Här är jag nu:

Tack för seglingen!

IMG 0907

Det blåste minst kuling i Göteborgs norra skärgård. Trädraken Pian krängde hårt och seglade in vatten. Båtar gjorde så på den tiden. Vi var dyblöta när vi kom fram, och jag var frusen och lycklig.

Jag var 9 år och hade fått följa med morbror Ragnar och Barbro i båten till Klädesholmen. Det var inte han som lärde mig segla. Men han lärde mig älska segling.

IMG 5586Det började på somrarna när de kom seglande hela familjen till den västkustö där vi för tillfället hyrde. För att få plats med den snabbt växande familjen byttes draken till Celia, en havskryssare i mahogny.

Hugo berättade att Ragnar under en 24-timmarssegling sa åt honom att gå ut i mörkret och kolla att masten inte böjde sig för mycket ovanför spridarna. Så småningom gick dock masten av och Celia blev något så ovanligt som en träbåt med aluminiummast. Ragnars båtar var ständigt pågående reparationsprojekt, mer för segling än för uppvisning.

När familjen anlände började började festen, både bland vuxna och kusinerna, oss barn. Glädjen spred sig. Jag önskade att jag kunde få vara med där ute på sjön. Jag längtade.

Så småningom fick jag det, när han gav sig ut på sin långa resa. Vi kastade loss från Göteborg och gick mot Danmark i kuling. Surfade in i hamnen på jättevågorna mellan pirarna i Grenå. Som värsta Youtubefilmen. Vi kämpade med motströmmen runt Anholt och lirkade oss igenom Lilla Bält.

Nedanför Danmark brallade det igen och vi, eller mest han, fick hålla hårt i rodret. Reva gjorde man inte på draken och inte på hans senare båtar heller. Nu hade han visserligen uppgraderat till en plastbåt, en trettio fot lång Enderleinritad Arrietta, men fullt ställ var det som gällde. Birgitta försökte få honom att minska på seglen, men det lyssnade han inte på. Några revlinor fanns ju inte heller dragna.

I Kiel upptäckte vi att startbatteriet var urladdat, slut, när vi skulle ta ner seglen för att gå in i kanalen. Men Ragnar la i frammen och rullade igång motorn med propellern i den friska vinden.

IMG 5590

Jag gick av i Kiel och andra vänner till Ragnar mönstrade på. Hela vägen ner genom Holland och Frankrikes kanaler, min mammas sista resa förgyllde han med ost vin och mycket snack, innan cancern tog henne.

För prata kunde han verkligen. Inte bara med den egna besättningen. Han talade med allt och alla och han lärde mig att det faktiskt är något man kan göra. Något som alla dessutom gillar att man gör. Nåja, nästan alla.

Efter att ha plöjt upp och ner i Bohuslän under barnens somrar, hade han nu bestämt sig för att långsegla på somrarna. Så efter kanalfärden la han upp båten i Marseille för att åka hem och jobba under vintern. Sen blev det Medelhavet under ett antal somrar.

IMG 0913

Jag fick hjälpa till två år senare att sjösätta i Calvi på Korsika och segla via Elba till Italien. Hugo anslöt och vi hjälptes åt att poängsätta damerna vi såg på uteserveringarna. Jag trodde inte man kunde vara så barnslig, och samtidigt kärleksfull. Fast jag fick lova att inte berätta det för nån. Särskilt inte för Birgitta, för henne älskade han mest av alla.

På Kalymnos började han tjöta på göteborska med Sven, som på bred skånska berättade hur han hade satt grävmaskinsfirman i konkurs och flytt kronofogden. Han hade seglat ner till Medelhavet i sin Vega med ett specialmonterat racerbåtsäte i skinn intill rorkulten i aktern. Han skulle vidare ut genom Suez, sa han. Han lovade skicka vykort till Ragnar, men det kom aldrig något, så vi misstänkte att piraterna tagit honom ute på Röda Havet. Men han hade ett dubbelpipigt hagelgevär under däck, som han stolt visade upp. Så man vet aldrig…

Ytterligare några år senare, när Klara och Linus kom ner till Turkiet och seglade med bland sköldpaddor och Marmarisdiskon, så lånade han ut hela båten. Han skrev till och med över en del av båten på mig för att myndigheterna skulle gå med på att jag skeppade och la upp Mareld på varvet i Marmaris när vi var klara. Han bjöd på allt, och litade på alla. Andra år var det andra som blev ”delägare”.

Jag och Ylva seglade en vecka med Anders och Anne-Marie Egerö och la till vid primitiva bryggor med restauranger i vikarna där i Turkiet, badade i det kristallklara vattnet och hade det bara skönt.

Ragnar Hjertén åstadkom mycket under sitt liv som arkitekt och lärare, men som människa och seglare gav han allt för de han hade omkring sig.

Nu har världens bästa morbror seglat vidare, och jag är så glad att jag hade möjlighet att komma hem till Göteborg från Karibien och ta adjö, tillsammans med den härliga släkten, med kusiner, plastkusiner, barn barnbarn och barnbarnsbarn. Utan hans förebild och uppmuntran hade jag aldrig vågat ta steget ut på världshaven i min egen båt. Han visade att man kan förverkliga sina drömmar.

Niklas Krantz

 

Sittbrunnenfilmer