Bland mantor och kannibalruiner

oapoutoppar

Marquesasöarna är höga och hotfulla. Här har det bott tatuerade krigare och kannibaler i dalarna mellan vulkanbergen. Thor Heyerdahl intervjuade 1928 den siste kannibalen på Fatu Hiva, som hävdade att det godaste han ätit var underarmen på en vit kvinna.

Hafsorkestern glider in i hamnen på Hiva Oa och vi kastar ankar i viken innanför den kommersiella hamnen. Nu ligger det kanske fem båtar här. När ARC+ passerar är de 30-40.

hivaoa
Det är en varm, vänlig och laidback värld. Vi får hjälp av grannbåten att lägga om akterankaret som genast grävt ner sig i den svarta bottengyttjan när jag la det alldeles för nära grannen. Trots vind utifrån svajar vi rejält med tidvattnet, trots att det bara är knappa metern.

På kajen står en foodtruck och serverar både seglare och locals, dock inte alkoholhaltiga drycker. Turistbyrån är mestadels stängd, men wifit är öppet, så trappan utanför är en populär plats.

imitten2

Det är söndag när vi kommer och gendermeriet där vi ska checka in är stängt. Men det är ingen brådska berättar det franska paret som kommer förbi med dingen och lämnar över lite välkomstbröd och frukt. Härligt efter 25 dar till sjöss.

utriggare2

På morgonen efter spurtar damlaget fram och tillbaka över viken i en sexmanna utriggarkanot. Numera är de i plast och intill foodtrucken ligger flera stycken upplagda. Sen drar mudderverket igång. Nu förstår vi varför vattnet inte är vidare klart i denna hamnen. En jättegrävmaskin gräver upp svart sörja och två flottar fraktar containrar till kajen där en annan kran tippar containrarna i lastbilar som kör bort massorna.

barktyg

barktyg2

Jag hade nog nån bild av Polynesien som ett paradis där glada urinvånare dansade i bastkjol med blommor i håret. Och där kanske kannibalerna eldade under sina krukor i smyg uppe i bergen.

nattfrukt

Men öarna är numera tämligen civiliserade, på gott och ont. Från att ha utgjort en inkomstkälla och testbas för atombomber, har de nu blivit en kostnad som Frankrike pliktskyldigt står för. Vi ser rader med parkarbetare på öarna, med trimmers, krattor och lövblåsare. Postkontor på varje ö, där man kan köpa lokala sim-kort till mobilen. Om de inte är slut. Vilket de nästan alltid är.

Vi hyr en bil på Hiva Ou och åker så långt bort man kan, förbi flygplatsen, på slingriga vägar högt upp. Ibland är det grusväg, ibland cementväg. Alltid stup på minst ena sidan, ibland båda. Här och där en gammal vägbyggmaskin, ångvält eller grävare, övergiven och överväxt. Billigare än skroten.

vagbygge

Så blir det stopp för vägbygge. En grävskopa karvar ur klippväggen på översidan och fyller en dumper. När det blir fullt kör dumpern iväg till en stenkross längre fram och grävmaskinen släpper fram oss. Alla hejar och vinkar här på öarna. Vi smygkör bredvid gubbarna som lägger form för mer cementkörbana.

sajt

Det ska finnas en arkeologisk sajt i slutet på vägen. Vi åker och åker. Inga skyltar, bara skarpa hårnålskurvor ut mot den dramatiska kusten och smalare och smalare väg. Jag börjar förstå varför biluthyraren så noga beskrev hur man lägger i fyrhjulsdriften, om det skulle behövas. Men jag tar fart genom gyttjepölarna och klarar mig på två hjul.

murar

Några skyltar om arkeologisk sajt ser vi inte och plötsligt tar vägen slut vid en strand. Vi går ur och badar fötterna, och åker sen tillbaka till byn vi passerade i viken innan. Vi köper varsin öl i affären och frågar om den arkeologiska sajten.

- Till höger andra avtagsvägen bort, förklarar damen i kassan och vi gör ett nytt försök.

kastreradtiki

kastreradtiki2

Till slut kommer vi upp i en dal med stup på båda sidor. Här finns stora plattformar av stora runda stenar, ett rekonstruerat tak och en gulnad skylt som berättar om platsen som grävdes ut 1993.

offerplats

Detta är en kultplats där människor offrades, man dansade och festade. Det slår mig hur människans utveckling kantas av fruktan och kärlek. Kanske den utveckling som drivit oss fram till dagens civilisation, på gott och på ont. Darwins evolutionära utslagning drivs ju av fasorna, katastroferna, krigen. Den starkaste överlever och de svaga dör. Men också kärleken segrar. För det är ju de som tar hand om varandra som är starkast. De som kämpar för gemensamma mål. De som älskar varandra. De som öppnar sina hjärtan och gränser.

dansbana

Och hur ska det sluta, katastrof eller paradis? Eller båda delarna.

