Storm och annan skit!

sopor

Nu är jag trött på all skit som bara går sönder! På tre veckor i Kiribati har jag lyckats kvadda dingen, dieseltanken, rodret och fått fullt med långhalsingar utanpå skrovet. Samt kraschat vindgeneratorn.

Jag brukar försöka undvika att skriva om trasiga saker nuförtiden, för att inte skrämma upp intresserade gastar. Som färskvattenpumpen som ibland inte vill starta. Då får man sparka under min säng eller slå på den med en pinne. Duschpumpen som inte pumpar eller dynorna i salongen som är alldeles flammiga sen jag tog bort möglet på dem i Panama med Klorin.

vrak

Första dan jag landade utanför hamnen Betio på Tarava efter tre veckor till sjöss var det ett helsike att ankra. Jag hittade en bra plats, trodde jag, sex meter djupt. Perfekt för att lägga ut 30 av mina 40 meter kätting, fem gånger djupet. Men vinden vred lite och plötsligt stod djupmätaren på 3,6 meter. Och det var fortfarande en meter kvar till lågvatten. Och i hamnen gick vågorna nån meter höga.

Bara att lägga om. Upp med ankaret och lite längre ut. Det skulle finnas ett vrak här, men det stod ju utsatt på kortet. På rätt plats trodde jag. Plötsligt kraschade det till och Hafsorkestern la sig på sidan i vattnet, nedtryckt av vinden. Inte bra. Upp med ankaret och nytt försök.

Tredje gången gillt, trodde jag. Klockan tre på natten började det tjuta och ösa ner. En rejäl kuling från väster, som de faktiskt varnar för här. 16 ms stod det på mätaren. Jag tände plottern för att kolla att jag inte draggade. Det gjorde jag, in mot det grunda nära kajen. Men efter hundra långa meter tog det stopp. Jag satt fast. Nästa morgon konstaterade jag att ankaret sannolikt låg just under en boj, sannolikt satt det i bojstenen.

Räddad av turen. Efter tre timmar avtog vinden till frisk nordlig, med ännu högre vågor och solen gick upp. Jag vilade lite och kontaktade tullarna som hade sagt att de skulle dyka upp ombord vid åtta. Ropade på radion vid tio och då tyckte de att jag skulle ta gummibåten in till dem istället. De stämplade pass och kollade alla papper, jag lovade att jag inte hade några växter eller vapen i båten och de förklarade att om jag ville besöka några andra atoller måste jag ta bussen bort till huvudstaden Bairiki och få en cruising permit.

Men immigrationskillen var trevlig och skjutsade mig på sin motorcykel till närmaste bankomat. Som förstås var trasig. Men en annan ung kille körde mig bakpå sin motorcykel nån kilometer till nästa bankomat. Fortsatte till internetcafét, men där kunde man bara surfa på deras datorer. Han visade mig dock till mobilaffären intill där jag kunde köpa ett sim-kort och 4 GB för 30 dollar.

buss2

Busshållplatsen fick man fråga efter var den var. Inga skyltar. Bussarna var små typ folkabussar med 16 sittplatser och emellanåt dubbelt så många passagerare. 80 cent kostade den milslånga turen till huvudstaden. Det var tätt med hus utmed vägen, utom när den gick på en vägbank över revet.

buss

Det bor 55 000 människor bara på den här atollen. Lagunen är kanske stor som Vättern, men det är bara i söder och öster som reven bildar öar med några hundra meters bredd. Sopor över allt. Det började i den lilla hamnen dit jag kom med dingen. Vattnet stank avfall och när man kom upp på kajen låg soptippen där, just bredvid tullkontoret.

vilar

Svettigt, men ganska mysigt. Alla är vänliga och glada. På immigrationskontoret förklarade damen i luckan att jag måste skriva ett brev till högsta tjänstemannen och be att få tillstånd att få kryssa till de båda atollerna Abiang och Abemama. Hon hjälpte mig att formulera brevet och tog kopia på mitt pass. Se berättade hon att personalen som kunde fixa det inte var här i dag.

odling

Jag fick komma tillbaka nästa dag. Senare fick jag veta att på torsdagar kommer flygplanen och då åker alla tjänstemännen till flygplsupermall

