Måste bara!

Hafsorkestern har nu seglat genom ett regnigt Skottland, med varierande besättning. Från Bergen var Kerstin och Mia med och på Orkney kom Saga. Cilla gick ombord i Inverness. Vi har sett mycket, men skulle ju helst haft mycket längre tid på oss för att utforska det spännande landskapet och slippa stressa till nästa på och avmönstringshamn.

Jag har rest genom Skottland och det känns som om jag har rest genom tiden. Jag får hela tiden associationerna att jag som skutskeppare för flera hundra år sen seglat genom de här vattnen. Det känns så bekant, som vatten och hamnar jag återser, som muren runt borgen Carrickfergus utanför Belfast där vi ligger.

Jag fick känslan i Nålsögat, den smala klyftan på Marstrand. Att det var någon vi skulle frita, eller rättare sagt smuggla någon fritagen från ön. Och när vi kom till Skutvikskilen i Norge där kaparna höll till, så levererade vi vår passagerarare till kaparhövdingen på berget.

I Bergen kunde jag höra svordomar och oväsen från lagerbyggnaderna i gränderna när jag gick mellan bodarna på Bryggan. Kanske lastade jag koppar eller torkad fisk. Kanske sälskinn i Lerwick.

Men i Jarlshof kände jag obehag. Det var inga vänliga människor, de ville inte ha med främlingar att göra, de som levde i de runda brocherna, tornbyggnader av sten i flera våningar. Men hallå – de levde ju för fem tusen år sen...

Vid Ale stenar kände jag samma återseende, som vid Brodgars ring på Orkney och hos prästerna som levde i kollektivhusen vid Skara Brae, de som höll igång utbildning för trollkarlar och hantverkare (om det nu var det de gjorde, ingen vet vilka de var, var de kom från, och vart de tog vägen efter bara 500 år).

Kanske har jag seglat många gånger i många liv under historiens lopp i de här farvattnen. Eller också har jag bara en väldigt livlig fantasi, underhållen av de fantastiska scenerier vi möter under resan.

Jag märker bara att jag mår väldigt bra när det blåser som fan. Typ lycklig. Som på väg från Islay mot Belfast mitt i natten. Grib-filerna sa att det skulle vrida med och mojna vid tretiden på natten. Vi hade en häftig bidevind söderut i 7-8 knop när vinden dojjade. Så smällde det till och båten bara vreds runt i mörkret. Jag försökte förgäves rulle in genuan och först när jag lagt furlexlinan på vinschen lyckades jag få in den fladdrande djävulen.

Vi var nu på väg tillbaka till Islay i 2 knop, omöjligt att styra med storen hårdskotad. Tryckte igång motorn och lyckades styra runt och släppa ut på storen för slör. Nu surfade vi plötsligt i 8-9 knop på en revad stor. Svängde och slängde långt utöver vad starke Edvard kunde hantera. En tuff natt. Men härlig.

- Är man galen när man tycker sånt här är kul, frågade besättningskvinna Cilla som vaknat från frivakten och kommit upp i sittbrunnen.

Svar ja.

Men när man möts av lunnefåglarna utanför Fair Isle och siktar klippan som ser ut som en stor gräsbevuxen stubbe, då är man inte galen. Då är man bara lycklig.

Ön är bara en liten prick på sjökortet mellan Shetland och Orkney. Här bor ett sextiotal personer, varav många sköter den ornitologiska stationen som sen 1939 ringmärkt flyttfåglar. Vi möter kontrollanten som kommer i bil och kollar burarna vid vägen. Inga fåglar dock.

Säsongen är så låg att den här veckan är hela fågelstationen nerstängd. Vi får dock använda deras dusch och toa mot att vi lägger tolv pengar i lådan för upp till fyra dagars förtöjning vid kajen.

Kajen och piren i North Haven är inte gamla. De byggdes 1993. Innan dess fanns det ingen hamn alls på Fair Isle. Passagerarfärgan Good Shephard IV ligger uppdragen på en slip i hamnen mellan resorna. Småbåtarna fick dras upp ovanför tidvattenzonen och utom räckhåll för stormarna. Därför har det aldrig utvecklats något fiske på ön. Mer än de hummerfiskare vi ser i hamnen, och som norrmännen i båten framför lyckas köpa hummer av medan vi promenerar runt den fantastiska ön och missar den delikatessen.

Vi äter själva biff från den trevlige handlaren på ön. Fantastiskt att folk är så trevliga här.
Vid fyren vid South Harbor står dörren öppen med skylten Welcome och Trip Advisor. Medan Kerstin går på toa beundrar vi tavlorna och kommer fram till ett rum där vi hör röster.

-Hello, säger jag.

Då kommer det fram en man och förklarar att det här är en privat lägenhet. Mycket vänligt, och vi går ut. Efter ett tag kommer även Kerstin ut.