Jag vill veta mer om vad som hände här. Det var inte europeerna som utrotade ursprungsbefolkningen, på samma sätt som i Amerika. Några blev välkomnade av damerna på öarna med blommor i håret. Några blev säkert uppätna också. Men framförallt var det alla förfärliga sjukdomar som fartygen bar med sig som slog ut 90 procent av befolkningen.

grund
Jag läser nånstans att det faktiskt var vad som hände i nordamerika också. Att europeernas sjukdomar slog ut uramerikanernas kulturer och drev dem ut på prärien, där de senare blev förföljda och satta i reservat av den vite mannen. Jag vill veta mer om det också.

hanavane

Vi går ner till Fatu Hiva, dit en 20-årig Thor Heyerdahl kom med sin Lisa 1927 för att återvända till naturen. Utan mat eller redskap. Först levde de i byn Omoa, men enligt referaten av deras bok som jag hittar på Internet flydde de efter en orgie upp till bergen där de byggde sig en egen hydda.

De levde på frukter och rötter, men mådde inte värst bra av det, fick utslag och blev svaga. Efter ett år så dåliga att de tog båten till Tahiti för att besöka läkare. Efter några månader återvände de, men då var hyddan helt övervuxen. De slog sig ner i en grotta vid stranden. Det var där de träffade kannibalen.

tikiprydd

Efter två år gav de upp och åkte hem. Men i Thors huvud hade tanken om att invånarna kommit hit med en flotte från Sydamerika slagit rot. En tanke som så småningom ledde till Kon Tiki-expeditionen, som bevisade att det faktiskt var möjligt. Senare forskare har med DNA-teknik slagit fast att han hade fel, Polynesierna kommer från Samoa och innan dess Asien. Andra hävdar att Heyerdahl inte alls hävdade att det var sydamerikanska urinvånare som åkte flotten. Det kan ha varit Samoejaner som tog sig till Nordamerika, vandrade söderut, för att sen ta flottar ut till Polynesien.

Ingela, som var med runt Kanarieöarna, skrev på Facebook att hon har boken ”Tillbaka till naturen” och att jag kan få den. Det vore jättekul. Men då måste hon och Anders komma hit med den och segla med en bit. Eller skicka med den med nån som vill segla med i december. Jag behöver besättning från Tahiti.

kapell
Vi lägger till i den vackra norra viken Hanavave. Här ligger en segelbåt, ett franskt par som berättar att de varit ute i 11 år nu. När vi promenerar upp genom byn nästa dag kommer en man som håller på att kratta utanför kyrkan fram till oss och undrar om det är något vi behöver. Eller om vi vill äta mat? Åka taxi till Omoa?

kukviken

Poy bjuder in oss till sin bakgård, som han använder som restaurang. Vi säger att vi först vill gå och titta på vattenfallet som vi läst om i pilotboken. Han beskriver vägen på knagglig engelska.

- Ta till vänster efter sista huset, säger han i alla fall.

mango

Först är det svårt att komma på vilket hus som är sist. Sen hittar vi en väg till vänster efter ett hus. Vi vadar över ån och följer en lerig grusväg. Efter ett tag kommer vi till en korsning och håller höger utmed ån. En korsning till, där vi tvekar men till slut håller höger. Stigen smalnar, Anders får lite jobbigt med sina flipflops i det höga blöta gräset, och till slut slutar stigen vid en öde hydda av korrugerad plåt. Inte ett vattenfall så långt ögon och öron når.

mango2

Vi går tillbaka och väljer andra avtagsvägen uppåt berget. Nu hör vi en fors och ser färska bilspår i den branta backen. Kanske en taxi med turister har varit här och visat vattenfallet. Men vägen slutar med en gallergrind där några hundar skäller utanför ett hus. Inte en människa visar sig.

Vi går tillbaka och svänger höger vid första avtagsvägen. Nu kommer vi upp i skogen, kanske finns det ett vattenfall här. Vi går och går. Plötsligt hör vi en bil komma på den leriga skogsvägen.

Det är tre gubbar i en lerig pickup. Flaket är fullt av bananer, mangos och pompelmousse (grapefrukt).

- Cascades, säger vi på vad vi tror är franska.

- Over there, säger han och vinkar bort över bergen och skrattar. Se säger han till oss att klättra upp på flaket.

Vi håller i oss för glatta livet bland frukterna i de branta ner- och uppförsbackarna. När vi kommer ut till stora vägen igen pekar han uppför backen och ger oss en näve bananer.

En hårnålskurva upp ligger ytterligare ett hus och sen en avtagsväg till vänster. Vi går förhoppningsfulla in där. Vi går över ett vadställe och så småningom genom ett fält kokospalmer. Vi undrar över metallskoningarna en 10 meter upp på många av träden. Senare får jag veta att det är för att stoppa råttorna från att klättra upp och käka upp kokosnötterna.

viken

Runt om oss hör vi skogstupparna gala. Det är många djur som har kommit med sjöfararna och rymt ut på öarna. Grisar, som inte är vildsvin utan snarare förvildade tamsvin, jagar lokalbefolkningen emellanåt med hund och störar, berättade en kille som körde oss hem till båten från en av restaurangerna på Hiva Oa. En ö intill är alldeles sönderbetad av getter och hästar, läser jag i pilotboken.

