Korthandad Atlantkrossning

Att segla är nödvändigt. Det visste till och med de gamla romarna. Navigare necesse est, stod det på en affisch med en massa skepp som jag hade på väggen ovanför sängen när jag var liten.

Nu har jag kommit till Kanarieöarna, med hjälp av en massa vänner som gastat på olika sträckor. Trodde jag skulle få hjälp över Atlanten också, men den långa gastlistan krympte snabbt när januari kom närmare. Vissa skrämde jag själv bort med varnande ord om stormar, andra fick jobb som kom emellan och andra tror jag kärleken har lockat bort.

I varje fall måste jag nu fundera på om jag ska våga krossa Atlanten ensam.

Det är en skrämmande tanke. Men också lockande.

Jag befinner mig i hamnen i Puerto Rico på Gran Canaria, 36 grader i skuggan, ett varmt pensionärsparadis. Jobbar med att slutfixa listan från i våras med allt som ska göras. Kortvågsradio och watermaker ska installeras, motorn som skulle varit fixad i Porto Santos, Madeira, visade sig vara slarvlagad och läckte ut olja på vägen hit, men är nu förhoppningsvis slutfixad.

I dag har jag bytt preventergaj till en med elastisk lina och ryckdämpare, fått besök av Anette och Robert som hade med sig fruktnät, ledade nycklar och voltmätare till gummijollens elmotor, från Stockholm.

Även om jag ibland är ensam i båten känns det som om jag hade väldigt mycket sällskap. På Facebook är det många som kommenterar och här på bloggen är det ett översvallande intresse. Det är väldigt roligt. Adda mig gärna på Fejan, om du vill ha uppdateringar oftare än här på bloggen.

Till och med i hamn har jag fått gast. Mette som jag träffade i styrelsen för det planerade kollektivhuset Kombo, som jag tänker flytta in i när jag kommer hem, kom hit och hjälpte mig att turista på Gran Canaria. När vi inte bara slappade, läste, tog en drink, så hyrde vi en bil upp på vulkanbergen, på slingrande, smalare och smalare vägar. Nästan uppe på tvåtusen meter låg husen klamrade vid klipporna, som om de bara vara utbyggnader av grottor där innanför. Jag höll hårt i ratten och hoppades slippa möte.

Uppe på översta berget körde vi rakt in i ett moln och av den vanligtvis strålande utsikten blev det bara dimma. En stackars turistförsäljningsbuss stod ensam och olycklig på parkeringsplatsen. Runt om oss döda träd och kvistar efter den stora skogsbranden i september.

En konstgjord urbefolkning träffade vi också på. De bodde i stenhus, dyrkade sina egna gudar och fanns här på öarna flera hundra år före Kristus. Men det här innehåller många frågetecken, vilket vi inte får reda på något om på den här turistutställningen. De var ljusa, långa och kom sannolikt från Marockotrakten, kallades berber.


Intressant var att de hade ett klassamhälle, med adel och plebejer, eller vad de nu kallades på Canarii. Möjligen var adeln ljushyllt och plebejerna mörka, i så fall var det ett tidigt rasistiskt samhälle. Vissa påstår att de har släktskap med baskerna, iaf språkligt.

Kollektivhus bodde jag i när Klara och Linus var små. En egen lägenhet att stänga om när man vill vara i fred. Men i bottenvåningen matsal, lekrum och verkstäder. Lagad mat serverades till självkostnadspris varje vardag och en gång i månaden måste man laga mat.

Det var så trevligt att barnen inte brydde sig så mycket om oss föräldrar. Vi flyttade därifrån för att få familjen att hålla ihop. Det gick förstås åt skogen. Det var nog varken barnens eller kollektivhusets fel.

Nu har jag varit med och kämpat för ett nytt hus igen, och det ser ut som vi har lyckats. Familjebostäder ska bygga det vid Hägerstensåsens tunnelbanestation . Så dit ska jag flytta in när jag seglat färdigt, 2019-20.