Jag passade på att shoppa i stans största shoppingcenter. De hade potatis och corned beef i alla burkstorlekar. Inte värst mycket mer. Jo, mjölk köpte jag fem liter till kaffet.

corned

Nästa dag tog jag med gasflaskor och tomma dieseldunkar. Gasflaskorna kunde de inte fylla, men jag fick köpa en dubbelt så stor flaska med ny regulator och slang. Hoppas den passar, får dock inte plats i skåpet utan binds fast utanpå aktern. Hos immigration fick jag två papper, ett för vardera atollen.

gas

Tillbaka i hamnen Betio skulle de till tullen för att de skulle kunna skriva ut cruising permit. Men tulltjänstemannen startade sin dator och tittade på den i en halvtimme. Inget hände. Sen sa han:

- Du är ju godkänd av immigration och du har varit här. Ta med de här papperena och förklara det om det skulle vara någon som frågar.

Det var det förstås inte. Så när jag uppdaterat bloggen och kollat av Facebook seglade jag vidare till grannatollen Abaiang. Det blev kryss och motström, så jag tvingades segla hela natten, vilket inte var något större problem. Jag börjar bli van vid det.

Passagen in var lite lurig. Boat Channel är bara 2,7 m djup, skrev pilotboken. Inte var den bred heller. I inloppet bröt de fyra meter höga vågorna på 50 m om varje sida när jag surfade snett in. Som tur var låg det grunda stället längre in, där vågorna inte märktes.

- Den kanalen ska du ju inte använda, sa killen som plockade upp mig på sin motorcykel och tog hem mig på lunch. Bingham Channel intill är både bredare och djupare.

ligger

Han och hans fru låg och vilade sig i huset som är som ett bord, med golvet nån meter ovanför marken och vinden fläktande in. Det verkar vara huvudsysselsättningen här på ön. Runt hänger en slags persienner gjorda av blad. Även taken är av blad i nästan alla hus här.

palmblad

- Vart femte år behöver man göra om dem, säger mannen stolt. Han har byggt husen själv.

kopra

Förutom huset med det meterhöga golvet finns ett större hus med en säng med myggnät runt. Där finns ett skrivbord, ett gäng batterier kopplade till solpaneler utanför, sannolikt ett kylskåp och en stor gammal kanot. På utsidan av väggen, också under tak , finns en lite nyare kanot med utriggare.

kokarfisk

De brukar släpa ut kanoten utanför huset till oceansidan och fiska med den. Nu rensar sonen en fisk och tänder en eld i den lilla kökshyddan. Först kokar han ris, sen fisken. Vi väntar. Frun vilar. Dottern kollar på sin padda, eller lyssnar i hörlurarna.

fiskare

Fiskar är det de gör på ön. Men inte jättemycket och bara till husbehov. Och plockar och torkar kokosnötter. Vid lågvatten går de runt med nät i det grunda vattnet eller samlar musslor när det blivit land av revet. Tidvattnet är 1-2 meter.

affar
Det bor 5-6 000 människor här, runt en lagun stor som Hjälmaren. Annars åker de runt på motorcykel. Ibland kan de ta speedboaten till huvudön och jobba. Där finns en containerhamn vid piren jag låg ankrad intill, stora fiskebåtar som dammsuger vattnen runt atollerna. Det byggs och i hamnen ligger en kokosnötfabrik.

barn

Många barn har de, jag ser två stora skolor. Kyrkor finns det gått om, gamla stenkyrkor uppförda av missionärerna som kom på 18 och 1900-talen. Till och med en katedral som jag ankrar utanför. Imponerande utvändigt, men ganska kal invändigt. Jag ser lite folk i kyrkan på söndagen, men det är ingen folkvandring.

katedral3

katedral2

basket
Jag hittar en stor anläggning med jättelika tak av palmblad. Där brukar öns invånare samlas till jul och fira, berättar Nick och Lisa som jag träffar senare. De stora gemensamhetsbyggnaderna är vanliga på öarna. Här samlas man och umgås, snackar och sover tillsammans. Det berättar Lisa, som tycker att det är jobbigt att hennes mamma hela tiden försvinner dit.

festplats
Söderhavets kollektivhus, kanske.

tak2
Men innan jag träffar dem råkar jag ut för en västlig storm till. Den här gången är det i alla fall nästan stormstyrka, 22 sekundmeter. Jag har ankrat på insidan av atollen med skydd för den dominerande östliga vinden. För säkerhets skull har jag dock lagt mig 100 meter utanför det grunda, ifall vinden skulle vända igen.

kanot

Först är det kav lugnt, jag ser ett svart moln dyka upp på himlen från fel håll och börjar ana oråd. Så smäller det till med full kraft. Regnet vräker ner och det känns som solen har gått ner. Så börjar sjön bygga upp. Jag har drivit in mot det grunda, men kan se på plottern att jag stannat 50 från revet.