I det röda och blå huset köper Mia och Kerstin varsin Fair Isle-stickade mössa. Jag köper ingen. Visserligen är de vackra och sköna men de täcker inte mina frusna öron.

Högst upp på en kulle ligger museet i ett gammalt stenhus, den gamla skolan. Här kan vi se bilder på när skeppen kom för att köpa skinn och torkad fisk. De ankrade i den grundfyllda viken South Harbor och the locals rodde ut i sina Shetlandssnipor. Kerstin köper en bok som beskriver det hundratalet kända vrak som ligger runt ön. Hon ska läsa den när hon kommer hem – inte nu när vi ska segla vidare runt den här kusten.

Sen surfar vi in i medströmmen till Kirkwall i 10 knop, där vi möter ett kuperat låglandslandskap.

Min dotter Saga ska mönstra på här, men det blir med visst krångel. I god tid har jag köpt en flygbiljett för att få ett bra pris. Men när hon ska checka in på Arlanda visar det sig att det är rätt datum. Men fel månad. Hennes plan gick för en månad sen. Samma dag finns ingen förbindelse som funkar, men nästa. Väldigt dyr.

När hon väl kommer visar det sig att ryggsäcken inte kommit med planet. Personalen lovar dock att skicka den till Inverness, dit vi ska.

Visserligen hade jag inte tänkt gå den vägen. Vi skulle gå ut genom det fruktade Pentlandssundet till Yttre Hebriderna, fiska makrill och njuta vildmarksliv. Men nu har vi tappat en dag, och när jag räknar sjömil och dagar inser jag att vi inte kommer att kunna hinna till Oban i västra Skottland, för det planerade besättningsbytet.

Så vi planerar om. Bytet får ske i Inverness, vi inloppet till Calvedonian Canal. Kerstin och Mia får ta tåget därifrån till sitt flyg hem från Edinburgh och Cilla får ta tåget dit i stället för Oban.

Rockaden lyckas, men nu har vi tajt för att hinna till Belfast där Saga har en bokad biljett hem för att hinna till skolstarten.

Men änglarna är med oss. Vi tajmar morgonens sista slussöppning innan ebb, hinner till bron som är skadad och bara öppnar morgon, middag, kväll och slussar upp till Loch Ness där vi möter Birgitta Silfverhielm som är på väg hem från Yttre Hebriderna. Vi besöker slottsruinen Urquhart, där skottar, picter, engelsmän och kanske till och med vikingar slagit ihjäl varandra under tidernas lopp.

En stolt far får se Saga styra Hafsorkestern ner genom Neptuns Trappstege medan ångloken tutar och turisterna plåtar. Så kommer vi ut i havet igen och styr ut med tidvattnet. Nu kommer vi till Oban, där vi missar besök på whiskeydestilleriet och laboratoriet. Men vi hinner en middag innan vi åker tillbaka med pendelbåten till marinan mittemot. Vi konstaterar att om vi gått in till den alldeles nybyggda pontongästhamnen i stan hade vi kanske hunnit med både det ena och det andra. Billigare.

Nästa dag är planen att komma till whiskeön Islay. Men det skiter sig. Motström och kraftig motvind gör att vi framåt eftermiddagen går in i marinan Craobh, vilket på skotska naturligtvis uttalas Kruv.

Nu är den desperata planen att segla som fasen på förmiddagen för att hinna ut till den guidade visningen på Laphroig klockan tre på eftermiddagen. Förbi fruktade tidvattenvirvlar i Corryvreckan, eller i alla fall inom synhåll för sundet, driver vi i strömvirvlarna helt åt fel håll och kommer fram till whiskeyön vid 5-tiden. Allt är stängt.

För att hinna till Belfast i tid för Sagas plan måste vi nu nattsegla klockan 23 till Nordirland.

- Jag trodde du seglade ut för att slippa alla måsten, kommenterade Jörgen glatt på Facebook.

Så var det ju.

Men om jag ska ha besättning med mig måste jag planera för deras på- och avmönstringar. Jag kan konstatera att det är lite tajt, även om jag lagt in lite luft. Om vädret inte stämmer, eller jag sjabblar med flygbiljetter försvinner den luften snabbt.

Betydligt trevligare är att göra som Mats och Ingela som seglar lite före och tar det som det kommer. De spenderade två veckor på Caledonian Canal, som vi avverkade på tre dar. Så skulle jag helst vilja segla. Men då hade jag aldrig fått sett Shetland och Fair Isle.

Så några måsten blir det nog ändå. Nästa är Biscaya, som jag får sista besättningsmedlem till, Gustav, 4 september. Hoppas vädret funkar då....

Niklas Krantz

Sittbrunnenfilmer