Här är jag nu:

Att segla eller inte segla

fredrikelena

Vi har haft en underbar segling genom Grenadinerna, som nästan är en skärgård. Fredrik och Elena har dykt på rockor, hajar och sköldpaddor.

Allt borde vara fantastiskt. Men Lars Loggert som jag träffade i Belfast på vägen hit, han var här för 15 år sen. Han gick ut till naturreservatet Tobago Cays några dar efter oss och skrev sen på Facebook:
”Har precis varit några dagar på Tobago Cays som är ett halvcirkelformat korallrev. Vi var här för 15 år sedan. Fullt av liv. Nu var det i stort sett helt dött. Finns lite vackra fiskar kvar men korallen är död. Jag känner mig så ledsen över vad vi gör med vår vackra planet.”

 

tobagocays

Men visst såg Elena haj på sitt strömdyk, sköldpaddorna verkar komma tillbaka och rockor finns det också. Men på kvällen ser jag stjärnhimlen i Bequia som består av topplanternor från hundratals ankrade segelbåtar och svallen från orkanen i västra Atlanten har brutit sönder den nyanlagda strandpromenaden.

Frågan är hur den kommande orkansäsongen ska behandla de härjade människorna i Karibien. De ursprungliga indianerna dödades, smittades och fördrevs. Fransmännen importerade slavar för att odla sockerrör. Sen tog engelsmännen över och avskaffade slaveriet genom att deportera slavarna till Honduras och Belize. Istället importerade de skottar och portugiser som byggde fantastiska träskonare.

oldhegg

Nu finns det bara en skonarmodellbyggarverkstad kvar. Sköldpaddsakvariet på norra udden har snart spelat ut sin roll, eftersom sköldpaddorna glädjande nog verkar återhämta sig. Men för invånarna återstår turister och marijuana.

Vi hade en underbar kväll på kändisön Mustique, som vi inte vågade filma på grund av deras lättstördhet på paparazzis. Nu var ju inte Mick Jagger där den kvällen, och Basils Bar på pålar ut över vattnet var stängd för ombyggnad. Men Basils Pop Up Bar var ett tält och en scen där bandet spelade rock och reggae hela kvällen och det fina folket kom och dansade, typ alla tjejer från Sex and the City. Ett kompisgäng från New York som stormade in och öste barfota i sanden framför scenen. Vi också!

mustique

Mustique är som en fritidslottsuppstyckad ö i Stockholms skärgård. Gånger tio. Exploaterad på 70-talet av affärsmannen Colin Tennant, som anlitade svenske arkitekten Arne Hasselquist som ritade galna hus åt kändisarna. Genom att ge bort en egendom till prinsessan Margret höjde de kändiskvoten. David Bowie har bott där och Mick Jaggers höga staket har vi gått förbi. Det är gjort av palmblad och det enda man kan se därbakom är kokospalmerna, som an ska akta sig för om man inte vill ha en nöt i huvudet.

Numera ägs ön av Mustique Company, som egentligen är husägarnas samfällighet. Innan ön var helt exploaterad gick husägarna ihop och köpte kvarvarande mark, som har lämnats fri från hus. Här är alla vänliga, välklädda. Här är det amerikanarna som röker på, medan övriga öar kännetecknas av arbetslöshet och olika grad av nedgångenhet. Och då har jag ännu inte kommit till värst orkandrabbade områden.

flagglinor

Inte är det värst billigt att leva, i det här ginochtonicträsket där många svenska seglare avslutar sin resa. Kostar som i Sverige, men man tycker ju att man kan unna handlarna det. Men i längden räcker nog inte ens min pension till det.

Kusin Karin och Hasse har bestämt sig för att återvända till Sverige till sommaren och själv måste jag fatta ett beslut om fortsättningen. Jag vill ju, men vågar jag fortsätta hela vägen runt?

bequia

Så länge jag seglade i Europa var det hyfsat billigt att hänga på några veckor, men till Västindien klarar man sig sällan på under 10 000 ToR. För att inte tala om vad det kostar till Söderhavet och Australien. Dessutom långa överfarter som kramar ur all semester som finns att få, för den som jobbar på en fast anställning.

Men det är ju dit jag vill. Det västindiska paradiset känns ju bara som början på resan.

Kanske är det sista chansen, att se jorden som den varit. För mig är det definitivt det. Jag sålde lägenheten precis i tid, tog upp två av de sista fiskarna på vägen över Atlanten. Nu täcks överfarten av ett tångbälte som i fyra år har nått Östkaribien, och fått deras nyanlagda semesteranläggningar att stinka rutten blåstång. Jag vet inte om det är en effekt av klimatförändringarna eller inte. Tångbälten har alltid förekommit på Atlanten, men de har inte landat här tidigare.

Just nu är jag ensam upp till Jamaica. Sen seglar Aina med till Costa Rica. Panamakanalen kan man nog ragga gastar till i Colon, men sen blir det värre. Från Galapagos till Marquiseöarna har jag ett par intresserade, men ut dit är jag ensam.

trouble

Kanske är det bra. Trodde ju jag skulle segla ensam över Atlanten, men är himla glad att jag fick sällskap av Ina. Det var ganska omväxlande och hårda vindar. Och trevligt med sällskap. Men Stilla Havet kanske funkar.

Men tänk om jag bara hittar döda koraller i Söderhavet och Stora Barriärrevet? Om världshaven håller på att lägga sig att dö, drunkna i plast! Hur kul är det?

Mina barn har jag lämnat hemma. Visserligen är de vuxna, Saga tar studenten i sommar hoppas jag, då tänkte jag flyga hem. A-J reser runt, Linus pluggar på Konstfack och Klara skriver nog på en ny bok redan. Jag är så stolt över dem och jag har dåligt samvete att jag inte finns mer än jag finns för dem.

Men det här är ju sista chansen! Det här livet går inte i repris.

Kanske skulle jag vänta tills jag hittar den stora kärleken som vill följa mig jorden runt. Men det har jag redan gjort. Men Katarina drog och Ylva dog. Antagligen skulle jag aldrig komma iväg om jag väntade på den uppenbarelsen en gång till.

Så då återstår väl inget annat än att bestämma att jag fortsätter väl, trots att jag är livrädd för det. Eller kanske just därför.

Niklas Krantz

hand

 

 

Sittbrunnenfilmer