Det är 3,5 meter djupt där jag ligger. Kölen sticker 2 meter. Jag startar motorn och kör mot ankaret för att avlasta de kraftiga rycken som sker i vågorna.
Gummibåten Lilla My har jag haft på släp från Tarava och hit. Det rycker och smäller i linan den är fastbunden med och plötsligt går den av. My singlar in till stranden och jag kan se några människor där som tar hand om henne och drar upp gummibåten i säkerhet. Jag vinkar tacksamt, samtidigt som jag oroar mig för den växande sjön. Det är inte mycket vatten under kölen i vågdalarna.

lagunen

Men när vågorna runt mig börjar bryta bestämmer jag mig att jag måste lämna. Ankarkättingen sitter i båten med en lina och en hake. Men att gå fram i fören i den här sjögången för att lossa den finns inte. Jag bestämmer mig för att chansa på att den ska lossna när spänningen i repet försvinner. Det fungerar och ankarspelet lyckas med lite hjälp av propellern dra fram båten och få upp ankaret. Jag styr ut mot lagunen.

Det är fortfarande eftermiddag. Jag vet att förra gången blåste det över på tre timmar. Om jag går utåt och håller koll på korallhuvuden, grund som ligger utspridda i lagunen och inte finns på sjökortet, så kan jag följa samma spår tillbaka när solen gått ner och man inte längre ser korallerna.

Jag tuffar på i två knop med ett motorvarv som i vanliga fall ger 4-5 knop. Men jag har ju ingen brådska. Och efter ett par timmar minskar vinden till bara 10 ms och jag vänder, rullar ut förseglet och seglar tillbaks. Det går fortfarande mycket sjö där jag låg, men bakom en udde hittar jag lite sjölä och kan kasta ankar och gå och lägga mig just när solen sjunker över horisonten. Helt slut.

Nästa morgon är det lugnt och jag tuffar tillbaka runt udden. Jag lägger ankaret lite längre ut än sist, spanar mot land men ser inte nån gummibåt. Så jag tar på mig badbyxor och en t-shirt och simmar mot land några hundra meter in.

myraddad

Jag tittar efter gummibåten när en kvinna vinkar mot mig. Hon ber mig följa med till deras palmhus där hon hämtar årorna. Nere vid stranden kommer sönerna dragande på Lilla My. Motorns startsnöre är avdraget, men annars ser allt helt ut. Jag ror ut till Hafsorkestern, hämtar de sista 100 australiska dollar jag har och ror in och lämnar som bärgarlön till gumman som vilar i huset. De andra är utflugna.

hamnen

Jag tuffar söderut, tillbaks till radiomasten jag låg vid först. Kanske kan jag få lite internet att trösta mig med. I Taravas hamn träffade jag en Schweizare och hans Kiribatiska fru, som var där med en lite större utriggarkanot med hytt och utombordare. De bodde vid airstrippen sa han och hälsade mig välkommen dit. Nu hittar jag plötsligt airstrippen på sjökortet, lite söder om radiomasten. Och när jag kommer dit ser jag ett modernt hus och en utriggare med utombordare jag känner igen.

jag

Nu lägger jag ankaret rejält långt ut i lagunen på sex meters djup. Första dagen blir en återhämtnings och reparationsdag. Motorsnöret är det som gick av på Marquesöarna. Snöret jag köpte där höll inte länge. Nu offrar jag några meter av mitt lättvindsskot i dyneema till gennakern. Efter mycket pill får jag dit det. Sen blir det nytt fint rött snöre till fören på Lilla My, för att hänga med Hafsorkestern.

fixardag

Dessutom har det luktat diesel sen jag fyllde fullt från dunkarna i Tarava. Jag tömmer stuven, karvar bort den fastsikade dieselmäteren som det läcker om, skruvar dit den igen och tätar åter med gummispacklet Sika. Torkar upp skvimpdieseln som luktar illa i en ficka under tanken.

