Spindlar, plastpåsar och heliga tempel.

tempel3

I mörkret ser jag bara en rad ljusa prickar. Vi går för motor genom ett spegelblankt sund mellan Bali och Java. Framför oss ligger tusentals indonesiska utriggare, spindelbåtar, och lockar fisken med sina strålkastare. Fast inte alla. Några har bara blinkande blå, gröna och eller röda lampor, som de tänder när Hafsorkestern närmar sig.

Emellanåt tänder jag flodljuset i tio sekunder för att varna. Då vaknar någon helt nära och viftar med sin gröna laser i luften. Sen lyser han rakt på mig.

För första gången sen jag lämnade Sverige för två år sedan får jag användning för radarn. Jag har visserligen använt den i dimman utanför Portugal, men då såg jag inte en fiskebåt förrän den dök upp framför nosen och jag hann väja i sista sekunden.

 prickar

Nu har jag lärt mig ställa in och tolka radarbilden lite bättre. Med dess hjälp kan jag förvandla den endimensionella linjen av ljusa punkter till en tvådimensionell karta. Visserligen dyker spindelbåtarna inte upp som små röda prickar förrän de är innanför min varningscirkel på en sjömil, men jag kan åka slalom mellan dem om jag koncentrerar mig på skärmen.

radar

Indonesien är ett fascinerande land. En skärgård på 18 000 öar, 252 miljoner människor, fyra världsreligoner, samt ett gemensamt språk. Samt en massa ogemensamma.

mc2

Här har människor bott hur länge som helst, från den pyttelilla Floresmänniskan med sin minielefant, till sultaner, portugiser, holländare och japaner, som regerat över människor med varierande bakgrund på de olika öarna. På 1400-talet kom muslimska handelsresande och predikanter som fick med sig större delar av befolkningen på en religon som är betydligt mindre rigid än på andra ställen, färgad av ursprungsreligonernas animism, tillbedjan av djur och natur. Men det är världens största muslimska stat.

vattenfall

- Ja, jag är muslim, säger vår chaufför som visat oss vattenfallen på Lombok. Men på lördan vill jag ha en öl, skrattar han.

apa

På Bali behöll hinduisterna dock greppet, ibland delade de också tempel med Buddisterna, som i Pura Gunung Menak Batur. Som Carl-Håkan och jag besöker iklädda obligatorisk sarong och hårband. I Tanah Lot blir vi också välsignade med heligt vatten och riskorn i pannan innan vi får donera vår pengagåva och gå en liten bit uppåt trappan på templet som är byggt på en klippa ute i vattnet, som man bara kommer ut till vid lågvatten.

tempel1

Uppe vid en vulkansjö vaktar sjöormar ett annat flytande tempel, när det inte som nu är lågvatten. Tempeldanserskor dansar med turister i röda t-shirts som kommit med buss för nån företagskickoff.

tempel2

tempel4

tempel5

tempel6

tempel7

tempel8

tempel9

tempel10

tempel11

tempel12

penisar
Vi väntar i hamnen Serengang på att våra förlängda visa ska bli klara. De vi fick i Darwin räckte bara 30 dagar och nu vill vi segla upp längs Sumatras vilda västkust utan att känna stress. Så det blir många turer med vår chaufför till immigration i centrum av Denpasar. Massor med uppgifter ska fyllas i en gång till och våra värdar Yacht Service Serengang, som vi hyr mooringboj av, ställer upp som ”sponsor”, vilket innebär att de också måste fylla i en massa uppgifter i ett ”sponsorbrev” och dessutom komma till immigrationskontoret, vilket tar runt en timma i den täta bil- och motorcykeltrafiken. Nya foton ska också tas, vilket inte kan göras samma dag som det andra. Fem arbetsdagar senare kan man få komma och hämta sitt pass med nytt visa.

sundowner

Så det blir några kvällar med sundowner i plaststolarna på Kuta Beach, medan surfarna där ute väntar och väntar på en våg de kan stå tio sekunder på. Fast oftast ramlar de innan de ens kommit upp. Vi äter middag på turistrestaurang men skippar nattklubbarna. Vi är ju vana att gå och lägga oss när solen gått ner.

sundown

Fast på den lilla ön Gili Air var det ändå finare. Ett turistparadis med bara cyklar, hästovagn, samt elskoter. Vi hyrde cyklar och tog oss runt på några timmar. Se satt vi i sanden i baren på beachen och njöt av att solen gick ner över vulkanen Agung på Bali mittöver. Sen fortsatte vi till andra stranden där ett band spelade livemusik från 70-talet.

plast

plast2

plast3

prick

stadning

stadning2

stadning3

stadning5

stadning6

Trots att människorna är fattiga, på Lombok hade massor med hus dessutom rasat vid jordbävningen förra året, så är de vänliga och trevliga, hejar när man går förbi. Brottsligheten är rapporterad som väldigt låg, till och med i Jakarta.

