Hajar i paradiset!

bat

Sonja kastar ut en fender i tidvattenströmmen för att bada när vi anlänt till Raroia efter fem dagars segling från Marquesas. Sju svartfenade revhajar, Black Tip, kastar sig över fendern.

När vi sen skrapar spagettin och bitar av den åtta kilo stora tonfisk vi fångat på överseglingens sista dag, då blir de riktigt ivriga.

29 registrerade angrepp, meddelar Fredrik över inreachen. Man bör inte bada och mata dem samtidigt. Vi avstår tills vidare från bad.

 blacktips

Fred, som tillsammans med Grethe anländer några timmar efter oss till atollen där Kon Tiki strandade för 71 år sedan, han bara skrattar åt oss. De är ju inte farliga, menar han. Vi ser dem dock inte bada från båten San Peur.

greteochfred

Nu har vi verkligen kommit till Söderhavet. Solen skiner och vi är omgivna av kokospalmer som växer på låga korallöar. Detta är de äldsta öarna i Franska Polynesien. Själva vulkanerna har vittrat ner och det enda som återstår är korallreven runt om. Inne i atollerna är det 20-30 meter djupt, och här och där sticker det upp korallhuvuden mot ytan.

fisk

Det är som en stor insjö mitt ute på havet. För att komma in måste man gå igenom smala pass där tidvattnet strömmar igenom. Det är bara någon meter som skiljer i höjd, men de enorma vattenmängderna skapar virvlar, forsar och ibland stående vågor. Strömmen kan vara runt åtta knop, säger pilotboken. Det gäller att passa slackvattnet var sjätte timma med hjälp av utprintade tabeller och tidvattenappar.

P1060783

Här finns typ ingenting. Husen är i betong och alla har en stor vattentank för att samla regnvatten från taken. Frankrike har byggt ett rutnät av betongvägar och i ett magasin i bryggan har man brett ut kokosnötskal på tork. Liknande tork för kopra finns lite här och där. Alla vinkar glatt år oss när vi promenerar runt och i hamnen har man börjat söndagseftermiddagens bouleomgång under träden.

tank

Fram till 1996 pumpade Frankrike in pengar via atombombstestningarna i Muroroa. Men efter Greenpeace protester och Bengt Danielssons motstånd upphörde testerna och nu är öarna helt beroende av fransk uhjälp. Svarta pärlodlingar och kokosnötter räcker knappast att leva på. Turismen är det nya oranga, men om vi tvingas sluta flyga är det också kört.

bad

Vi koncentrerar oss på att tänka på annat, att slöa och läsa. Nästa dag seglar vi vidare till Makemo, en lite större atoll där en fraktbåt har lagt till vid den stora piren. Vi lyckas precis pricka slacket med litet medström på väg in i passet.

koraller

När man seglar måste man ha lite stolpe in, förklarade Thomas Blixt, när jag intervjuade honom under Gotland Runt för några år sedan. Han seglade kanonbra, men det blev stolpe ut. Vi gör dock stolpe in i sista sekunden. Framme precis till slacket i passet.

P1060786

Här finns affärer, serveringar och postkontoret med sin stora parabol och mobilmast. Jag går in och köper påfyllning på kontantkortet jag köpte på Fatu Hiva. Det ger Internet, men bara ibland och inte värst fort. Men man kan kolla Facebook emellanåt. Och ibland mail.

Här finns en skola med många barn från öarna runtomkring, en jättekyrka där skolbarn tränar körsång inför något kommande event och i hamnen blåser brummande lövblåsare av fotbollsplanen under tak. På kvällen hör vi att det är match.

Vi handlar lite i affären och bestämmer oss för att fortsätta till den numera av UNESCO skyddade atollen Fakarava. Här ska de mest oskadade korallerna finnas och bland de fem bästa dyken i världen. Sonja som inte har dykt på många år, utom en gång nu i maj, ska i varje fall göra ett dyk.

echo3

Men Fred som har varit här tidigare säger att man mycket väl kan segla inne i atollen till norra passet på Makemo, bara man håller utkik. Min C-map i B&G-plottern visar inte mycket inne i atollen, mer än just runt passet och samhället. Men iSailor, appen i paddan har ett sjökort där korallhuvudena är utsatta.

