havstulpaner Propellern blir ompysslad med puts, offeranod och propellerfärg. Marinan beställer den yttre gummidamasken, den som alltid ramlar bort, från Volvo Penta i Phuket.

klart

Det tar en dag extra, men till slut kan jag sika fast den och vi kan sjösätta till högvattnet nästa morgon.

away

Fast det tycks som förgjort i Thailand. Delägarbåten Away tuffar runt utan mast, sedan riggaren misslyckats med att masta på under sista springfloden. Med en vecka till nästa chans missar hela gänget som kommit ner för att cruisa Andamanerna all segling. Själv tittar jag ner i motorrummet och ser åter massor med vatten och olja.

motor

Jag orkar inte längre, förfaller och tar några öl till maten. Men snart ska vi ut på havet några veckor utan annan berusning än vind och vågor.

De sk proffsen hade skruvat sönder kylvattenslangen med slangklämman, glömt att skruva fast generatorn och inte fått stopp på oljeläckan. Ett rejält fuskjobb. Efter ett dygn svarar YSE på mail och ber att få bilder. Sen föreslår de att jag ska efterdra två muttrar. Om det inte hjälper ska han skicka två mekaniker.

muttrar

Men nu får det vara nog. Vi har redan klarerat ut mot Sri Lanka och jag har ingen lust att gå in vid Phuket igen. Jag köper en extra dunk motorolja och klockan två kastar vi loss.

seglar

Det är en ynnest att få ha min halvbror med på den här överseglingen. Vi lärde oss segla tillsammans på Kryssarklubbens skuta Gratitude, när vi var 14 och 15. Sen har han varit med på någon 24-timmars och nån gång på västkusten. Med honom kan jag tala om nästan allt och vi har så mycken historia gemensam.

unobadar

Fast pappa förnekade honom, när han skilde sig från hans mamma och samtidigt träffade min mamma, blev det Uno som satt på dödsbädden och fuktade farsans läppar när han inte fick dricka för att inte drunkna av vatten i lungorna.

Jag tyckte, hemskt nog, att det var skönt att han dog. Han blev bara elakare och elakare. Jag hoppas att jag aldrig blir sån mot mina barn, och inte var riktigt lika egofixerad när de var små.

Han verkade vara avundsjuk på dig, säger Uno. Jag kommer ihåg när han inte kunde starta Ella på Ramsö, och du gick ner till hamnen och drog igång motorn.

Ella var en gammal fiskesnäcka med en encylindrig bensin- och fotogenmotor som farsan köpte av Enar, när han slutade fiska. Jag tror jag vevade igång det jättelika svänghjulet på ren envishet.

Jag njöt nog av att bräcka farsan. Har nog gjort det sen jag föddes. Det var det enda som bet på honom. Kanske därför jag blev journalist och började på SVT. Där misslyckades han och blev utmobbad. Alla var ute efter honom, menade han. För honom existerade bara han själv, världens centrum.

Alla tyckte han var så social, säger Uno. Men han ville ju bara få allas uppmärksamhet.

seglar5

Vi drar på stereon ut över Bengaliska Viken. Till ”Riders in The Storm” kommer de. De rockande delfinerna. Fler och fler. Kanske hundra till slut. De gillar Doors bäst, men även Cornelis och Jaques Brel. Efter en timmes hoppande runt båten kroknar de på Marianne Faithfull.

Men till solnedgången kommer de tillbaka och svänger med The Clash och Pink Floyd. Jag sitter i fören med fötterna doppande i det fräsande vattnet med ett myller av fenor runt bogen. Uno står i sittbrunnen och spanar leende mot den nedgående solen och det kokande havet.

Niklas Krantz

 

 

 

Sittbrunnenfilmer