lisaonick

Nästa dag startar jag motorn och tuffar in till Nick och Lisa. De flyttade hit 2017, samtidigt som jag lämnade Sverige. Hon är härifrån och har levt 20 år i Schweiz och Nick har pensionerat sig som revisor och sålt firman. Han visar runt i huset. Vid vattnet ligger det moderna huset. På andra sidan vägen har de två palmbladshus, en gäststuga och ett hus där Lisas mamma bor. Runt dem massor med plantor som Lisa pysslar om. Men palmbladsstaketet har blåst ner i stormen, så de väntar några lokala jobbare som ska komma och fixa.

utriggare

Efter en fika tar jag en promenad över till öns oceansida och kollar in skräpet på stranden och vågorna som rullar in över revet.

nalle

knopp

Förbi en skola byggd på 1900-talet där ungarna ropar till mig genom de fönsterlösa öppningarna och vinkar. Jag följer en stig bort till airstrippen, knallar bort till palmhyddeeanläggningen med hyddor ut över vattnet och organiska grönsaksodlingar. En liten lastbil med nya gäster har just anlänt, antagligen via speedboaten från Tarava.

airstripp
När jag kommer tillbaka till huset sover Nick middag, men Lisa hälsar att jag är välkommen att äta med dem till kvällen. Jag har lite att göra, för Lilla My är full med vatten. Ute vid Hafsorkestern hissar jag upp henne på däck och hittar hålen korallerna skurit i botten när hon dansade iland i stormen. Bra att jag har gummiduk och klister ombord.

Det blir en underbar kväll på verandan ut mot lagunen. Men Lisa berättar att hennes bror dog i stormen. De var ute tre stycken och fiskade i en öppen båt utanför revet, när vinden kom. En av dem lyckades ta sig iland.

halsar

Nästa dag ska jag göra rent skrovet och segla iväg till nästa atoll, Abemama, har jag tänkt. I vattenlinjen växer sjögräs och under båten har de jäkla långhalsarna från Galapagos kommit tillbaka. Jag apterar plastic paddingskrapan på huggkroken som Anders använde där ute 40 sjömil utanför naturreservatet. Det fungerar bra, men när jag efter några timmars snorklande och skrapande ska kolla hur det ser ut längst ner märker jag att det är något konstigt med rodret.

roder

Det är av!

Det nya fina rodret jag köpte från danska Jefa innan avfärd är knäckt längst ner. Jag vet inte om det hände i stormen här på Abiang eller om det var vraket jag dunkade i utanför Betio.

Jag tar ett kort, funderar på om jag kan segla vidare så där och lägger ut på Facebook. In till Nick och Lisa som tröstar med middag med rå tonfisk och grönsaker i kokosmjölk. Från Oscar på Hilma, som ligger på Majuro några hundra sjömil norrut och just har lagat sitt helt avbrutna roder, får jag ett mess. Han påpekar att jag kan ta ur rodret utan att lyfta båten, eftersom det sitter en hylsa under aktern som går ovanför vattenlinjen. Det är nog bäst att plasta rodret så att det inte delaminerar, skriver han.

rodret2

Så nästa morgon binder jag en lina runt rodret och kommer ihåg Mikael Ryckings tips att fästa en pilotlina i roderstocken. Jag lossar fästet vid roderlagret, hoppar med mask och snorkel i och drar rodret neråt. Det ploppar ur så fint och flyter som en kork till ytan.

Hissar ombord och undersöker i sittbrunnen. Det går nog att fixa. Sköljer med sötvatten och låter torka. Jag jämför med ritningen jag fick med rodret från Jefa. Det är 20 cm kortare än när det levererades. Men bara 6 cm kortare än mitt gamla roder. Det borde funka att segla på till Australien, där jag har tänkt lägga upp båten medan jag flyger hem till den svenska sommaren. Då kan man nog förlänga rodret där, eller köpa ett ytterligare nytt från Jefa.

