I de dimmiga fjordarnas land

Hafsorkestern:

fjord3

Kanske har jag seglat den här kusten i tidigare liv, kanske är det bergens egen magik som väcker fantasin. Men när jag i liten kuling kommer ut på Nordsjön och slår in mot norska kusten känns det som ett återseende.

Vi har haft en resa utmed Sörlandet där vindarna fört oss till fascinerande hamnar och vikar. Nu har vi seglat på svaga vindar i dimma och regn genom sagan-om-ringen-land till Flekkefjord, där Aina Florin mönstrar av och Ewa Luvö och Calle Christenson kliver ombord.

Först förde vindarna på Skagerack oss till den fantastiska fyren på Svenner, när vi höll upp så mycket vi kunde mot sydvästen. Nästa dag slog vi ut mot havet och när vi kom in hittade vi ett inlopp mellan reven och kunde gå till Skutevikskilen, där kaparna förr i tiden hade högkvarter.

kilen

Man kan förstå att det var ett perfekt ställe, nästan omöjligt att att hitta från sjön om man inte har plotter och Kryssarklubbens årsbok med hamnbeskrivningar från Norge upp till Bergen. Inloppet är ett tiotal meter, men man måste gå i en s-kurva utmed babordsberget. Aina varnar på fördäck för 1,3:an och jag svänger farligt nära berget. Om styrbord far en undervattenssten förbi, märkt med många nyanser av bottenfärg.

Väl inne i lagunen försöker vi lägga ankaret med detg nyinstallerade ankarspelet. Jag har bara provat spelet och den nya CQR-kopian jag köpte begagnad av Saltsjöbadssegel en gång tidigare inne i Ramsö hamn. Den gången fick jag inget fäste, så nu är det spännande att se om det fungerar.

Det gör det inte! Tre gånger försöker vi, varje gång driver vi bara i den ganska kraftiga vinden, ner mot andra ankrade båtar. Till slut ger vi upp och går in med akterankaret mot en liten sten mitt i en liten sandstrand omgiven av kuperad kortklippt gräsmatta. Det ser grunt ut, men vi kommer in. Och det gamla Bruceankaret i aktern biter bra.

Efter ett tag får höra och se gräsklipparna. De har bjällror runt halsen och ull på skinnet.

faren

Nästa morgon tar jag en promenad upp på det branta berget. Här sätter min fantasi sig i rörelse. Tänk om det var här upp kaparna höll till när de inte var ute på havet. I ravinen en bit upp skulle vara ett utmärkt ställe att ha en vakpost, kanske några män uppe på klipporna att stoppa fel personer från att komma upp.

I en glänta finns en liten damm och jag kan se timmerstugorna framför mig och människorna som bodde där uppe på berget. Jag fortsätter stigen och kommer ut på toppen där det ligger ett plundrat gravröse från bronsåldern. Det vet jag, för det står en skylt som berättar om det.

Nu går jag fel. Istället för vägen tillbaka tar jag stigen en bit till och kommer ut på en klippa som stupar rakt ner. I klyftan innanför kan jag föreställa mig kaparhövdingens residens och jag kan höra skriken från de tillfångatagna som inte vill berätta om lasten på sina systerbåtar, när de kastas nerför branten.

kreppa

I Arendal är det fullt i gästhamnen och vi lägger oss som tredje båt utanför en ofantlig motorbåt som det är förenat med livsfara att hoppa från fördäck ner på bryggan. Så småningom inser jag att dessa monster måste man passera på badbryggan bak och via uteplatsen i aktern.

Klockan 10 på förmiddagen går en abonnerad taxi till båtvaruhuset Maritim, Norges Seasea. Det är snarare en buss för 12 personer som blir fullsatt av köpglada gästhamnsbesökare. Jag hittar ett vanligt galvat 15-kilos Bruce-ankar-kopia och efter visst frågande och hämtande på lagret en schackel som passar. Tillbaka märker jag upp kättingen med najband, ett för 10 meter, två för 20 meter och tre för 30 meter. Efter 40 meter är kättingen slut. Där fäster jag efter tips från norrmannen i Skutevikskilen ett tunt fendersnöre, som ankarspelet inte tar tag i, men som hindrar kättingen från att löpa ut i sjön.

ankare

Efter lunch går vi några timmar till Kalven vid Grimstad. Ankaret biter på första, trots att det är lite djupt och dålig ankarbotten enligt boken. Här går det getter med bjällror på klipporna och inne i Grimstad är det popkonsert som dunkar ut till oss fram till fem på morgonen.

Nästa morgon, när vi bestämmer oss att lägga ut tidigt och gå söderut i nästan ingen vind, händer något som inte får hända. Navigationssystemet får spel och vägrar starta. Vi hämtar upp backupen, ipaden med Seapilot som Aina styr efter medan jag felsöker. Det tar en halvtimme att få ordning på det. Två plottrar som båda vägrar gå igång. Jag startar om och om. Ominstallerar huvudplottern, vilket endast får till följd att alla spår och distanser som fanns inspelade raderas. Först när jag letar upp manualen och hittar var jag ska få plottern att söka om alla sina datakällor (under nätverk), kommer systemet igång.

- NMEA 2000 är inte tillräckligt säkert, förklarade profset Anders Jangö innan jag for. Därför har all yrkestrafik systemen koppplade med det gamla NMEA 0183.

Det var de automatiska funktionerna som hade slagit snett. Kanske letade plottern efter något instrument som inte fanns, kanske gjorde den något annat. När den fick göra en ny automatsökning efter anslutna instrument och enheter blev den i alla fall nöjd och glad igen. Jag trodde barnsjukdomarna med NMEA 2000 var över, men fortfarande finns det tydligen fällor att se upp med.

Autopiloten fungerar kanonbra och har fått jobba hårt på kryssbenen upp till Lindesnes i den allt tilltagande vinden. När vi kom upp till Lillehavn där vi tog in för natten var den upp i 12 meter per sekund, det norrmännen så träffande kallar ”liten kuling”.

Fyren är den sydligaste i Norge, somliga kallar den Norges Kap Horn, medan andra säger att det är den fruktade udden Statt, mycket längre norrut, som kallas så. I varje fall går sjön hög här utanför, på grund av uppgrundningen av Nordsjön utanför kusten. I den lilla hamnen brukar segelbåtar bli liggande i väntan på rätt vind för färd norr eller väster ut.

lindesnesfyr

Nästa morgon ser det lugnt ut när vi lämnar, men på väg ut mot fyren ökar sjön och vinden blåser runt 8 ms. Den ska öka under dagen, vilket den också gör. Sjön är grov när vi höjdar ut mot havet, men lugnar sig när vi passerat djupkurvorna. Ett par slag och många timmar senare når vi den gamla hamnen Rasvåg på ön Hidra.

rasvag

Här har det för många hundra år sen legat ett femtiotal skutor. Den ligger mycket skyddad mellan de höga öarna och husen ligger hoptryckta på holmarna runt viken. En av de lär vara Norges mest tättbefolkade ö. Det är lite av ett skärgårdsvenedig. Vi testade nya litiumbatteriet till gummibåtens elmotor och det gick utmärkt i kanalerna och runt hamnen.

bathus2

bathus

bodar

Typiskt är båthusen, med båten i källaren och huset som klänger längs bergväggen ovanför. Här finns alla tänkbara varianter.

byte

Sen gick vi in i Flekkefjord för att byta besättning, en läns i lätta vindar. I bara några knop smög vi in mellan de dimklädda bergen och Aina fick äntligen segla i en fjord.

Niklas Krantz

fyr

Sittbrunnenfilmer