Det är härligt med sällskap ombord. Men det är också väldigt rofyllt att bara vara jag och havet.

Överseglingar över Biscaya och från Lissabon har lärt mig att nätterna är ljumma, att man kan slumra i sittbrunnen och kolla in med jämna mellanrum att ingen är i närheten. AIS-en ser minst 20 sjömil, långt mer än vad ögat eller radarn förmår. Kommer fartyg på korsande kurs inom en sjömil skriker B&G högt.

Jag syns också själv på lika långt håll. Har ropat upp korsande fartyg på Biscaya över VHF-radion när jag var orolig, och de har försäkrat att de kommer att gå tryggt för om mig, trots att det inte såg ut så i min plotter.

Så det borde inte vara något problem att segla själv över Atlanten, om det inte blir storm. Men då får man väl gå på adrenalinet. Eller undvika stormarna, för med satellittelefonen från Iridium kan jag tanka hem vindprognoser i form av gribfiler med vindpilar. Om det inte gungar. Och det gör det ju.

Det känns lite som att färdas tjugo år tillbaka i tiden, när man ringde upp Internet via ett telefonmodem på 300 kbit. Ibland går det och ibland inte. Och bara en gång, sen måste man starta om datorn för att fjärranslutningen ska fungera via usb-drivrutinen. Och sen ska Predict Wind koppla upp sig och tanka hem väderfilen. Det kan ta upp till 20 minuter, á 15 kronor, innan den ens får svar på sin ”request”. Om den ens får det. Jag har lyckats i snitt var tredje gång.

 

Men nu har jag snart kortvågsradion i ordning. Då ska man kunna tanka hem gribfiler via den. Utan att det kostar. Och varje förmiddag sitter Janne Hult i Oceanseglarklubben och talar med oss långseglande svenskar. Det känns tryggt.

Dessutom är vi ett antal båtar som ska ”krossa” Atlanten tillsammans. Viking Explorers är ett initiativ av förre På Kryss-redaktören Micke Westin, ett initiativ som jag hoppade på när jag träffade honom i Las Palmas för ett år sen. Så jag kommer ju inte att vara ensam, även om jag är den enda ombord på Hafsorkestern. Vi är en 5-10 båtar som seglar ihop i januari.

I Las Palmas finns det visserligen gott om gastar som vill lifta över till Västindien. Kanske även går att hitta på nätet. Men jag är lite rädd för att utsätta mig och en främmande person för varandra i en månad, utan nån annan möjlighet att slippa ifrån varann än att kasta den andre överbord. Risken är väl inte så stor, men konsekvensen kan bli katastrofal om det värsta inträffar. Och även om det värsta inte inträffar, det näst värsta är ju att reta sig på någon tokidiot dygnet runt i 4-5 veckor! Eller hen ska reta sig på mig.

När Ylva dog för några år sen blev jag ledsen. Mer än jag fattade själv. Vi hade tyckt väldigt mycket om varandra, men var samtidigt väldigt olika. När jag började få huvudet ovanför vattenytan började jag hoppas på att träffa en tjej som förutom mig älskade att segla.

Kanske någon som hängde på att gasta i båten. Men jag hade också lärt mig att de jag hade det bäst ihop med var tjejer som jag inte hade någon sexuell relation med, där inte vänskapen trasslades till av svikna och ouppnåeliga förväntningar.

Och så blev det också härliga seglingar hit ner, med tjejer och killar som jag tyckte väldigt mycket om. Men den stora kärleken hittade jag inte, och det kanske jag aldrig gör.

Just därför ska jag nog utmana mig själv att segla ensam över oceanen. Att lämna ut mig helt åt mig själv, att lära mig njuta av tillvaron utan att kräva att någon annan ska fylla den med mening.

Så tänker jag i alla fall nu. Får se om det håller till januari.

Niklas Krantz

Sittbrunnenfilmer