Vi passerar några gamla stenruiner och kommer till ett vadställe. Men här tar stigen slut.

Nu ger vi upp och går tillbaka. Då dyker det upp en vandrare framför oss. Vid vadstället hinner vi upp grabben som svalkar sig. Han undrar om vi har någon rom. Det har vi inte. Men vi försöker förklara att vi letar efter vattenfallet.

- Aha, a la gauche, till vänster, säger han och pekar på stigen vi just kom ifrån. Och så visar han på ett litet stenröse vid vadstället.

Vi ska alltså svänga till vänster nånstans där uppe vid ett litet stenröse invid vägen. Vi gör ett nytt försök, och faktiskt, vid den gamla ruinen står en stengubbe. En smal stig leder upp till vänster och så småningom kommer vi fram vattenfallet som sprutar långt långt däruppifrån i kaskader i motljus.

gubbe

vattenfall1Vi tar av oss och simmar lite i vattnet nedanför fallet, men blir lite tveksamma över några ormar eller ålar som simmar runt. Vi går upp, sätter oss på stenarna, äter bananerna i solskenet och njuter. Vi hittade fallet till slut.

På kvällen äter vi sashimi och sallad på deras bakgård och nästa dag en svindlande taxitur över bergen til Omoa där befolkningen demonstrerar tillverkning av barktyg och spelar musik för gästande kryssnings- och lastfartygsturister.

Min dotter Klara har skrivit i sin andra bok, ”Under odjurspälsen”, om en sorglig pappa som sitter och sover framför tv:n med ett whiskeyglas bredvid sig när hon kommer hem sent på natten. Min pappa var likadan, oavsett om vi hade gäster eller inte. Men nuförtiden somnar jag i sittbrunnen, gärna med ett litet glas mörk rom.

Det vet mina gastar, som går och lägger sig när jag somnat i natten. Men nu kommer en båt med lokala fiskare som vill ha rom. Det får de inte, men de förtöjer i vår akter och börjar pimpla upp små revfiskar på löpande band, medan de dricker nån slags hemkörd öl de försöker bjuda Anders på. Han blir sittande nån timme med de nattliga fiskarna. När jag vaknar senare under natten är allt lugnt och jag kryper ner i kojen i akterhytten.

Det är skönt att somna ute i den varma natten utan att någon tycker att jag ska skärpa mig och gå hem eller stänga av tv:n.

På Nuku Hiva går vi senare åter på jakt efter ett vattenfall, från en egen vik helt skyddad från havet. En mil upp genom en by, förbi ett katolskt kapell, gamla tiki-figurer av sten och gamla grunder från vad som både har varit bostäder och offerplatser. Polynesierna bodde ofta en bit upp i land för att vara skyddade mot fiender.

På båda sidor om stigen är stupen tvärbranta många hundra meter upp.

Det här fallet ska vara det tredje högsta i världen, enligt pilotboken.

vattenfall2Fallande stenar, tillträde förbjudet, varnar en skylt vid det sista vadstället.

 

 

skylt

Men en pil målad på en sten pekar uppmuntrande vidare på andra sidan forsen.

vad2

Till slut tar stigen slut och bergväggarna sluter tätt rund om oss. En liten sjö på slutet och på andra sidan kan man ana något inne bland klipporna. Jag vadar runt sjön och klättrar vidare in mot den vattenfyllda grottan. Ibland ramlar en sten från tusen meters höjd, minst.

vattenfall3

Anders vill inte gå i vattnet. Han har fått syn på en ål här med. Men den här är större. Runt två meter lång och slåss med en annan ål. Jag spanar in mot grottan, avstår från att simma in bland ålarna mot fallet inne i grottan, tar ett kort med mobilen och klättrar tillbaka ut.

grillplats

patrick

serverat

Vattenfallet är en besvikelse, men vandringen var magnifik. Tillbaka i byn äter vi hummerlunch i den primitiva restaurangen. På kvällen får vi se några fenor simma fram och tillbaka.

- Hajar, säger Anders upphetsad och börjar packa upp simfenorna.

Vi har haft några diskussioner om huruvida hammarhajar är farliga. Jag har bett honom dubbelkolla och hans son Fredrik har messat tillbaka att det bara finns 17 dokumenterade angrepp på människor av hammarhajar och inget med dödlig utgång. Alltså ingen fara. Fast jag vill ju inte ta hand om det 18:e.

manta1

manta2

manta3

Men det visar sig vara mycket bättre. Det är jätterockorna Manta Rey som är inne och käkar i det planktonrika vattnet i viken. Så får Anders till slut drömmen om att simma med mantor uppfylld, kvällen innan vi går till huvudviken där han ska ta flyget till Tahiti.

Vilket inte var så helt lätt, men det är en annan historia.

Niklas Krantz

frukt

Sittbrunnenfilmer