Så vi seglar norrut med paddan i sittbrunnen och Sonja på fördäck. Mitt framåtseende ekolod, som var orsaken till att jag valde just B&G, för att kunna se korallerna på atollerna i Söderhavet, visar sig vara helkass. Det visar ibland rätt. Men ibland blir det rött och grunt trots att det är 20 meter djupt. Då är det ju fullkomligt oanvändbart, man kan ju inte tvärstoppa vid varenda felindikering om grunt vatten 20 meter fram. Den visar dessutom bara korrekt (ibland) 20 meter fram, inte 200-300 meter som försäljaren sa.

Men korallhuvudena ligger där de ska enligt paddan och vi blir säkrare och säkrare. Sonja går och vilar sig och jag smiter ner snabbt på toan medan Edvard sköter rodret. När jag kommer upp får jag se något svart i vattnet en bit framför båten, där det enligt kortet är öppet vatten. Jag skriker på Sonja som springer fram och spanar.

utkik 

Det är ett korallhuvud. Som tur är det ett med en liten stentopp ovanför vattenytan, rakt i vår kurs. Annars har de flesta ingenting ovanför vattnet. Jag tar en sväng runt och Sonja stannar kvar på vakt i fören. Första änglavakten i dag. Den andra upptäcker vi inte förrän nästa morgon.

sonjakorall

När jag kommer upp i sittbrunnen ligger det ett korallrev i vattenytan tio meter bakom båten. Något jag inte märkt ett dugg av när jag backade fast ankaret i skymningen. Här cirklar en White Tip i det klara vattnet, men vi kan inte motstå att bada i alla fall. Såna har jag ju simmat med på Galapagos.
Stolpe in igen.

palmer

Vi tar gummibåten in till revet och går från insidans korallsand till utsidans korallklippor. Här ligger plasten i drivor. Gympadojor, läskflaskor, plastlådor, rep i mängder som trasar sönder sig och vanpryder klipporna. Längre norrut ska det finnas formliga öar med drivande plast i Stilla Havet, men de har vi sluppit se.

plast1

plast2

plast3

plast4

plastsko

Vi talar med San Peur på VHF-radion. De har sig en bit ifrån oss. De ska också gå ut vid kvällsslacket mot Fakarava. Då har vi god tid på oss innan 12:30-slacket vid södra passet på Fakarava. Tror vi.

solnedgang

Men på natten dojjar vinden. Så småningom startar vi motor, men vi har ont om diesel, så när det kommer lite vind igen sätter vi segel. I gryningen hissar vi gennakern i 3-4 ms och får lite fart. Men vid 10-tiden ser jag att vi måste göra sex knop för att hinna i tid. Så vi öser på med motor ovanpå gennakern och får upp farten. Bara inte vinden tar slut.

havssegling

Exakt 12:30 är vi framme, gör ett snabbt varv och släpper ner storen och tar fart upp genom det smala passet. Slacket är kort, bara en halvtimme och vi är redan mitt i det. Vi kommer in och siktar byn och dykcentret. Men nu börjar motströmmen få fart och jag gasar allt vad motorn håller. Eller inte håller. För nu börjar termostaten larma, vi har tre knops motström och går uppför de ökande vågorna med två knop. Jag minskar gasen lite och håller tummarna. Långsamt, långsamt tuggar vi oss upp förbi den gröna pricken och bakom oss kan vi se hur våra små vågor växer till en fors.

fakarava

Vi hittar en boj som parkförvaltarna lagt ut för att skydda korallerna mot oss nöjesankrare. Vi blåser upp gummibåten och går med strömmen ner till dykcentret. Här simmar Whit Tip i mängder i den grunda bassängen innanför bryggan. På pålar står en restaurang där vi tar några öl och facebookar lite i väntan på kvällens buffé. Varken den eller vinet är billigt, men underbart.

brygga2

Stolpe in igen.

fedjagar

En seglare ger sig ut genom passet i forsen och vi vinkar och skriker när de passerar bryggan i full karutt. En magisk kväll på bryggan.