Enda stället vi inte kände oss väl till mods på var en liten fiskeby i norra Sulawesi. Här fanns en stor saltanläggning och massor med kor som betade. Men det var inte byborna som fick inkomsterna av det. De var fattiga med trasiga kläder. Det började med fiskare i kanot som kom och ville ha metkrokar, barn som ville ha ”böcker”. Det står i pilotboken att man ska ta med anteckningsböcker och pennor till barnen, så det förväntar de sig. Men jag hade inga anteckningsböcker.

tigger
Problemet är också att de är många som vill ha. När en kom på att fråga om mössa kom jag på att Anders lämnat kvar en keps han fick i fiskeaffären på Galapagos. Så den fick fiskaren. En halvtimma senare började kanoterna komma och fråga om mössor på löpande band.

Vi rodde i land och tog en promenad inåt saltanläggningen och kossorna. Men i byn blev vi mötta av kvinnor som tiggde, grät och började dra i oss. Fler kvinnor kom fram och tecknade att de behövde pengar till strumpor och alt möjligt. Det blev otäckt och vi vände tillbaks utan att sett mycket av byn.

När vi lämnade viken nästa morgon mötte vi några fiskebåtar som vi köpte en fisk till överpris av. Vi konstaterade att någonting inte stod rätt till i den byn.

Tiggeri är svårt. Visst vill jag dela med mig av mitt överskott. Men att ge till tiggare känns förnedrande, såväl i Indonesien som i Sverige. Jag håller lite med Ann Heberlein. Tiggaren säljer en vara, empati, tillfredställelsen att få göra något gott. Lite som den prostituerade som säljer sexuell tillfredställelse. Båda offrar sina kroppar. Och köparen hjälper till att upprätthålla ett ojämlikt, förnedrande förhållande.

Däremot dricksar jag gärna och struntar i att pruta fast jag glatt inser att jag blir ”lurad”. Visst är det charmigt att ge ett äpple till glada ungar som kommer paddlande i sina små utriggarkanoter som de hela tiden öser för att inte sjunka. De blir glada, men vad är det för mönster jag återigen har bekräftat? Kommer de att fortsätta tigga när de växer upp?

wayne

När vi fått våra visa betalar vi för diesel, boj, tvätt och sponsorhjälp. Ägaren Wayne och direktören Thekulik tackar och Wayne talar uppskattande om Greta Thunberg som han hoppas träffa i Chile, dit han ska resa som miljöombud. För att vara företagsledare är de unga, runt 30. Jag ska just starta motorn när jag tittar in till under trappan, luckan till motorrummet. Den jäveln läcker vatten och olja igen. Vattenpumpen jag fick fixad senast på Tahiti släpper ut både det ena och det andra.

Men vi har tur och får hjälp av en mekaniker på Yacht Service som kan tricket att lyfta motorn med en domkraft, lossa motorfästet för att få ut bultarna till vattenpumpen. Volvo Pentas special för vattenpumpservice. Han tar ut vattenpumpen, åker iland och kommer tillbaka vid lunchtid med nya hela packboxar och packningar. Snart är han klar, jag några miljoner rupier fattigare, och vi kan sätta kurs mot Java-sjön.

Planen är att besöka några öar i Javasjön för att sen gå ut väster om Sumatra upp till Banda Aceh, för att därifrån sätta kurs mot Thailand.

akter

Första ankarplatsen, Ampat Bay på Bali, kommer vi till på eftermiddagen. Vi tar dingen in till stranden och njuter solnedgången vid en reaggerestaurang på sandstranden. Det är lätt att hitta Hafsorkestern i mörkret, eftersom det bara är fyra segelbåtar här och vi har motorlanternan tänd i stället för ankarlanternan. Den senare, en ledlanterna jag monterade före avresan har nämligen slutat fungera. Vi lyckades hitta en gammaldags med glödlampa i en marinaffär i Denpasar, men jag vill ha en strömsnål med led.