Så jag tar fram epoxi och glasfiber och slipar av runt om det trasiga. Plastar så gott det går och det blir rätt ok. Ber Nick komma och dra i pilotlinan när rodret ska tillbaka.

rodret3

Han åker med ut i Lilla My. Jag har fäst andraankaret på 15 kg med en tving längst ner på rodret, så nu flyter det stående. Bara att dyka i, trycka ner rodret under båten och släppa upp hjärtstocken i hålet. Där uppe styr Nick upp axeln med pilotsnöret. Det går lätt som en plätt och jag fäster övre lagret med sin bussning. Återstår bara att koppla på rattstyrningen och autopiloten. Men först ska jag ner och tvätta bort allt konsistensfett från ansikte och händer. När jag är nere på toaletten skriker Nick: Dingen!

Lilla My har lossnat och börjat driva ut mot lagunen. Nick kastar sig efter, men hinner inte simma ikapp. Jag sätter på mig simfenorna och försöker hinna upp. Men det är kört.

- Stopp, vänd, annars orkar vi inte tillbaka, ropar Nick.

Och det har han rätt i. Jag är helt slut när jag är tillbaka vid båten i motströmmen. Men jag lyckas ta mig ombord och binda en fender till en lina som jag kastar till Nick. Han blir hängande och pustar. Jag kommer på mig själv att tänka att det ju skulle varit pinsamt om min värd hade drunknat när han hjälpte mig fixa rodret.

Lilla My driver fortfarande utåt lagunen. Och Hafsorkestern har ju ingen styrning än. Då kommer jag på: Nödrorkulten, som jag använde när rattväxeln kraschade på La Gomera. Jag gräver upp den ur stuven och monterar på hjärtstocken. Startar motorn och hissar ankaret medan Nick kommer ombord. Så kör vi full fart framåt och hinner faktiskt upp gummibåten. Nick fångar den nya fina röda linan och vi kan tuta tillbaka till ankarplatsen.

Det blir en middag till på Nicks och Lisas veranda, men tidigt nästa morgon hissar jag upp Lilla My, tömmer ur luften och surrar henne på rufftaket. Jag har fått ett nytt valspråk: ”Lita aldrig på ett dubbelt halvslag”.

myfixad

Det blir en bekväm medvindssegling tillbaka till Taravas hamn Betio. Nu har jag tröttnat på Kiribatis kulingar och stormar och allt som går sönder. Jag kastar ankar i den skumpiga hamnen utanför soptippen och ägnar eftermiddagen åt att laga stoppknappen och uppfällningsmekanismen på Lilla Mys motor, som är det senaste som gått sönder.

herjda

Nästa dag åker jag in till tullen för att få avseglingstillstånd. Men de förklarar att jag först måste till immigration i Bairiki, så jag tar bussen dit. På bara någon timme har damen där fått ihop alla papper som hon häftar ihop och därefter stämplar mitt pass. Jag lunchar på ett kineshak och går till supermallen och shoppar. Fem burkar currykyckling är det enda jag köper. Funderar på om jag ska köpa ägg också, men tänker att det är bättre att göra det tillbaka i Betio.

Fast där fanns det ju inga ägg, upptäcker jag efter att jag varit hos tullen och fått ytterligare papper stämplade. Köper apelsinjuice, några öl och en svindyr Red Label i indiska ”varuhuset”. Tänker att jag ska handla en dunk diesel och åka till Bairiki och köpa ägg nästa förmiddag, innan jag kastar loss.

niklas2Men jag är trött nästa morgon och nöjer mig med att packa ihop Lilla My och sjöstuva båten. Och det är en himla tur, för klockan två vänder vinden mot väster och börjar tjuta. Jag tar upp ankaret och styr ut i lagunen. När jag närmar mig passet ut mot havet inser jag att jag inte kommer att kunna ta mig ut. Jag gör 2 knop mot vinden som blåser i 16 ms och i passet får jag tidvatten och jättevågor mot mig. Så jag tuffar runt mellan bojarna som markerar korallhuvuden runt farleden och avvaktar. Efter ett par timmar närmar det sig högvatten och slack i passet, vinden sjunker till 10 ms. Då tuffar jag ut mot havet i 2 knop.

Utanför passet kan jag rulla ut genuan och kryssa bort från Kiribati. Nästa morgon minskar vinden lite till och vrider mot norr. Jag hissar storen och seglar mot Papua Nya Guinea.

Nu har även vindgeneratorn slutat funka, antagligen slutkörd under stormarna, men det är en annan historia.

Niklas Krantz

 

Sittbrunnenfilmer