- Ska ni följa med på driftsnorkling i morgon, frågar Fred. Man tar gummibåten ut genom passet i slacket och sen följer man strömmen in utmed korallerna.

fredgretadyk

fisk2

fisk3

fisk4

haj

haj2

Men Sonja har bokat en driftdykning med tuber genom passet nästa morgon och jag sätter mig och internettar i väntan på att hon ska komma tillbaka.

dyk2

Och tar en promenad genom ”byn”, som mest består av ruiner från 1800-talet, en kyrka, en telefonmast och parabol, samt uthyrningshyddor av palmblad med balkong på pålar ut över vattnet. Detta är nog så nära paradiset man kan komma.

- Min plats på jorden, messar Pia som sett på nätet var vi är.

brygga1

Mitt i natten börjar det plinga och plonga från min padda. Nu har vi plötsligt jättebra Internet. Jag passar på att hitta en massa e-böcker och ladda ner dem. Bland annat ”Genen” av Siddhartha Mukherjee, en indisk-bangladeshisk cancerforskare, numera New Yorkbo, som liksom jag har diverse schizofrena släktingar. Jag har en bror och en galen konstnär som dödades genom lobotomering. Hon hette Sigrid Hjertén och var duktig på att måla.
Siddhartha berättar om genetikens historia, från ärtodlaren Mendels, via Darwin som jag stötte på vid Galapagos, till dagens nobelpristagare och vetenskapsmän som står på randen till att kunna genmanipulera mänsklighetens hela framtid.

Är detta så farligt att man borde låta bli, är forskarnas oro. Jag tänker att mänskligheten har drivits framåt av fasor, utrotning och död. Nu har vi, tack Hans Rosling för vetskapen, lyckats eliminera fasorna. Men då har vi ju också kortslutit evolutionen.

Jag tänker att nu har vi ju inte mycket annat att välja på än att ta saken i egna händer. Visst kommer det att göras fel, till och med fruktansvärda sådana. Men egentligen är det ju inte värre än hund- eller fåravel. Visst kommer det att ske tragedier på vägen, men inte värre än om evolutionen hade fått härja fritt. Lobotomering är inte heller så kul. Men det är klart, Sigrid hade kanske slutat som obegåvad hemmafru om hon behandlats med CRISPR-Cas9 som embryo.

jag

Jag fixar driftsnorklingen i Fakaravas södra pass, även om jag har lite problem med salt i näsan och vatten i snorkeln. Så mycket fisk ser jag inte, men det är en fantastisk upplevelse att driva in genom korallerna. Jag har lärt mig något nytt.

Men efteråt inser jag att min mask inte är bra och att snorkeln med utblåsventil nertill bara ställer till det. I Papeete på Tahiti hjälper Sonja mig att hitta bättre grejer.

Vi går vidare till norra passet och Sonja beställer två dyk av Top Diving där. Det första är fantastiskt när hon ser ett par meter stora mantor sväva nere på 30 meters djup. Men hon hoppar det andra betalda dyket, eftersom hon tycker att de slarvar alldeles för mycket med säkerhetsrutinerna.
Så vi går till Tahiti vid eftermiddagsslacket. Med vind kunde vi kommit dit på två dagar, men den tar snabbt slut. Vi anade det när vi kollade Windy-appen, men vi har diesel tillräckligt för att till natten sätta motor och tuffa på.

Vi har tom så mycket tid kvar att vi kan ta en dagstur till Moorea, efter en dags rundkörning med hyrbil på Tahiti och taxibåt ut till surfvågorna vid Teahupoo.

styrman

Vi avslutade med en middag på lokala kajkrogen innanför marinan. Jag somnade och Sonja väckte mig när hon tog en taxi till hotellet vid flygplatsen.
Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag borde sluta helt att dricka alkohol, eller om det är trevligt att kunna slappna av med det. På havet dricker jag inte, men i hamn somnar jag gärna i sittbrunnen. Det funkar, men inte på krogen. Är jag en alkoholist eller bara en storkonsument som nästan kan hantera det? Ska jag bunkra en massa taxfree eller inte?
Niklas Krantz

 

Sittbrunnenfilmer