Vi sätter oss i sittbrunnen och snackar vidare över ett glas vin och runt om oss tänds fiskebåtarnas lampor. Det blåser bra från vulkanen inne i land, runt 10 ms och vi konstaterar att nu får vi bra med ström från vindgeneratorn.

En fiskebåt kommer närmare och lyser på oss med en kraftig lampa. Jag tar fram vår lampa och lyser tillbaka, då vänder den åt ett annat håll. Ytterligare en närmar sig, men när jag lyser på den tar han upp näten och försvinner bort. Jag kollar efter de andra segelbåtarnas ankarlanternor. Men de tycks ha gått därifrån.

Då fattar vi äntligen! Det är vi som är på drift.

Mycket riktigt, ankarkättingen hänger rakt ner. Jag startar motorn, ser i plottern att vi är en bra bit ut. Ankarspelet får jobba hårt. 30 meter kätting rakt ner är tungt. Men det ordnar sig, vi tuffar tillbaka till den smala remsan med ankardjup på 10 meter och backar fast oss i korallbottnen igen.

Vi sover inte värst lugnt den natten och på morgonen bestämmer vi att strunta i att lämna båten för upptäcksfärd på den lilla ön och tuffa vidare istället. Två dygn till nästa ö.

ch

Men på natten märker jag att det är något väldigt konstigt med strömmen. Den tar slut hela tiden. Vi får starta motorn flera gånger under natten. Jag mäter och mäter och till slut upptäcker jag att startmotorn drar en massa ström hela tiden.

På ön Bawean tar vi en långpromenad och lyckas få tag på en liten flakmoppetaxi tillbaka. I den branta backen upp får vi dock gå, moppen orkar med nöd och näppe själv upp. På nervägen tjuter bromsarna mer och mer och vi tror både jag och Carl-Håkan att när vi får möte just där soptippen verkar ligga, dvs stupet ner mot sjön där alla slänger sina plastskräppåsar, att nu gör vi nog plastpåsarna sällskap. Men vår chaufför lyckas få upp moppen på vägen igen och när det planar ut stannar han just vid vår lilla restaurang där vi förtöjt dingen en bit upp på sandstranden.

ch2

Vi åker ut och ska kasta loss mot nästa ö när startmotorn hackar och vägrar att gå igång. Jag vrider på svänghjulet, konstaterar att motorn inte skurit, skruvar loss generatorn och konstaterar att den fungerar. Nu är frågan om jag ska fortsätta skruva själv eller be om hjälp. Vi åker in till restaurangen och frågar, och jo de har en mekaniker. Han sitter och äter på haket intill och kommer snart.

Medan vi väntar kommer vi i slang med ett kanadensiskt par. Han är före detta dieselmekaniker och erbjuder sig att komma över från sin katamaran och titta på Hafsorkestern. Jag tackar och säger att jag först ska ge den lokale mekanikern en chans.

Han kommer med en fd sjöman som kan lite engelska och de tittar frågande när jag visar att vi ska åka ut i Lilla My. Men det går, även om det är på gränsen, att åka fyra, om det bara inte går nån sjö. Och det gör det inte.

Mekanikern skruvar ihop allting och provar att starta. Inget händer. Jag mäter startbatteriet. 6 Volt. Inte konstigt att det inte vill. Ska ju vara minst 12 Volt. Ställer dit mitt reservlitiumbatteri och motorn startar. Men när jag mäter med min tångamperemäterae kan jag se att generatorn ger 18 Ampere till startmotor och startbatteri. Fast när jag mäter på startbatteriet kommer det ingen ström där.

Men näe, det var bara tomt startbatteri och nu fungerar allt, säger mekaniker och sjöman. Så jag betalar de några hundratusen, kanske 500 SEK, kör iland dem och hämtar kanadensaren.

Han skruvar isär lite sladdar och reläer, som vi testar och byter mot några jag har liggande. Ett relä har bränt ihop totalt och sen går motorn. Men startmotorn suger fortfarande 18 A och riskerar att tömma även mitt reservbatteri. Men vi kan starta motorn och om jag slår av motorns huvudströmbrytare kopplas batteriet bort. Det blir dock inte mycket laddning över till hushållsbatterierna.

easy

Vi kommer till en liten ankarvik på Kirimunjawa, där vi hyr skotrar och åker de tre milen väg på ön till en strandresort där vi äter Nasigoreng, innan vi åker tillbaks. Här är det lagom trafik för oss.

På kvällen blir vi inbjudna till den amerikanska båten intill på en liten öl medan solen går ner. Det visar sig att alla fem båtarna i viken också kommer. De seglar ihop i ett Indonesiskt rally, med likadana flaggor i spridarna och till samma hamnar där de umgås och deltar i en massa arrangemang som de lokala turistmyndigheterna och marinorna anordnar. Vi har mött dem vid Komodo och Lombok tidigare.

Här får vi lära oss en ny sed. Värden fixar snacks och dip, medan alla andra tar med sig det de vill dricka. Vi har inte tagit med oss några öl, men värden bjuder frikostigt.

Vi hade ju tänkt passera Jakarta och gå ut i Indiska Oceanen, men enligt Volvo Dealer-appen är det det enda stället där man kan hitta reservdelar till Volvo Penta, så vi stävar in mellan plastpåsarna till 28-miljonerstaden. På natten går vi i farleden för motor när det plötsligt blir tyst. Motorn går inte att starta. Runt om oss tuffar lastfartygen fram och åter.

linan

När jag tittar bakom båten ser jag något i vattnet och med båtshaken får jag upp en 16 mm plastlina. Som sitter fast i propellern. Vi sätter segel och driver i två knop mot Jakarta. Jag ropar på VHF:en på All Ships och förklarar att vi fått fiskeredskap i propellern och driver sakta. De håller snällt undan.

På morgonen tar vi ner seglen och jag tar upp snorkel och kniv ur stuven. Linan sitter runt propellern, men hålls ihop av ett tunnare snöre som är lätt att skära av. Lättade kan vi sätta motor mot Marina Batavia igen.

lina

Jag lyckas få telefonkontakt nån timme innan vi är där, mailen jag skickade har ingen svarat på. Vi är välkomna, men tidvattnet börjar sjunka, meddelar de. När vi går in mellan den röda och gröna bojen utanför inloppet visar ekolodet 1,9. Vi sticker 1,85. Men vi kommer in och märker att vi är enda gästande båt. Dock är det mycket folk på segel- och motoryachter runt omkring. Det är de som pysslar om båtarna åt sina ägare. De bor ofta ombord och på kvällarna får de ibland besök av fru och barn. Det verkar inte bo några gäster på det stiliga nyrenoverade kolonialhotellet. Det ägs av en kines, kanske en av de som har sina lyxyachter vid bryggan. Huvudverksamheten verkar vara lyxbröllop som hålls på söndagarna.

marinan

Men nu är det lördagkväll och vi får telefonnumret till VP-mekanikern som kan komma först på måndag. Söndagen ägnar vi åt rundtur och i den gamla skonarhamnen Kunda Selata intill marinan hittar vi en guid som för 600 kronor ger oss en privatvisning.

kundaselat

guide

cement

bryggan

Vi tar en liten motoreka runt hamnen och får gå ombord på en av de gamla träskonarn som fortfarande trafikerar de indonesiska öarna. De fraktar cement och byggmaterial ut och regnskogstimmer in till Jakarta.

tuktuk

Guiden fixar en tuktuk som vi åker till marinmuseet med. Vi har ju redan sett att på de olika öarna har de olika sorters fiskebåtar. På Bali låg de i tusental längs stränderna. På Lombok hade de drak- eller fiskhuvuden. Många med segel på en lös mast och de flesta med en Long Tail-motor, en sån där som James Bond brukar köra.

fiskebat

fiskebat2

fiskebat4

fiskebat6

fiskebat7

fiskebat8

fiskebat9

fiskebat10

fiskebat11

fiskflotte

batbygge

batbygge2

batbygge3

longtail

Fiskmarknaden är lite tråkig, eftersom den är hoppackad för städning, men de bjuder på kaffe. Fiskehamnenär ett virrvarr av hopträngda träfiskebåtar i vatten som mest påminner om en soptipp. Från en större träskuta lossar de frusen fisk när vi kommer. Intill pågår reparation av träskutor.

fiskehamn

renovering

fiskehamn2

fisk
Vi får en tuktuktur genom kinakvarterens marknad och besök i ett kinestempel. Eftersom staden är byggd av Holländarna har de naturligtvis grävt kanaler kors och tvärs, så att det ska se ut som hemma. De fyller ingen funktion, mer än som skräpdiken. Här och där snurrar en borste som sysresätter det stillastående vattnet och i den stora sötvattenssjön har man satt igång en storstädning för att kunna använda vattnet. Vår guide blir besviken när den gamla kanalbron från 1600-talet visar sig vara stängd för renovering.

kanal

Men det gör inget. Han lämnar av oss i den gamla kolonialkrogen Café Batavia, upprustad till 30-talsmiljö. Den blir vårt stamställe de kommande dagarna. Sen tappar vi bort honom, men det gör inte så mycket, programmet är slut och vi har betalat.

cafebatavia

På måndag kommer inte mekanikern, men väl hans entusiastiske son med en medhjälpare. De skruvar ur startmotorn och tar den med sig. Jag kopplar ur batterierna i hushållsbanken och mäter dem med den ”brödrost” som Christer Svensson tipsat mig att köpa på Jula. Två är helt slut, ger ingenting trots att de är fulladdade, två är ”weak”. Tre av dem köpte jag just innan avfärd.

Mekanikerns son kör oss till en batterihandlare där jag köper fyra nya batterier som jag skruvar dit nästa dag, samtidigt som jag passar på att sätta dit den amperemätare jag köpte hemma i somras. I en marinaffär hittar jag också en ledlampa att sätta in i den topplanterna jag köpte i Bali.

masten

Men när Carl-Håkan hissat upp mig i masten visar det sig att sladden också var trasig, inte bara lampan. För att byta sladd måste jag ta ner masten! Nu är jag förbannad. Men på natten vaknar jag och kommer på att jag har en antennsladd till mitt 4G-modem, som jag ändå inte kan använda utanför Europa. Jag messar Thomas Lundgren som bekräftar att det går bra.

selfie

Ett annat problem är att nya ledlampan inte fungerar i sockeln för glödlampan i nya topplanternan. Efter återbesök i marinaffären och lite spring fram och tillbaka kommer det fram att de är olika kopplade. Om jag sätter minus på en skruv som sitter på själva lamphållaren fungerar det.
Carl-Håkan får veva upp mig igen för fjärde gången, och nu fungerar allt. Utom 4G-modemet.

Nu kommer mekanikern tillbaka i egen hög person, tilsammans med sonen och ytterligare två medhjälpare. Det var kortslutning i en lindning i startmotorns rotor. Som tur var fanns det en sån i lager i Indonesien. Så nu skruvar de ihop allt och byter samtidigt filter och olja, som jag tycker är så tråkigt och geggigt.

mangrove

Vi ska sätta på kaffe, men nu är gasen slut. Det blir en extrapromenad sista dagen före högvattnet klockan 11.20, när vi antagligen kan gå ut ur hamnen utan att fastna.

Man får inte köpa gasflaskor, man måste lämna en i utbyte, säger tanten i skjulet med hundratals gasflaskor för utbyte. Men jag har en gasflaska från Kiribati och den har fel färg och fel ventil.

Vi går gatan fram, köper en regulator av en kines, kollar Indoram som har det mesta, utom gasflaskor. På vägen tillbaka ropar några på oss.

- Vill ni köpa en gasflaska, säger de antagligen på indonesiska.

Gubben på marken ler och säger 500 000, ca 300 svenska. Det är väl vad det kostar hemma. Antagligen borde det kosta mindre än hälften här. Jag tänker på vad Anders har sagt att jag måste lära mig pruta.

- 300, säger jag.

- 800, gör gubben med fingrarna och skrattar. Han har ju sett när vi tjafsade med tanten i butiken mitt emot tidigare.

Han får sina 500 och vi går glada tillbaks till marinan, lämnar tillbaka nyckelkortet och kastar loss mot den livsfarliga vulkanen Krakatoa när tidvattnet står som högst.

Niklas Krantz

hafsorkestern

 

Sittbrunnenfilmer